Tunnlarna sträcker sig en mil under centrala Houston. På gatorna är det tomt, här nere rör sig människor i en tyst, blänkande livmoder, skyddade från vädret, skyddade från världen.

Marmorgolv. Vita ljuddämpande plattor på väggarna. Några barn skyndar fram. En av pojkarna håller en röd ballong. De skrattar. Ett par affärsmän diskuterar något medan de går jämsides.

Annars är det tyst. Alla håller korrekt till höger, alla är på väg till eller från någonstans.

Plötsligt öppnar sig ett underjordiskt torg. Ett par kaféer, en skoaffär. En kiosk. Också här är det tyst. Innehavaren har satt upp en lapp som säger att en kund vunnit 10 000 dollar.

Tunnlarna var inte planerade. De öppnades av de privata bankerna och storföretagen som äger höghusen ovan jord. I dag regnar det. Letar jag mig upp ur labyrinten ser jag att molnen sveper in skyskraporna i ett mjukt täcke.

I underjorden går man säker för regnet och sommarens hetta. Hyatt Regency upplyser sina gäster om att tunnlarna tillåter fotgängare passage mellan huskropparna utan att behöva ”möta de yttre elementen i form av väder och trafik”. Men bara på kontorstid. Tunnlarna är affärsmännens.

Wells Fargo Plaza. Bank of America Center. Pennzoil Place.

På 1400 Smith Street låg energijätten Enron. Företagsledning och revisorer sysslade med kreativ bokföring där vinst blev förlust och stigande aktiekurser byggde på luft. Det sprack 2001 och Enron blev en av historiens största konkurser. En hel värld häpnade över girigheten, skamlösheten och lögnerna.

Allmänheten hade inte tillträde till Enrons tunnel, den var reserverad för företagets anställda.

Jag går på underjordens blänkande golv. Däruppe vräker det ner. Jag kan förflytta mig från företag till företag, från hotell till hotell, från lunchkrog till lunchkrog utan att behöva möta regnet och vinden och solen.

Tunneln övergår från att vara fysisk till att bli mental. I det slutna, skyddade systemet föds världens katastrofer.