Två människosmugglare dömdes i dag till fyra års fängelse i Turkiet. Det var de som sjösatte båten där treårige Alan Kurdi satt tillsammans med sin familj.
Det tog bara fem minuter innan havet vann över den odugliga farkosten och den kapsejsade. Alan Kurdi flöt tillbaka till den turkiska kusten och bilden på pojkens döda kropp öppnade en tid upp tidigare stängda ögon för den ständigt pågående katastrofen på Medelhavet.

De två männen döms för människosmuggling, men åtalet som rör vållande till Alan Kurdi och ytterligare fyra personers död ogillas, trots att de uppenbarligen lurades i döden i samma stund de tog plats på båten.
Domen i sig sätter en viktig strålkastare på den cyniska branch som flyktingsmugglingen är, men inte mycket talar för att den kommer att avskräcka aktörerna på denna dödens spelplan.
Skälet är enkelt:
Verksamheten är alldeles för lönsam. En plats ombord på en livsfarlig gummibåt kostar omkring 1000 euro. Varje båt brukar ta mellan 30 och 50 personer.
Jag tillbringade två veckor i höstas på den grekiska ön Samos tillsammans med det Svenska Sjöräddningssällskapet ombord på de Gula Båtarna. Dit anlände mellan 800 och 1000 personer varje dag. Matematiken är enkel. Lågt räknat omsatte resorna bara till Samos åtta miljoner kronor – per dag.
Finns det ens någon annan kriminell verksamhet med samma avkastning? Fyra års fängelse för två smugglare kommer inte att få någon att tänka om.
De turkiska myndigheterna säger att de nu ska ta krafttag och de hittills har omhändertagit över 4000 misstänkta smugglare.
Det innebär inte att vi kan förvänta oss 4000 rättsfall. Dagens dom måste ses i ljuset av den uppmärksamhet som fallet Alan Kurdi fick. Sedan dess har ytterligare 300 barn drunknat och de livsfarliga båtarna fortsätter att sjösättas i stort sett varje natt. Inte ens vinterns stormar och kyla har stoppat resorna det här året.

Om Turkiet verkligen ville stoppa miljonindustrin eller åtminstone bromsa den, hade vi sett en rad insatser för länge sedan. I städerna längs kusten där flyktingarna samlas sker affärerna näst intill helt öppet. I Izmir säljs billiga och livsfarliga flytvästar i vanliga klädaffärer och på vandrarhemmen i hamnkvarteren finns det agenter som samlar in pengar från flyktingarna. Nattetid går transporter ut till de stränder där gummibåtarna sjösätts.

 

På andra sidan vattnet syns ljusen från Samos och avståndet ser allt annat än skrämmande ut. Men det lugna vattnet i vikarna på den turkiska sidan förbyts snabbt mot krabb och hård sjö bara någon kilometer ut till havs. Då är det ofta för sent att vända om eftersom de klena motorerna gör båtarna i stort sett omanövrerbara.
Jag har från och till bevakat kriget i Syrien och flyktingsituationen i snart fem års tid, men aldrig sett människors utsatthet så tydligt som i havet utanför Samos.
Professor Hans Rosling kallar smugglarna för hjältar, jag har hittills inte träffat en enda människa på flykt som delar den bilden efter att ha gjort den livsfarliga resan på Medelhavet.