Vill du jobba med oss på utrikesredaktionen? Just nu söker vi reportrar/redaktörer för inhopp på redaktionen i Stockholm. Är du intresserad? Maila karin.lindblom@aftonbladet.se Bifoga länk till arbetsprov och kontaktuppgifter till minst en person som kan lämna goda referenser. Välkommen!
Apropå att Ryssland idag inlett flygbombningar i Syrien.
För en dryg vecka sedan startade vi vår popup-redaktion i München. Ambitionen var att snabbt och kunnigt bevaka utvecklingen i Europa.
Sedan dess har vi förutom i Tyskland varit i Österrike, Ungern, Serbien, Makedonien, Grekland och Danmark.
Vår reporter Erik Wiman har, tillsammans med fotograferna Jerker Ivarsson, Niclas Hammarström och Magnus Wennman, uppmärksammats för sina rapporter från Serbien och Ungern. Mira Micic och Niclas Hammarströms berättelse om elitsimmaren Nawar har engagerat också tusentals läsare. Niclas Hammarström har också bevakat Lesbos tillsammans med Nour Saeed.
Nästa vecka bemannas redaktionen av Wolfgang Hansson, Anna Tärnhuvud och Peter Kadhammar. Tips och synpunkter emottages fortfarande tacksamt!
Efter terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris i januari verkade hela världen vilja krama den franska satirtidningen.
Men vilt häcklande Charlie har visat sig vara allt annat än lätt att älska.
Det senaste numret, som handlar om flyktingkatastrofen, väcker upprörda känslor. Framför allt teckningarna som anspelar på drunknade barn i allmänhet.
(Översättning: Beviset för att Europa är kristet. De kristna kan gå på vatten. De muslimska barnen drunknar.)
Och bilden som syftar på lille Alan Kurdo, 3, i synnerhet.
(Översättning: Så nära målet… Erbjudande! 2 barnmenyer till priset av en)
Faktum är att Twitter kokar över av indignerade kommentarer om hur Charlie Hebdo kränker flyktingar av typen: Jag är för yttrandefrihet, men att skämta om ett dött barn…
Bilderna är tecknade av Laurent ”Riss” Sourisseau, som överlevde terrorattacken trots skottskador.
Att tidningen nu åter provocerar kan så klart också tyckas vara helt i sin ordning. Rent av en seger.
Och går det inte ana en rättrådig ilska över världens tillstånd under den rått tecknade ytan?
Ta en titt på den här bilden.
Den föreställer Turkiets hårdföre president Recep Tayyip Erdoğan, som leende tar en selfie under en soldats begravning.
Bildmontaget pryder förstasidan på det senaste numret av det turkiska nyhetsmagasinet Nokta. Och det förefaller ha fått Erdoğan att se rött.
Tidigt i går morse bröt sig den turkiska antiterrorpolisen in på Noktas redaktion och beslagtog dokument. Senare förbjöd en domstol distributionen av det senaste numret, som påstods förolämpa presidenten. Enligt tidningens chefredaktör anklagas Nokta nu för terroristpropaganda.
Man kan så klart fnissa överseende åt en president som inte tål satir.
Men anklagelsen tidningen anspelar på, att Erdoğan utnyttjar soldaters död för att skapa en patriotisk feber inför omvalet den 1 november, är extremt känslig.
Och sett till den senaste tidens upptrappade våld mellan regeringen och PKK, angreppen på oppositionspartiet HDP och fängsladet av journalister, finns det få skäl att le.
Yttrandefriheten väger mycket lätt i Turkiet den här hösten.
Har nog läst tusen tidningsartiklar om flyktingkrisen vid det här laget. Lyssnat på radio, sett tv-inslag, följt flöden i sociala medier.
Ändå är det först när jag ser den här lågmälda minidokumentären, som följer en familj som går till fots genom Ungern, som katastrofen blir överblickbar i sin helhet.
Den heter ”We walk together” och har gjorts av brittiska The Guardian. Som tittare kommer man människorna riktigt, riktigt nära.
Lägg tjugo minuter på den, du också.
Vår reporter Nour Saeed är en del av vår Tysklandsredaktion. Hon flydde själv till Sverige från Syrien. Läs hennes berättelse från centralstationen i München.
Det är tisdagen den 8 september. För dig som svensk medborgare är det en helt vanlig dag. Men för många flyktingar från Syrien börjar ett nytt liv i samma ögonblick de kommer till Europa.
Som reporter för Aftonbladet, på centralstationen i München för att bevaka flyktingströmmen från Syrien, är det svårt att tränga undan mina personliga känslor som syrier.
En kvinna med brutet ben och en åttaårig dotter ber mig att inte fotografera henne. När jag försöker fråga henne vad som hänt med benet ber hon mig att inte fråga framför dottern.
Det finns en berättelse här, men inte om varför hon flytt till Tyskland eller vilka smugglare hon använde för att ta sig hit. Berättelsen handlar om hur hennes åttaåriga dotter ska kunna leva med känslan av att hennes mor förnedrats framför hennes ögon.
Jag frågar mamman om det var polisen i Ungern? Hon nickar medan hennes vackra mamma–ögon börjar gråta.
Jag tänker att den här migrationen slår sönder en mångtusenårig civilisation. Det första feniciska alfabetet; myten om de första sjöfararna ter sig parodisk under tågresorna genom Europa.
Själv såg jag bara fötterna av mitt folk. Inga ansikten. Bara panikslagna kroppar på väg mot ingenting annat än överlevnad.
Plötsligt väcks jag ur mina tankar av en ung tysk kvinna. Hon tror att jag är nyanländ där jag står på perrongen. Hon ger mig ett brev på arabiska och litet smågodis. Jag öppnar brevet.
”Air mail,
Till dig.
Du får ett brev idag. Det är så långt att du inte hinner läsa ut det idag. Det är ett väldigt speciellt brev, skrivet till just dig och det kommer långt bortifrån, från Kina, Australien eller ännu längre bort. Från rymden, månen, Venus eller Mars. Du får det här brevet från en plats där inget mörker finns, där du inte behöver läkare eller sjukhus. Där evigheten är ett enda långt firande.”
Jag tänker att varma ord kan bygga ett nytt liv.
Nour Saeed
Det finns de som säger att Tyskland har en särskild skuld till världen efter nazismen. Att det skulle göra tyskarna mer måna om att välkomna människor på flykt.
Jag vet inte vad Hilde Schramm, 79, skulle säga om det där.
Hon är dotter till Hitlers rustningsminister och arkitekt Albert Speer och har trots det, eller kanske just därför, vigt sitt liv åt fredsrörelsen.
Nu har hon öppnat sitt hem i Berlin åt syriska flyktingar. Hör henne berätta själv i BBC i dag.
Dåtid blir nutid. Man ryser.
Bilden på drunknade Alan, 3, har fått en hel värld att öppna ögonen för flyktingkrisen – och greppa efter svar.
De största tidningarna och nyhetssajterna sätter sina främsta journalister på att berätta och reda ut.
Här är tre helt oumbärliga texter från helgen du inte får missa.
1. Att leva under Islamiska staten
Tyska Spiegel har kommit över en unik dagbok inifrån en libysk stad kontrollerad av terrorsekten IS. Här får vi följa vanliga människors liv till slutet (som inte avslöjas här).
New York Times Magazines berättar interaktivt om flyktingarnas livsfarliga väg, i bräckliga båtar över Medelhavet.
3. Därför upplever Europa en flyktingkris
Amerikanska nyhetssajten Vox reser ut varför så många är på flykt just nu på ett nytt och informativt sätt. Text varvas med grafik och diagram. Läs och bli smart.