What’s made Milwaukee famous, has made a loser out of me, sjunger Jerry Lee Lewis i en bortglömd klassiker.
Den handlar förstås om den blaskiga öl som bryggs i Wisconsin-metropolen – och hur sångjagets alltför ihärdiga konsumtion av denna lokala specialitet landat honom på rygg i rännstenen, pank och kärlekskrank.
Men den går att applicera på andra sorters besvärande situationer och det är inte otänkbart att Donald Trump och Hillary Clinton nu på morgonkvisten sitter på varsitt håll i New York och nynnar med i The Killers kantstötta countryballad.
Det som gjorde Milwaukee – eller snarare hela Wisconsin – känt i natt made losers out of them, that’s for sure.
Det var en delstat de skulle vinna, en delstat av den sort de bärgat lätt tidigare, en delstat som riktiga frontrunners måste sortera in i vinstkolumnen.
Men icke.
Bernie Sanders och Ted Cruz knockade dem – hårt.
Därmed är racet måhända inte helt öppet igen, men betydligt mer oförutsebart än för bara några veckor sedan.
Det mesta tyder på att bägge kommer sluta med brokered conventions i sommar – och sålunda omtumlande kaos i både Cleveland och Philadelphia.
Det finns lämpliga Jerry Lee-klassiker att använda som soundtracks då också.
Whole lotta shakin’ goin’ on, till exempel…

Hillary Clinton fick böja sig.
Hon tvingas upp i ytterligare en debatt med Bernie Sanders innan det stora slaget om New York.
Officiellt heter det visserligen att det är Sanders-kampanjen som tackat ja till en duell i Brooklyn nästa torsdag, men make no mistake:
Hillary ville inte ha några fler debatter, hon kan bara förlora på att fler får se henne försvara sig mot anklagelser om att hon är Wall Street-bankernas marionett, tar pengar av den förhatliga kolindustrin och inte vill ge alla fri utbildning och sjukvård.
Pressen från motståndarsidan – som insisterat på att också väljarna i New York måste få höra kandidaternas argument – blev för stor, så here we go.
Om en dryg vecka, 14 april, går de demokratiska kombattanterna upp i Duggal Greenhouse i Brooklyn Navy Yard, tvärs över East River från Manhattan
Det är intressant inte minst eftersom Bernie – som ÄR så mycket Brooklyn att det nästan blir komiskt; han skulle kunna spela sig själv i vilket Woody Allen-drama som helst – växte upp i kvarteren intill och alldeles i närheten är dessutom Clintons kampanjhögkvarter beläget.
It’s a Brooklyn thing, helt enkelt.
Jag har rätt nära själv också.
Det går en färja från 34:e gatan, precis där jag bor, och på sådär en kvart är jag – efter en alltid betagande seglats med Manhattans förbluffande skyline i blickfånget – framme.
Lite smidigare än att flyga till Milwaukee, typ.
Så jag tackar ödmjukast för detta tillägg i programmet.
• • •
Milwaukee, ja.
Där – och i resten av Wisconsin – kan primärvalet få en hel ny skepnad i natt.
Cruz kommer förmodligen slå Trump och Sanders kommer lika troligt att besegra Clinton.
Konsekvenserna av de skrällarna – rätt dramatiska, tror jag – kan den som vill läsa om i en vanlig blänkare här intill, på aftonbladet.se
Låt bara mig säga att det är själva satan att Wisconsin – som tack vare mycket särpräglad demografi alltid får stor betydelse i de reguljära valen – inte kan få en mer framskjuten position i val-almanackan.
De inledande slagen måste av logistiska skäl anordnas i geografiskt någotsånär hanterbara stater – så murvlar och kandidater kan kasta sig mellan alla väderstreck utan att slösa bort för många timmar – och därvidlag skulle Wisconsin vara nästan lika perfekt som Iowa, och mycket intressantare.
Överhuvudtaget vore det inspirerande och givande med lite omväxling.
Något år kunde de väl börja med Wisconsin och, till exempel Oklahoma och Mississippi.
Men dream on.
Innevånarna i Iowa och New Hampshire ser det som sin födslorätt att få plocka presidentkandidater åt resten av nationen och försöker någon ta ifrån dem den lär de begära utträde ur unionen.
Så om fyra år sitter vi åter på Centro i Des Moines och muttrar om att det är trevligt att det åtminstone finns EN bra restaurang i USA:s tråkigaste stad.
• • •
Några fler republikanska debatter är inte att vänta.
Ted Cruz vill väldigt gärna ha en – mano-a-mano mot Trump, helst – men frontrunnern har gjort klart att han inte är det minsta intresserad.
Han, Trump, har ännu mer att förlora än Clinton och säg vad ni vill, men dum är han inte.
Synd, tycker jag.
De republikanska sjöslagen var vinterns amerikanska tv-happenings och jag saknar dem nästan lika mycket som jag saknade ”Sopranos” efter series finale sommaren 2007.
• • •
Blaskig öl ligger, gissar jag, på kylning i Wisconsin – den amerikanska bryggerinäringens hemort.
Bernie Sanders och Ted Cruz kommer få fira i natt.
Läs mer om det i morgon bitti – här på och på aftonbladet.se

– Så stort, säger Hillary Clinton, att få vara live at The Apollo.
En snabb men snygg musikhistorisk passning.
Det var ju just det James Brown var när han 1963 spelade in livealbumet många betraktar som det mest magnifika som gjorts, kallat just ”Live at The Apollo”.
Sedan dess – och före med, för den delen – har alla som varit något inom
soul och jazz och gospel och R&B och sedermera även hip hop uppträtt i den mytomspunna musikteatern på 253 W 125th Street i Harlem, USA.
Charlie Parker, John Coltrane, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Little Richard, Aretha Franklin, Al Green, Otis Redding, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Supremes, Michael Jackson, Public Enemy, Jay-Z, D’Angelo…you name them.
Apollo i Harlem är helt enkelt för den afroamerikanska musikhistorien vad La Scala i Milano är för operan.
Men en solig vårdag 2016 är det en vit politiker som tar den kantstötta scenen i besittning.
Hillary Clinton.
Det blir nästan drag som på en hel James Brown-konsert då också.
Ja, ingen behöver i och för sig komma ut och hänga en cape över henne för att hon ligger utmattad på scengolvet, och hon pressar sig inte till trans i ångande utläggningar om kallsvett och sexmaskiner.
Men när den förra first ladyn – i svart skinnpaj och allt – avlossat sina salvor om lika lön för lika arbete, om New Yorks stora drömmar och om Donald Trump, och åhörarna står upp och skanderar den taktfasta ”I-believe-that-she-will-win”-ramsan, då är det ”Papa’s Got a Brand New Bag”-yra.





Själv är jag framförallt glad för att valmötet markerar starten på Slaget om New York.
Ett sådant har jag aldrig upplevt.
Tidigare har primärvalen i praktiken redan varit avgjorda när New York röstat – och de reguljära valen helt ointressanta eftersom den demokratiska kandidaten setts som självklar segrare redan på förhand.
Följaktligen är det heller ingen som funnit det nödvändigt att kampanja i Gotham City.
Men i den pågående valrörelsen – historiens mest absurda – ställs allt på ända och plötsligt är uppgörelsen här om tre veckor, 19 april, oerhört viktig.
Och alla kandidater navigerar med ens hitåt…
Även John Kasich var här under onsdagen – han bakade calzone på en pizzeria i Queens! – och idag torsdag håller Bernie Sanders ett jätterally i South Bronx.
Snart lär dessutom The Donald göra en offensiv på hemmaplan.
De är välkomna.
Iowa och new Hampshire och Florida och Nevada i all ära.
Allting – även val – är alltid bäst i New York.
• • •
Efter förra tisdagens uppgörelser way out west slog jag fast att valrörelsen är inne i ett ”långsamt och händelsefattigt skede”.
Well…
Att inga val, eller debatter, äger rum betyder inte att inget händer, visade det sig förstås snabbt.
Donald Trump och Ted Cruz har under den dryga vecka som gått sedan dess släpat varandras fruar i smutsen, krigat om vem som egentligen ligger bakom den smutsiga National Enquirer-storyn om Cruz påstådda otrohet och slutligen tagit tillbaka sina heliga löften om att stödja det republikanska partiets presidentkandidat, vem det än blir.
Man får försöka fatta:
Det kommer vara nonstop-action fram till november, oavsett hur det ser ut i almanackan.
• • •
Meningsmotståndare som känner till historien lär se viss symbolik i det faktum att Clinton framträdde på Apollo just en onsdag, för det är på onsdagar det ärevördiga etablissemanget sedan urminnes tider håller sina klassiska amatörkvällar.
Vem som helst får kliva upp på scenen för att försöka övertyga publiken om sin storhet – och det hör till traditionerna att de flesta blir grundligt och lustfyllt utbuade…
Å andra sidan är det i första hand för raka motsatsen till tafatthet så många har svårt för Hillary – och alla andra Clintons.
Hon är, tycker opponenter både till höger och vänster, FÖR proffsig.

FÖR mycket politiker.
FÖR slipad.
FÖR lite genuin och uppriktig och bristfällig människa.
Den stämpeln jobbar hennes kampanj sedan flera år tillbaka med att försöka tvätta bort, men det accentuerar bara problemet för det visar i någon mån att bilden stämmer.
Svårlös ekvation, det.
• • •
Huruvida Ted Cruz kommer att delta i Slaget om New York är tveksamt.
Han har ju en gång för alla gjort klart att han inte direkt högaktar den här stadens värderingar och den typ av kristet betingade konservatism han företräder är inte särskilt stor ens i de republikanska enklaverna i norra delarna av delstaten.
Istället fokuserar Texas-senatorn gissningsvis på att han i en alldeles färsk opinionsmätning har oväntat övertag på Trump – a hela tio procentenheter – i Wisconsin.
Där är det val redan kommande vecka och vinner Cruz då omvandlas dynamiken, åtminstone tillfälligt.
Problemet är bara att han för att komma åt Trump måste nå stor framgång även här ute i nordost.
När New York sagt sitt följer val i Connecticut, Delaware, Maryland, Pennsylvania och Rhode Island.
Sannerligen inte Ted Cruz country, på något sätt.
• • •
En väldigt bra sak med tidiga valmöten i Harlem är att man efteråt kan gå och äta lunch hos Marcus Samuelsson på Red Rooster.
Mycket lite här i världen är trevligare.
Den svenske stjärnkrögaren – som är vän med Barack Obama och flera gånger lagat mat åt presidentparet, både i Vita huset och på sin hyllade Harlem-restaurang – närvarar för övrigt på Apollo.
Han ser nöjd ut.
• • •
Mötet Bernie Sanders håller i South Bronx idag, i Saint Mary’s Park, lär få Hillarys Apollo-möte att blekna.
Är det någonstans det finns unga liberaler och vänstersympatisörer av den sort som ”feel the bern” är det i New York City.
Clinton må betrakta New York som sitt hem, men det är utanför jättemetropolen vid Hudson-flodens mynning hon får söka sitt stöd.
• • •
Donald Trump rättade sig själv i efterhand, men det hjälper inte.
Dagens uttalande om att kvinnor som utför aborter ”måste bli föremål för någon form av bestraffning” har redan blivit ett vapen i händerna på de demokratiska motståndarna.
Ibland skulle ett manus kanske inte skada ändå.
• • •
Så:
Slaget om New York har alltså börjat.
Med lite tur kulminerar det till och med i nya debatter.
Donald Trump lär i och för sig inte hörsamma Cruz krav på en man-mot-man-duell, han har absolut inget att vinna på en sådan debatt, men det verkar som att Hillary får krypa till korset och möter Bernie i åtminstone en holmgång till.
– Förhandlingar om en debatt i New York pågår, ett besked kommer inom de närmaste dagarna, uppger en källa i Clinton-kampanjen.
Vi väntar.

Det var ingen som visste att det finns så många demokrater i Idaho – tillsammans med Utah och Oklahoma hela unionens mest konservativa delstat.
Så när tusen och åter tusen denna Western Tuesday dök upp på partiets caucus-möten i huvudstaden Boise, företrädesvis för att få rösta på Bernie Sanders, bröt hela processen ihop.
Vallokalerna skulle ha stängt 20.00, lokal tid, men vid det laget ringlade sig köerna fortfarande kilometerlånga utanför.
Så de lokala partiarbetarna, kölhalade i nationell media under natten för bristande planeringsförmåga, kunde bara förlänga öppettiderna.
Och fyra timmar senare – 02.00 på östkusten – satt vi fortfarande och väntade på resultaten.
De kanske ska hålla sig till att odla potatis där borta…
Det besked som till sist ändå kom var en bekräftelse på vad de flesta förutsett på ett tidigt stadium:
Bernie Sanders hade vunnit med förkrossande marginal – precis som i Utah.
Det ger gissningsvis förnyat självförtroende – det lät definitivt så på kampanjmanagern Jeff Weaver när CNN intervjuade honom – men i kampen om delegater förändras mycket lite.
För Hillary Clinton vann samtidigt i Arizona, stort, och det var nattens big kahuna burger.
• • •
Trots att John Kasich – som de konservativa såg saken – helt i onödan var där och ”stal” röster lyckades Ted Cruz kapa åt sig mer än 50 procent av väljarstödet i Utah, med råge, och därmed sopade han hem samtliga delegater.
Donald Trump fick bara 14 procent och sämre har det inte gått någonstans under hela valrörelsen. Man kan följaktligen slå fast att mormoner inte är så förtjusta i miljardären från New York.
Fast Trump vann, precis som Clinton, samtidigt stort i Arizona så han utökade ändå sitt försprång.
• • •
Resultatet från Arizona går att studera ingående på politico.com och genererar i alla fall hos mig både ett och två höjda ögonbryn.
Det framgår nämligen att det fortfarande finns väljare som röstar på kandidater som inte längre är inblandade i kampen – och i många fall aldrig varit det.
Till och med George Pataki – vår gamle guvernör här i New York, mannen med mindre karisma än en genomsnittlig trottoarkant – har fått 260 röster.
De 260 Arizona-borna skulle jag vilja träffa.
Vad menar de?
Driver de med alla?
Eller är de spritt språngande galna?
Jag menar…Pataki!?!
• • •
På debattfronten intet nytt, men konservativa aktivister har startat ett upprop för att få till en mano-a-mano-duell mellan The Donald och Ted Cruz i april.
Hoppas de lyckas, abstinensen är svår…
• • •
Att det gick så långsamt ikväll, och att allt till sist mynnade ut i ett ”jaha”, känns rätt symptomatiskt.
Efter den täta och dramatiska följden av klimax i februari och de inledande veckorna i mars är primärvalet nu inne i ett mycket långsamt och händelsefattigt skede.
Vi har några caucus-möten här och några val där, men det kommer dröja mycket länge innan resultaten får annat än symbolisk och psykologisk betydelse.
Eftersom så många delegater står på spel blir uppgörelsen här i New York om en knapp månad intressant, men troligen förändras inget i sak då heller – hur långtgående slutsatser expertisen än drar och expertisen drar alltid långtgående slutsatser.
Ett verkligt avgörande nås antagligen inte förrän i maj, för tidigast då når någon av the front-runners, på ena sidan om inte annat så med hjälp av de omstridda superdelegaterna, den magiska siffra i delegatmatematiken som krävs för säkrad nominering – och vill det sig riktigt väl/illa (välj själv) kan båda racen mycket väl fortsätta ända fram till konventen i juli.
Men hav förtröstan.
Det tenderar att hända saker i den här valrörelsen ändå.
Och nu är det påsk.
Ha en glad sådan.

Det är dan efter dan och The Donald framträder i morgonshow efter morgonshow – fast off-camera. Han är bara med på telefon.
Det skulle man kunna tolka som att Super Duper-tisdagens succé firades grundligt på Mar-a-Lago under natten.
Men The Donald dricker ju inte, så det kanske bara handlar om att han för en gångs skull inte orkat fixa frissan – och det vore väl förståeligt om han en enda morgon under det här eviga racet såsade runt i morgonrock och lät allt…hang out.
Ett och annat framkommer ändå.
Till exempel att The Donald inte tänker delta i debatten i Salt Lake City på måndag. Han har inte ens hört om den, säger han, och det är ju underligt eftersom till och med jag känt till den i åtminstone ett par veckor. En mer plausibel förklaring är nog att Utah är en av de delstater där han har allra minst väljarstöd, men whatever. Istället ska mannen hålla ett sedan länge planerat tal på AIPAC – den årliga konferens USA:s starkaste pro-israeliska lobbygrupp arrangerar i Washington.
Strax efteråt kommer beskedet att Fox News ställer in Salt Lake-debatten och det är ju logiskt. De kan inte ställa till med duell för att Cruz och Kasich ska stå och skälla på varann om vem som borde lägga ner sin kampanj.
Det lär dock betyda att det vi sett den sista republikanska primärvalsdebatten och det känns nästan lite…vemodigt.
De där sjöslagen har – på gott och ont – varit höstens och vinterns amerikanska tv-happenings.
• • •
Dagens stora politiska nyhet är annars att Barack Obama nominerat en ny kandidat till Högsta Domstolen.
Han hoppas få ersätta framlidne Antonin Scalia med Merrick Garland – en 63-årig middle-of-the-road-jurist som just nu är chefsdomare i The US Court of Appeals i Washington DC och påstås åtnjuta respekt i alla läger.
– Använd honom inte som politisk pinata, vädjade presidenten vid en presskonferens.
Det var fåfängt.

Den republikanska majoriteten i senaten – som måste godkänna den sortens nomineringar – gjorde tidigt klart att man inte tänkta acceptera några namn lame duck-presidenten som lämnar Vita huset i januari kommer upp med.
Det beskedet inskärptes på nytt av majoritetsledaren Mitch McConnell i kongressen idag.
– Det är inte en fråga om person. Det är en fråga om principer. Väljarna ska ha rätt att säga sitt om näste HD-domare, meddelade han
Vi lär få höra mer i ärendet i valrörelsen.
• • •
Huruvida det blir några fler demokratiska debatter återstår att se.
En är lite vagt planerad i april, men inget är bestämt om plats eller mer exakt tid.
Jag tycker de kan ha den här i New York.
The Empire State går ju till val den 19:e och mot alla odds ser det ut som att det kommer spela roll hur New York-borna röstar.
• • •
Man förstod ju att det inte var någon bra idé av Hillary Clinton att skälla som en hund under de där valmötena i New Hampshire.
När Trump-kampanjen avfyrar sin första general election-attack ingår självfallet ett mindre värdigt klipp.
Ouch.

I den här valrörelsen blir det aldrig som man föreställer sig…
Detta var ju natten när Donald Trump en gång för alla skulle avgöra det republikanska racet.
Men när vi efter tio timmar försöker sammanfatta Super Duper Tuesday – skyll inte på mig, det var CNN som kom på den beteckningen… – känns det framförallt som att Hillary Clinton dödade det demokratiska.
Hon vann alltså Florida, North Carolina, Ohio och Illinois – och i Missouri är det, med 99 procent av rösterna räknade, i praktiken oavgjort.
Så dels drar hon i från i kampen om delegater – som Bernt Johansson drog ifrån i linjeloppet vid OS i Montreal 1976.
Dels skiftar psykologin helt och hållet,
Segrarna i Ohio och Illinois visar, liksom målfoto-dramat i Missouri, att hon inte bara kan vinna i södern utan faktiskt är contender även i the midwest och the industrial north.
Det var där Bernie hade chansen att knäcka henne, men icke.
Han lär inte göra en Rubio och avbryta sin kampanj för det – det finns, gissar jag att han tycker, fortfarande en poäng i att se till att Clinton inte navigerar högerut – men det börjar bli väldigt svårt att se hur han ska kunna kryssa sig fram till nomineringen.
• • •
Now, Trump hade enligt alla sätt att mäta en triumfatorisk natt han också – och den republikanska striden BORDE vara avgjord nu.
I alla tidigare valrörelser i modern tid hade den tveklöst varit det.
Men Kasich och Cruz – som utan att ha vunnit någonstans höll sitt hittills mest storvulna tal i Houston – vägrar ju ge upp och såväl etablissemangets representanter som den konservativa gerillagrupp Erick Erickson leder ser till att det alltjämt rör sig oroligt i kulisserna.
Så den överlägsne frontrunnern får, trots nattens knockout-segrar, fortsätta fäktas.
• • •
Det blev verkligen Goodbye Rubio Tuesday, för att återupprepa David Axelrods fyndiga lilla Rolling Stones-parafras.
Florida-senatorn som en gång betraktades som republikanernas egen Barack Obama har gjort sitt.
Frågan är om vi får se honom igen – till exempel 2020.
Well, han är ju ung, Nixon och Reagan upplevde svåra nederlag innan de till sist vann och till och med Trump sa under sitt tal i natt att ynglingen han så länge hånat som Little Marco har en ”bright future”.
Men det är andra tider nu och en brutal hemmaförlust kan nog vara svår att resa sig ifrån.
• • •
What now?
Ja, ingenting resten av den här veckan – otroligt nog.
Men på måndag väntar ny republikansk debatt i Salt Lake City.
Trump har meddelat att han helst slipper delta i den, han tycker att det varit tillräckligt många debatter redan och det kan man ju tycka att han har väldigt rätt i, men om Cruz och Kasich dyker upp i Utah lär det bli svårt att stanna hemma.,
För redan dagen efter är det primärval i mormonernas hemvist på jorden – liksom i Arizona och Idaho.
Så, om jag får gissa:
Vi hörs på måndag.

Utgången av tre race dröjer.
Donald Trump och Ted Cruz utkämpar målfotokamp om segern i Missouri. Just nu leder Texas-senatorn med 41.7 procent – mot Trumps 41.6 procent.
Jämnare blir det inte.
På demokratiska sidan leder Clinton fortfarande i Illinois, men Missouri lutar åt Sanders.
• • •
Cruz talar i Houston, säger snälla saker om ”vännen” Marco Rubio och välkomnar hans väljare över till sin egen sida.
John Kasich nämner han inte vid namn, men han upprepar att det nu finns två alternativ för väljarna:
Cruz eller Trump.
– Ingen annan har en matematisk möjlighet att nå delegater som krävs, säger han.
Well, sorry.
Kasich lyssnar inte.
Han kommer vara med på scenen i debatten i Salt Lake City kommande tisdag.

Nu går det undan.
Trump tar North Carolina också.
Stämningen stiger på Mar-a-Lago, får man anta.

Trump vinner i Illinois.
Så nu kan han snart hålla det tal supportrar och reportrar väntat på i de överdådiga salongerna på Mar-a-Lago.
Stackare som behöver sitta där och vänta, right…
Vi kan nog räkna med att Kasich blir föremål för en och annan verbal snyting…

Det är jämnt mellan Trump och Cruz i Missouri och i någon mån i North Carolina.
Men framförallt:
Sanders har gått om Clinton i Missouri och leder med en procentenhet när nio procent av rösterna är räknade.
Vermont-senatorn behöver verkligen, verkligen seger där för att bromsa Clintons segertåg.