Klockan har passerat elva och hotellbaren är så öde att den kunnat få en biroll i Jason Reitmans ”Up In The Air”.
Men plötsligt skräller det till i entrén och ett omisskännligt sällskap utmattade kampanjarbetare landar i soffor och på barstolar och snart har stämningen stigit lika dramatiskt som Jeb Bushs opinionssiffror sjönk efter första debatten i somras.
Så blir det alltid när unga – och inte så unga – idealister varvar ner efter oändliga dagar på the campaign trail.
Just de här visar sig tillhöra Ben Carson-kampanjen och jag får bita mig i tungan för att inte utbrista att jag förstår att de behöver en drink eller två.
Carson red ju högt i oktober och såg ett tag ut att kunna utmana Donald Trump om titeln ”hetaste outsidern”, men hans popularitet har sakta planat ut och prognosen för måndagens avgörande är dyster.
Grejen med de som jobbar i politiska kampanjer är dock att de aldrig slutar tro på seger och triumf, vad som än händer.
De har slitit så hårt, kört så många mil, arrangerat så många valmöten, knackat på så många dörrar, slagit ner så många plakat i så många tjälskadade gräsmattor, ringt så många telefonsamtal och krånglat och fixat och konstrat så mycket att tanken på något annat är för smärtsam att ta till sig.
Särskilt som merparten av dem utför de tradiga uppgifterna utan ersättning.
– Ja, titta på dem säger en strateg högre upp i hierarkin.
Han står med bloggen i baren och sveper med armen mot en bunt ynglingar som sitter vid ett bord och utbyter war stories över immiga ölglas.
– Ingen av dem har betalt. De gör det här bara för att de tror på nånting. När det är över åker de hem och återupptar sina vanliga liv igen. Är det inte vackert?
Jo, faktiskt.
Det visar att det mitt i den här snuskigt påkostade och ibland gravt cyniska cirkusen faktiskt också finns sann idealism och rena hjärtan.
Allra bäst är dock att de hjälper till att bryta Up In The Air-atmosfären i trötta hotellbarer…
• • •
Ny arketypisk Iowa-upplevelse:
Jag kör två timmar norrut, nästan till gränsen mot grannstaten Minnesota, för att se Jeb Bush hålla ett town hall-möte i Clear Lake.
Det visar sig vara den ultimata Hollywood-versionen av begreppet ”amerikansk småstad”. Den ser faktiskt ut precis som i Hill Valley i ”Tillbaka till framtiden” – fast med snö.
Där finns en gata – givetvis kallad Main – kantad av låga byggnader med små näpna butiker och när en främling går förbi rör det sig försiktigt bakom gardinerna i fönstren.
Gatan leder till en vacker park som sluttar ner mot en sjö, gissningsvis själva Clear Lake.
Till höger finns en kyrka, till vänster ett vindpinat litet postkontor.
Fantastiskt.
Och det är just i sådana oansenliga samhällen slaget om Iowa egentligen avgörs , inte i – relativa – metropoler som Des Moines och Cedar Rapids.




Fast egentligen är Clear Lake inte vilken småstad som helst. Det var här the music died, som Don McLean beskrev rockhistoriens mest uppmärksammade flygkrasch i klassiska ”American Pie”.
Efter en show på Surf Ballroom 3 februari 1959 skulle Buddy Holly, Ritchie Valens och Big Bopper flyga vidare till North Dakota, men strax efter start störtade de i ett majsfält precis utanför stadsgränsen.
Det finns ett minnesmärke vid nerslagsplatsen men det är omständigt att ta sig dit och jag är på deadline, så det får vänta tills nästa gång.
Jag hinner dock svänga förbi Surf Ballroom, som otroligt nog fortfarande finns kvar och än idag tjänstgör som Clear Lakes primära konsertlokal.
Holy ground indeed.



Vad Bush säger och gör under sitt Town Hall-möte i de lokala krigsveteranernas lilla föreningslokal går det att läsa om i söndagens tidning.
Det gick, kan jag dock avslöja redan här, inte att låta bli att dra paralleller mellan flygkraschen och hans kampanj…
Inte heller gick det att undvika att citera ett av offren för olyckan för 57 år sedan när en åhörare påstod att Bush kan överraska:
That’ll be the day!
• • •
Delar inte hotell enbart med Carsons kampanjstab, den stillsamme neurokirurgen bor här själv också – fast syns aldrig i baren eftersom han inte smakar starkt.
Lite egendomligt, kan tyckas. Det är inte direkt Oriental Mandarin. Vi bor inte ens i själva Des Moines. Där finns inga rum och de som ändå finns kostar just de här dagarna så mycket att jag skulle bli kölhalad av de administrativa cheferna hemma i Stockholm om jag bokade dem.
Så istället huserar vi vid motorvägen I-80 – mytisk highway som börjar strax utanför New York och slutar i San Francisco på andra kusten – längst ut i själlösa förorten West Des Moines.
Man vill ju gärna tro att Doctor Carson skulle kunna kosta på sig något flottare, men en amerikansk presidentvalskampanj är vansinnigt dyr och budget måste hållas.
Så han får, precis som vi vanliga dödliga, ligga här ute och lyssna på den eviga strömmen av bilar i mörkret på Interstate 80
• • •
Ljudstyrkan i kritiken mot Hillary Clinton för den eskalerande e-mailskandalen bara ökar och särskilt högljudd är New Jerseys egen Big Bopper, Chris Christie.
Igår meddelade utrikesdepartementet att man vägrar offentliggöra 22 av de mail som återfunnits på den förra utrikesministerns privata mail-server eftersom innehållet är stämplat som ”topphemligt” och enligt Jersey-guvernören, som tidigare var federal åklagare i sin hemstat, bör hon åtalas å det snaraste.
Vad som händer i så fall vet ingen, men ett inte otroligt scenario är att Clinton-kampanjen helt sonika imploderar – och då tror många, inklusive just Big Bopper Christie hör jag när han blir intervjuad av Sean Hannity, att demokrater och independents som ännu så länge befinner sig vid sidlinjen kastar sig in i racet.
Så mycket förbluffande som redan hänt under resans gång skulle det inte förvåna alls.
• • •
Ted Cruz slogan, spridd via plakat över hela Iowa, är valets klatschigaste:
Choose Cruz.
Fast vid en mindre lyckad måndagkväll kan de förstås enkelt vändas till:
Cruze lose.
• • •
Donald Trump höll ytterligare ett par av sina massmöten under lördagen, men tyvärr är de inte längre så enkla att bevaka.
De ansvariga i kampanjledning har helt frankt meddelat att de inte längre ”prioriterar utländsk media”.
Vi har dock Wåfflan Hansson på plats och det här är inte hans första rodeo, så i Aftonbladet kommer riktiga referat ändå!
• • •
– Har du ätit nån potatis, mailar en bekant.
Nej, det är i Idaho, långt där uppe i nordväst, de odlar potatis. Här är det majs i jorden.
Det gäller att hålla isär delstaterna, sädesslagen och rotfrukterna!
• • •
Frågan är var i hela friden Trump bor.
Under sommaren och hösten flög han hem direkt efter nästan alla valmöten och debatter eftersom det ute på bystan är påfallande svårt att tillhandahålla den typ av kost och logi en miljardär från Manhattan kräver
Men nu är han här hela tiden och måste rimligen stanna om nätterna, trots att han har sin egen jet.
Det roar mig att tänka på.
• • •
Nu börjar spurten.
De sjutton kandidaterna har ytterligare ett och ett halvt dygn på sig att övertyga de försynta Iowa-borna om att det är just de som förtjänar deras stöd.
Sedan öppnar vallokalerna…

Oändliga majsfält, den här tiden på året täckta av ett tunt lager snö.
Någon bondgård, många kompletta med silos som hämtade ur Disney-visioner av 1950-talets amerikanska landsbygd, utspridda här och där.
Spikraka motorvägar med enstaka avfarter till små kluster av bensinmackar, solkiga snabbmatshak och oansenliga motell.
Och några få städer – ja, egentligen bara tre; Des Moines, Cedar Rapids och Iowa City – utan mycket till karaktär.
I övrigt:
Ingenting.
Bara ett platt, grått vakuum.
Iowa kan mycket väl vara unionens minst remarkabla delstat.
Eller som en bekant – vi kan kalla honom Skånske Jan – beskrev det alldeles nyligen:
”A state even people who live in flyover-states fly over…”
Men vart fjärde år är det just hit hela det amerikanska politiska etablissemanget – med en milslång svans av media från hela världen – söker sig och för några dagar är Iowa det kända universums självklara medelpunkt.
Det är ju här presidentvalet inleds på riktigt, med måndagens så kallade caucus – eller provval som vi valt att kalla den egendomliga processen på svenska.
USA skulle kunna göra bättre reklam för sin egen storslagenhet genom att bryta mot traditionen och istället låta exempelvis Texas, Kalifornien eller Louisiana gå först, det är helt klart.
Fast….jag är ändå rätt begeistrad över att få komma ut hit till Midwest-spenaten,
Redan när jag i torsdags kväll landade på den lilla flygplatsen i Omaha i grannstaten Nebraska – dit jag flög för att det bara var där det så här nära cirkusens klimax gick att få tag i en hyrbil – kändes det som att jag åkt rakt in i en solkig countryballad.
Det var ingen där, bara några få säkerhetsvakter som stod och vägde på klackarna i uttråkad tysthet. En reklamskylt blinkade stumt för ingen alls. Den ingrodda heltäckningsmattan frasade under sulorna. En rengöringsmaskin surrade nånstans. Och i det öde mörkret utanför ankomsthallen stod två buckliga taxibilar och hoppades på kunder som aldrig kom.
Sen gick jag upp i ottan, hämtade hyrbilen, styrde ut på Interstate 80 och försvann ut i det snötäckta slättlandet, med Hank Williams klagande sång om ett cheating heart på bilstereon.

Det dom kallar The American Experience blir inte mer intensiv än så
• • •
Alla kandidater – demokrater såväl som republikaner, inalles femton stycken – är sedan länge här och valsar oavbrutet runt mellan valmöten och ”meet-and-greets” och hembesök hos särskilt passionerade supportrar.
Att studera den suveräna ”Candidate Tracker” Des Moines Register – en av USA:s mest lästa tidningar under några veckor – servar med är ungefär som att gå igenom spelschemat på en stor rockfestival
”Jaha, han är på den dinern då och då, och då hinner man kanske se henne i den kyrkan intill också, men det krockar ju med att han ska träffa de anställda på brandstationen i Sioux City…”
Det ultimata målet för de inblandade är att göra ”A Full Grassley” och hinna besöka samtliga delstatens 99 countys, precis som mångårige Iowa-senatorn Chuck Grassley gör varje år.
Det kräver viss stamina, och en hel del resurser, men Ted Cruz verkar vara på väg att fullborda den triumfen.
The Donald, däremot, får vara glad om han hinner med tio.
Han ägnar sig inte den typ av retail-politik som sedan urminnes tider är själva hjärtat i Iowa-valet, besöker inga restauranger för att hälsa på hänförda frukostgäster och gör inga arbetsplatsbesök.
För han behöver inte. Han är ju – vad man nu än kan tyckas tänka om honom – valrörelsens rockstar och kan unna sig lyxen att bara hålla några få jättemöten, eftersom de ändå drar tusentals, ibland till och med tiotusentals, åhörare.
Torde kännas lite frustrerande för en Bush eller en Paul när de står i stekoset på veckans tolfte diner och pratar väder med 60-70 gäster som helst bara vill återgå till sin stekta ägg…
• • •
Singer-songwritern Tom T. Hall skrev i början av 70-talet en sång som heter ”It Sure Can Get Cold in Des Moines” och den är alltid nationalsång under vistelserna här, för vid min gud – det hade han sannerligen rätt i.
De fyra dagarna 2008, när Barack Obamas resa till Vita huset inleddes, är de kallaste jag nånsin upplevt.
I år är det, ännu så länge, förhållandevis milt – man behöver i alla fall inte dubbel uppsättning långkalsonger – men i gengäld väntas en rungade snöstorm på tisdag.
Det är då alla ska härifrån och härligt kaos lär utbryta, för det är så också – it sure can get stormy in Des Moines.
• • •
Själv inleder jag min tredje Iowa-session med ett Hillary Clinton-möte på Grand View-universitet strax öster om downtown Des Moines.

Det är så typiskt som det kan bli. En liten gymnastiksal med en provisorisk scen i ena änden och en upphöjd plattform för fotografer i den andra. Däremellan sitter några hundra supportrar på enkla plaststolar och viftar med plakat volontärer från Clinton-kampanjen delat ut i entrén. Högst upp i takåsarna, ovanför ribbstolar, bakom uppfällda basketkorgar, hänger fanor med vilka segrar i svunna tiders skolmästerskap i baseboll och basket och fotboll högtidlighålls. I en fålla till vänster får media dväljas. Jag hamnar i smågruff med japanskt tv-team som tycker att jag ska överlåta min plats längst fram vid kravallstaketet åt en fotograf som inte hann till plattformen innan den blev full, men jag kom först så det kan dom glömma. I en amerikansk valrörelse kommer man ingenstans med snällhet.
En kvinna från Oklahoma som hört att jag pratat svenska med Mats Larsson från Expressen kommer fram och frågar var jag är ifrån och när jag svarat blir hon alldeles till sig.
– Åh, vad spännande, jag har aldrig sett en svensk förut!
Ibland får man känna sig lite exotisk…
Själv har hon åkt till Iowa för att uppleva valcirkusen som turist.
– Hemma i Oklahoma blir det aldrig någon uppståndelse under primärvalet, fast vi är del av Super Tuesday. Så vi åkte hit för att titta lite, jag och min make. Vi har snart sett alla kandidater.
Det är en historia som understryker att amerikansk valrörelse är underhållning och show i lika hög utsträckning som politik.
Hillary pratar, eldfängt, i en halvtimme och avslutar med en bön om att alla ska gå och ”caucus” – ett verb i Iowa-lingon – för henne på måndag.
Sedan hastar hon snabbt vidare.
En dryg timme senare väntar nytt möte på Five Flags Center i Dubuque.

Nu kan det amerikanska presidentvalet börja på riktigt.
För idag lanserar vi den här juicy burgaren – en renodlad blogg om den tio månader långa resa som inleds med caucus-thrillern i Iowa på måndag och slutar med att USA den åttonde november väljer en ny president.
Ambitionen är att försöka förmedla lite närvaro från the campaign trail, berätta vad som händer bakom kulisserna under debatter och valmöten och skildra stämningarna i ett USA som gör sig redo för en ny överbefälhavare på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington.
Anslaget kommer vara personligt och tilltalet inte alltid det mest gravallvarliga.
Däremot driver jag jag ingen opinion och förfäktar inga egna åsikter i sakfrågor. Det har vi andra, mer kvalificerade skribenter till  – företrädesvis på ledar- och kultursidorna.
Jag gör mig inga illusioner om att den brasklappen kommer hörsammas överallt; erfarenheten från valrörelserna 2008 och 2012 säger att det i alla läger finns de som ser agendor där ingen finns och tror att den som inte uttryckligen är ideologisk bundsförvant måste tillhöra ”motståndarsidan”.
Men det är likafullt sant:
Jag bloggar om USA-valet – inte om mina åsikter.
• • •
Well, det var programförklaringen
Jag, och bloggen, har just gjort ett första nedslag i Iowa och den första ”riktiga” posten publiceras under fredagskvällen.
Vi hörs då, hoppas jag.