Klockan har passerat elva och hotellbaren är så öde att den kunnat få en biroll i Jason Reitmans ”Up In The Air”.
Men plötsligt skräller det till i entrén och ett omisskännligt sällskap utmattade kampanjarbetare landar i soffor och på barstolar och snart har stämningen stigit lika dramatiskt som Jeb Bushs opinionssiffror sjönk efter första debatten i somras.
Så blir det alltid när unga – och inte så unga – idealister varvar ner efter oändliga dagar på the campaign trail.
Just de här visar sig tillhöra Ben Carson-kampanjen och jag får bita mig i tungan för att inte utbrista att jag förstår att de behöver en drink eller två.
Carson red ju högt i oktober och såg ett tag ut att kunna utmana Donald Trump om titeln ”hetaste outsidern”, men hans popularitet har sakta planat ut och prognosen för måndagens avgörande är dyster.
Grejen med de som jobbar i politiska kampanjer är dock att de aldrig slutar tro på seger och triumf, vad som än händer.
De har slitit så hårt, kört så många mil, arrangerat så många valmöten, knackat på så många dörrar, slagit ner så många plakat i så många tjälskadade gräsmattor, ringt så många telefonsamtal och krånglat och fixat och konstrat så mycket att tanken på något annat är för smärtsam att ta till sig.
Särskilt som merparten av dem utför de tradiga uppgifterna utan ersättning.
– Ja, titta på dem säger en strateg högre upp i hierarkin.
Han står med bloggen i baren och sveper med armen mot en bunt ynglingar som sitter vid ett bord och utbyter war stories över immiga ölglas.
– Ingen av dem har betalt. De gör det här bara för att de tror på nånting. När det är över åker de hem och återupptar sina vanliga liv igen. Är det inte vackert?
Jo, faktiskt.
Det visar att det mitt i den här snuskigt påkostade och ibland gravt cyniska cirkusen faktiskt också finns sann idealism och rena hjärtan.
Allra bäst är dock att de hjälper till att bryta Up In The Air-atmosfären i trötta hotellbarer…
• • •
Ny arketypisk Iowa-upplevelse:
Jag kör två timmar norrut, nästan till gränsen mot grannstaten Minnesota, för att se Jeb Bush hålla ett town hall-möte i Clear Lake.
Det visar sig vara den ultimata Hollywood-versionen av begreppet ”amerikansk småstad”. Den ser faktiskt ut precis som i Hill Valley i ”Tillbaka till framtiden” – fast med snö.
Där finns en gata – givetvis kallad Main – kantad av låga byggnader med små näpna butiker och när en främling går förbi rör det sig försiktigt bakom gardinerna i fönstren.
Gatan leder till en vacker park som sluttar ner mot en sjö, gissningsvis själva Clear Lake.
Till höger finns en kyrka, till vänster ett vindpinat litet postkontor.
Fantastiskt.
Och det är just i sådana oansenliga samhällen slaget om Iowa egentligen avgörs , inte i – relativa – metropoler som Des Moines och Cedar Rapids.




Fast egentligen är Clear Lake inte vilken småstad som helst. Det var här the music died, som Don McLean beskrev rockhistoriens mest uppmärksammade flygkrasch i klassiska ”American Pie”.
Efter en show på Surf Ballroom 3 februari 1959 skulle Buddy Holly, Ritchie Valens och Big Bopper flyga vidare till North Dakota, men strax efter start störtade de i ett majsfält precis utanför stadsgränsen.
Det finns ett minnesmärke vid nerslagsplatsen men det är omständigt att ta sig dit och jag är på deadline, så det får vänta tills nästa gång.
Jag hinner dock svänga förbi Surf Ballroom, som otroligt nog fortfarande finns kvar och än idag tjänstgör som Clear Lakes primära konsertlokal.
Holy ground indeed.



Vad Bush säger och gör under sitt Town Hall-möte i de lokala krigsveteranernas lilla föreningslokal går det att läsa om i söndagens tidning.
Det gick, kan jag dock avslöja redan här, inte att låta bli att dra paralleller mellan flygkraschen och hans kampanj…
Inte heller gick det att undvika att citera ett av offren för olyckan för 57 år sedan när en åhörare påstod att Bush kan överraska:
That’ll be the day!
• • •
Delar inte hotell enbart med Carsons kampanjstab, den stillsamme neurokirurgen bor här själv också – fast syns aldrig i baren eftersom han inte smakar starkt.
Lite egendomligt, kan tyckas. Det är inte direkt Oriental Mandarin. Vi bor inte ens i själva Des Moines. Där finns inga rum och de som ändå finns kostar just de här dagarna så mycket att jag skulle bli kölhalad av de administrativa cheferna hemma i Stockholm om jag bokade dem.
Så istället huserar vi vid motorvägen I-80 – mytisk highway som börjar strax utanför New York och slutar i San Francisco på andra kusten – längst ut i själlösa förorten West Des Moines.
Man vill ju gärna tro att Doctor Carson skulle kunna kosta på sig något flottare, men en amerikansk presidentvalskampanj är vansinnigt dyr och budget måste hållas.
Så han får, precis som vi vanliga dödliga, ligga här ute och lyssna på den eviga strömmen av bilar i mörkret på Interstate 80
• • •
Ljudstyrkan i kritiken mot Hillary Clinton för den eskalerande e-mailskandalen bara ökar och särskilt högljudd är New Jerseys egen Big Bopper, Chris Christie.
Igår meddelade utrikesdepartementet att man vägrar offentliggöra 22 av de mail som återfunnits på den förra utrikesministerns privata mail-server eftersom innehållet är stämplat som ”topphemligt” och enligt Jersey-guvernören, som tidigare var federal åklagare i sin hemstat, bör hon åtalas å det snaraste.
Vad som händer i så fall vet ingen, men ett inte otroligt scenario är att Clinton-kampanjen helt sonika imploderar – och då tror många, inklusive just Big Bopper Christie hör jag när han blir intervjuad av Sean Hannity, att demokrater och independents som ännu så länge befinner sig vid sidlinjen kastar sig in i racet.
Så mycket förbluffande som redan hänt under resans gång skulle det inte förvåna alls.
• • •
Ted Cruz slogan, spridd via plakat över hela Iowa, är valets klatschigaste:
Choose Cruz.
Fast vid en mindre lyckad måndagkväll kan de förstås enkelt vändas till:
Cruze lose.
• • •
Donald Trump höll ytterligare ett par av sina massmöten under lördagen, men tyvärr är de inte längre så enkla att bevaka.
De ansvariga i kampanjledning har helt frankt meddelat att de inte längre ”prioriterar utländsk media”.
Vi har dock Wåfflan Hansson på plats och det här är inte hans första rodeo, så i Aftonbladet kommer riktiga referat ändå!
• • •
– Har du ätit nån potatis, mailar en bekant.
Nej, det är i Idaho, långt där uppe i nordväst, de odlar potatis. Här är det majs i jorden.
Det gäller att hålla isär delstaterna, sädesslagen och rotfrukterna!
• • •
Frågan är var i hela friden Trump bor.
Under sommaren och hösten flög han hem direkt efter nästan alla valmöten och debatter eftersom det ute på bystan är påfallande svårt att tillhandahålla den typ av kost och logi en miljardär från Manhattan kräver
Men nu är han här hela tiden och måste rimligen stanna om nätterna, trots att han har sin egen jet.
Det roar mig att tänka på.
• • •
Nu börjar spurten.
De sjutton kandidaterna har ytterligare ett och ett halvt dygn på sig att övertyga de försynta Iowa-borna om att det är just de som förtjänar deras stöd.
Sedan öppnar vallokalerna…