Var det inte så, tänkte jag i morse, att fotografen Pontus Höök var med den där gången i Trump Tower och tog han inte en bild på lilla moi och den blivande presidentkandidaten?
Ett sms gick iväg och…voila!

Naturligtvis kan jag inte låta bli att publicera den här.
Fotas man med människor som har sig själv inramad i multipla poser på väggen utanför kontoret är viss självupptagenhet tillåten, det är sen gammalt…

Det var maj 2007. Jag låg egentligen på rull mellan Ottawa och Anaheim för att bevaka Stanley Cup-finalen och bara att ta sig mellan de utposterna var strapatsfyllt och utmattande så det räckte, men plötsligt ringde Lena Mellin från redaktionen i Stockholm och upplyste om att en av Trumps böcker om hur man enklast blir miljonär skulle ges ut på svenska och att vi därför hade fått en intervju med herr fastighetsmiljardären i styrelserummet i Trump Tower på Manhattan
Det var bara att krångla sig hem till New York och se till att vara på plats på femte avenyn vid utsatt tid; som jag minns saken kom jag direkt från en red eye-flight från Kalifornien och mycket riktigt ser jag rätt mör ut vid det välkammade intervjuobjektets sida.
Av själva intervjun kommer jag inte ihåg mer än att The Donald flirtade skamlöst med Lisa Carlsson från SVT precis hela tiden – och att han av bacillskräcksskäl inte tog någon i hand, en princip han sannerligen fått kompromissa med som presidentkandidat; såna gör inte annat än skakar tass med främlingar.
Samma kväll flög jag vidare till kanadensiska huvudstaden och såg i kors av trötthet när jag träffade Ottawas egen front runner, Daniel Alfredsson.
Men hey, jag fick en förtida semi-selfie med en framtida presidentkandidat så det var ju värt det…
• • •
Nu ska den ene av figurerna på bilden – han till vänster, om det nu råder några oklarheter kring det – upp i ännu en debatt med the last men standing i det republikanska primärvalet.
Den här – den tionde i ordningen, absurt nog – äger rum i Houston i Texas och den borde bli minst lika livlig som den närmast föregående, i Greenville förra lördagen.
Framförallt väntas Marco Rubio och Ted Cruz bita varandra i halsarna och ruska.
En av dem måste obönhörligen etablera sig som alternativet till The Donald innan Super Tuesday nästa vecka och sista chansen att göra det är på scenen i University of Houston ikväll.
Så håll i hatten.
För Trump är det bäst att hamna lite i skymundan. Allt går hans väg, så status quo talar för honom och då ska man försöka sitta still i båten.
Frågan är bara om denne finansvärldens Don King verkligen är förmögen att hålla en låg profil…
Vi vet snart.
• • •
Texas, ja.
Jag älskar Texas
Bullrigt, storvulet, skrytsamt, lite skrämmande i sin macho-attityd och sin trångsynthet ibland, visst.
Men också besjälat som nästan inga andra platser nån annanstans i världen.
Som Doug Sahm – en av delstatens främsta ambassadörer, genom alla tider – sjöng en gång:
”You just can’t live in Texas, if you ain’t got lots of soul”.
Just det.
Således hade jag ohyggligt gärna varit på plats ikväll, men av olika skäl gick inte det så jag är hemma i soffan i New York och klämmer nattens debatt i tv-soffan.
Ett par Lone Star-öl står dock på kylning så jag kan låtsas lite när kvällen är över…
• • •
Det faktum att Jeb Bush lämnat walk over och för första gången inte deltar ikväll gör det kanske lite enklare för att Trump att kontrollera sitt inre råskinn.
Bush kunde han bara inte låta bli att förödmjuka och hunsa med.
Men vem vet, han kanske hittar ett nytt offer…
• • •
Om någon i oktober sagt att John Kasich skulle vara kvar i startfältet efter South Carolina – men inte Bush, Christie, Paul och Fiorina – hade vederbörande uppfattats som sinnessvag.
Men här är han fortfarande, den sällsamme Ohio-guvernören, och han är dessutom övertygad om att det är han, inte Cruz eller Rubio, som är mannen som till sist kommer utmana Trump.
– Bara jag kan slå honom 15 mars, säger han och syftar då på de framtida winner-takes-it-all-val när vinnaren sopar hem alla delegater.
Kanske det, men man ska överleva fram till dess också…
• • •
Ett spöke från 2012 har något oväntat placerat sig mitt – och då menar jag mitt… – i valrörelsen det senaste dygnet.
Mitt Romney kräver sedan igår att Donald Trump ska offentliggöra sina skattebesked och påstår att han vet att de rymmer ”en bomb”.
Trumps respons?
Inte så positiv…
Under dagen har han upplyst omvärlden om att Romney är en loser, en idiot, en lättviktare och ”den mest korkade presidentkandidaten i historien”.
Intrycket är dock inte att Trump är oroad över att skattebeskeden kommer avslöja oegentligheter utan möjligen att hans tillgångar inte är fullt så imponerande som han gjort gällande.
– Ett skattebesked säger inte allt om hur förmögen man är, underströk han lätt besvärat igår.
Samtidigt är det ju lite lustigt att Romney, av alla, är den som driver den här frågan.
För fyra år sedan var det, vill jag minnas, svårare att få honom att offentliggöra sina skattebesked än det vanligen är att få en tonåring att lägga ifrån sig mobilen innan middagen.
• • •
The stars at night, are big and bright, deep in the heart of Texas
The praire sky is wide and high, deep in the heart of Texas.
Ja, förlåt – jag var förstås tvungen att citera Gene Autry också, så här en timme innan det är dags för showdown i Houston.
• • •
Ni som varit med förr vet hur det blir nu.
Jag refererar inte oavbrutet utan postar iakttagelser under debattens gång – och den som känner sig manad är välkommen att komma med civiliserade synpunkter i kommentatorsspåret.