Primärvalet i New Hampshire pågår för fullt.
Här röstar väljarna – demokratiska såväl som republikanska – på Gilbert Hood Middle School i den lilla staden Derry.

Så här fortsätter det i ytterligare drygt sex timmar.
Sedan stänger vallokalerna och vakorna börjar i olika lokaler över hela The Granite State
Bloggen återkommer från en sådan – nånstans

Det är isande kallt, en vass vind sveper genom skogarna och tung, blöt snö faller från bistert gråvit himmel.

Vi genomlever med andra ord en typisk februarimåndag i New Hampshire.
Men de elva presidentkandidater som i morgon får en ny dom av nya väljare kan inte vila på hanen.
Om bara några timmar – 07.00, lokal tid – öppnar vallokalerna här uppe.
Så de kryssar oförväget vidare i snöyran, tar sig från diners i Keene till gymnastikhallar i Londonderry och från kyrkor i Merrimack till föreningslokaler i Dover, håller – med allt hesare stämmor – samma tal om och om igen och pressar sig till utmattningens gräns i hopp om att kunna omvända ytterligare en väljare eller två.
Det är något vackert med det.
Makten, i synnerhet den amerikanska, känns ofta omöjligt avlägsen; som verkade den i ett helt annat universum, onåbart för vanliga dödliga.
Men den som vill ta sig allra högst upp på tronen måste ovillkorligen tillbringa några veckor av sina liv i New Hampshires oglamorösa vardag; slå åkarbrasor i den råa kylan, pulsa i tjock snö och skaka hand med tusentals människor som tar sitt uppdrag som deltagare i nationens första riktiga primärval på största allvar och ser varje möte med en kandidat som en chans att, som det heter, sparka lite på däcken.
Dwight D Eisenhower, John F Kennedy, Lyndon Johnson, Richard Nixon, Jimmy Carter, Ronald Reagan , George W H Bush, Bill Clinton Clinton, George W Bush och Barack Obama – alla har de, från 1952 och framåt, tvingats genom den processen.
Nu står den som till sist följer dem in i Vita huset och blir USA:s 45:e president här och grimaserar i vintervinden.
Democracy in action, säger dom.
I love it, faktiskt.
• • •
I Iowa fick vi uppleva en riktig thriller till valnatt, men samma drama är inte att vänta i New Hampshire.
Den allra färskaste opinionsmätningen, utförd av CNN, visar att både Donald Trump och Bernie Sanders går in på upploppet med bibehållen ledning a 16 respektive 14 procent.
De kommer att vinna, eljest sitter vi med största skrällen sedan Bobby Ewing återuppstod i ”Dallas”.
Det är dock intressant att se hur stor Uncle Bernies segermarginal slutligen blir – och om den får effekter på opinionen även i South Carolina och Nevada.
Likaså hur stort väljarstöd Marco Rubio får – eller snarare hur litet de tre guvernörerna som jagar honom får.
Det allmänna antagandet är att de väljare som i nuläget stöder Bush, Christie eller Kasich till sist kommer att sluta upp bakom Rubio – vilket de facto skulle förvandla honom till front runner – när förstahandsvalet hoppar av, men därtill krävs att de gör så dåliga resultatet att de finner fortsatt kampanjande meningslöst.
Händer det i The Granite State?
Vi vet snart.
• • •
På grund av det otrevliga vädret är det begränsat med action på Elm Street – huvudleden genom Manchesters pastorala lilla centrum.
Där brukar vara ett liv och ett kiv de här dagarna och har man tur gör heta kandidater spontana, oannonserade framträdanden på de små caféer och restauranger som kantar gatan.
För åtta år sedan klev självaste Huckaburgaren – Mike Huckabee – in på Moe’s Italian Sandwich medan jag satt och tuggade på en ”Mad Sicilian”.
Det var ett storartat ögonblick!


Under den ruggiga måndagseftermiddagen ser jag dock bara ett tyskt tv-team som står och huttrar utanför just Moe’s, några unga kampanjarbetare böjda i viskande rådslag över några dokument vid ett bord på Midtown Cafe och David Webb – konservativ radiopratare – i hastig gångmarsch på väg mot Radisson-hotellet.
Likafullt:
Det känns så tydligt att det är New Hampshire, att en valrörelse rör sig mot sitt klimax, att något stort är i görningen…
• • •
Ytterligare en miljardär från Manhattan kan vara på väg in i valracet.
Michael Bloomberg, vår förre borgmästare, bekräftade under måndagen ryktet att han umgås med planer på att sjösätta en oberoende kampanj.
– Jag tycker den pågående diskussionen är upprörande banal. Väljarna förtjänar bättre, sa han till Financial Times.
Ojvoj, för att sno ett uttryck från en annan blogg jag brukar husera i.
En sådan kandidatur skulle verkligen välta hela det här spektaklet över ända.
Men har han råd, undrar vän av ordning?
Jotack, Bloomberg är så rik att Donald Trump i jämförelse framstår som Kommandoran i fattighuset i Emil i Lönneberga.
Han är USA:s fjärde rikaste människa och enligt uppgift god för 41 miljarder dollar.
Så han kan utan bekymra sig det minsta finansiera en kampanj helt på egen hand och sägs vara villig att sätta sprätt på en en miljard – dollar alltså – för att få 1600 Pennsylvania Avenue i DC som ny adress.
Och media jublar:
Plötsligt skulle det finnas ytterligare en kandidat att följa, fler valmöten att besöka och ännu mer spekulationer att jabba up sajter och i sändningar…

• • •
En annan plats laddad med suggestiv valatmosfär är lobbyn på Radisson – det enda stora hotellet i Manchester, beläget i ena änden av Elm Street.
Den, lobbyn, är i princip ground zero för hela valet och vyn dan-före-dan remarkabel.
Det är i princip ett enda stort, myllrande gytter av aktivister, konsulter, strateger, tv-personligheter, journalister knattrande på laptops i alla hörn och tekniker som drar sladdar till de provisoriska studios tv-bolagen uppfört vid varje soffgrupp.
– Bor du här, frågar en polsk kollega med missriktad avund i ögonen.
– I wish, är allt jag kan svara; det är lättare att få biljetter till Vanity Fairs Oscar-party än rum på Radisson veckan innan New Hampshires primärval.
– Samma här, fortsätter polacken, vi försökte boka i våras men det var utsålt redan då.
Sedan tränger han sig mot det konferensrum där Andrew Wilkow direktsänder sin konservativa show åt Sirius Radio.
• • •
Det finns också de, måhända mer konspiratoriskt lagda, som är övertygade om att Joe Biden till sist kommer att ge sig in i kampen.
– Jag lovar, sa republikanske New Hampshire-ikonen John Sununu i en radiointervju jag hörde under eftermiddagens roadtrip i snöyran på Everett Turnpike, hemliga möten pågår. Om Sanders vinner eller om Clinton blir åtalad för e-mailhärvan, då kommer den demokratiske kandidaten heta Biden.
Det låter otroligt, men Sununu vet gissningsvis mer än vad jag gör.
• • •
På Radisson ligger också baren som utgör primärvalskvällarnas tumultartade epicentrum.
JD’s Tavern.

Där råder efter mörkrets inbrott ett högtryck som imponerar även på de mest förhärdade festprissar.
En afton 2012 mötte jag självaste PJ O’Rourke – lika legendarisk som briljant politisk satiriker – vid bardisken och lyckades få bjuda honom på en irländsk whiskey av ädlaste märke och sedan….blev det väldigt kul.
Nu bor jag i Nashua och ids inte, gubbig som jag blivit, ta mig hela vägen till Manchester om kvällarna – i alla fall inte i det här vädret.
Men någon gång ska jag dock övertala redaktörerna hemma i Stockholm om att få göra det här på Hunter S. Thompson-sättet och bevaka HELA valrörelsen från JD’S.
• • •
The Donald var inte särskilt intresserad av den specialtet som kallas retail politics i Iowa, men här har han faktiskt jobbat lite hårdare för att komma i närkontakt med gräsrötterna.
Under måndagseftermiddagen besökte han till och med en liten italiensk restaurang i Manchester och släppte visserligen inte in media, vilket förfaller något dumt, den sortens bilder är ju givna succéer, men ändå,
Under kvällen gjorde han dock som vanligt och höll ett av sina patenterade jättemöten på Verizon Wireless Arena – till vardags hemmaplan för Manchester Monarchs, fram till i våras Los Angeles Kings farmarlag.
En inte alltför vågad gissning är att han släpade Jeb Bush – som kallade honom ”loser” på twitter tidigare under dagen – i smutsen kvällen lång.
• • •
Ben Carson, den tråkdasen, dök aldrig upp på Super Bowl-partyt Wåfflan Hansson arrangerade i infernot av tv-skärmar på Arena Sports bar i centrala Nashua i söndags kväll.
Däremot var Jim Gilmore där – och kom till och med fram och hälsade på Wåfflan, uppenbart inläst på vilka som är verkliga powerplayers i de här sammanhangen!
Du vet inte vem Gilmore är?
Nej, det är inte så många som gör det.
Han är före detta guvernör i Virginia och var med i första republikanska barnbordsdebatten i augusti, men har sedan haft så mikroskopiska opinionssiffror att han inte ens blivit inbjuden.
Till skillnad från Huckaburgaren, Santorum, Rand Paul, Lindsey Graham och George Pataki fortsätter han dock att kampanja.
Absolut ingen förstår varför, för siffrorna är fortfarande lika usla. Men kanske är det för att få hälsa på legendarer som Mister Hansson out of Bromma.
Wåfflan hade överhuvudtaget en bra kväll, för han höll på Denver Broncos och de lyckades ju gneta sig till en orättfärdig seger.




• • •
Ingen kan klaga på att de har för få vägtullar i New Hampshire.
Man matar ur sig dollarsedlar som en hel bankomat under de kortaste resor mellan Nashua och Manchester.
• • •
Det var bara två kandidater – eller snarare deras super-pacs – som köpte reklam, astronomiskt dyr, under Super Bowl-sändningen:
Rubio och Bush.
Det kommer i åtminstone den enes fall att kännas som bortkastade stålar.
• • •
OK, det drar ihop sig.
07.00 öppnar vallokalerna över hela New Hampshire – och tolv timmar senare stänger de igen.
Strax därefter kommer vi, gissar jag, att ha ett rätt så handfast resultat.
Om jag kommer in – det är en hel del dickederande med hans kampanj – kommer jag under kvällen befinna mig på Bernie Sanders valvaka i Concord.
Vi hörs därifrån.

Efter de oändliga slätterna i Iowa:
Här har vi skogarna i New Hampshire.


Det finns ingen plats i hela USA som påminner lika mycket om Sverige som denna lilla tarm i nordost – i alla fall om man tänker sig Sverige norr om Uppland; skogslänens Sveriges.
När Aftonbladets fotograf Andreas Bardell, som aldrig varit här, under vår avslutningsmiddag i Des Moines i tisdags – en mycket beskedlig tillställning, ifall någon redaktör undrar… – frågade vad han hade att vänta sig när han for vidare tyckte jag rentav ”västra Värmland” kändes som en träffande liknelse.
Han tittade mycket klentroget, för att inte säga olyckligt, på mig – men det var inte så dumt.
Det är den tunga, dova, mörka granskogsestetiken vi talar om och med lite god vilja kan de tre största städerna – Manchester, Nashua och Concord – betraktas som amerikanska versioner av i tur och ordning Arvika, Säffle och Grums.
De närmaste dagarna är det mellan den sortens gläntor i älgarnas rike de presidentkandidater som fortfarande står upp jagar runt för att vinna nya väljares nåd.
Och de jagar med intensifierad desperation nu. För i New Hampshire är insatserna ännu högre, konsekvenserna av utgången ännu mer avgörande och känslan av allvar ännu mer påtaglig.
Här hålls ju ett riktigt val, inte förvirrande caucus-möten. Människor går på tisdag till en vallokal och lägger en röst i en urna och sedan finns ett handfast facit.
Dessutom brukar resultatet i The Granite State vara en bättre indikation om hur resten av landet tänker och tycker.
Som John Sununu – delstatens republikanske patriark, tidigare guvernör och chief of staff i George Bush den äldres Vita huset – sa en gång:
– In Iowa they pick corn and in New Hampshire we pick presidents.
Bloggen finns på plats tills sista ordet är sagt på onsdag morgon och jag hoppas ni hänger med in i skogen.
• • •
Strax innan Bernie Sanders går på scenen i den karaktäristiskt varma, svettdoftande gymnastiksalen på Great Bay Community College i Portsmouth – New Hampshires Åmotfors längst ut vid atlantkusten, om vi nu ska fullfölja det värmländska temat – pumpar Tracey Chapmans ”Talkin’ Bout a Revolution” i PA:t.
Sedan gör den rufsige socialisten från grannstaten Vermont just det:
Talar om en revolution.

Budskapet går hem, för att uttrycka det försiktigt.
Det finns en text om evenemanget ute på aftonbladet.se och jag ska inte tugga om allt här, men efter att ha suttit igenom rätt oinspirerade och tama valmöten med såna som Hillary Clinton, Chris Christie och framförallt Jeb Bush i Iowa måste jag framhålla att det är lite omtumlande att uppleva den omtalade passionen bland Sanders unga supportrar (ja, de är i snitt ett sekel yngre än de som satt och lyssnade på Bush i Clear Lake förra söndagen…).
Jisses, faktiskt.
Det mediala intresset är också betydligt större än vid några andra rallyn jag hunnit bevaka – bortsett från Donald Trumps megamöte i Dallas i somras, förstås – så det slutar med en klassiker.
Jag, som inte hunnit rsvp:a och måste tjata för att alls komma in, får sitta på golvet bakom kollegorna och knattra på datorn.

Är det val så är det.
• • •
I vanliga fall hade kampanjmötena avlöst varandra också under söndagskvällen, men trots att det bara är ett och ett halvt dygn kvar tills vallokalerna öppnar gör valrörelsen halt i afton.
Orsak:
Super Bowl, det största sport- och tv-evenemanget under hela det amerikanska kalenderåret, avgörs i Santa Clara i Kalifornien.
Så istället arrangerar kandidaterna Super Bowl-partyn med sina närmaste medarbetare och supportrar.
Jag ska själv på ett, alldeles strax, på en sportbar i downtown Nashua. Wåfflan Hansson har fixat bord och stämmer ryktet får vi sällskap av Ben Carson och hans temperamentsfulla kampanjstab.
Rapport följer i morgon, det kan jag garantera.
• • •
Det har, vad jag kunnat se, inte kommit ut något klipp på nätet ännu, men Bernie Sanders var med i Saturday Night Live på NBC igår – och mötte sin imitatör Larry David.
Under den timslånga bilresan mellan Portsmouth och Nashua i eftermiddags hörde jag ett kort avsnitt på radio och för den som älskar Larry David och hans ”Curb Your Enthusiasm” var det obetalbart.
David frågade Sanders hur det går med allting och Sanders svarade med tv-stjärnans ikoniska mantra:
– Pretty, pretty, pretty, pretty good…
Ha!
• • •
Bara stadsnamnet Nashua… det ekar av amerikansk valromantik.
Det var här Hunter S Thompson åkte taxi med Richard Nixon (och mest pratade om amerikansk fotboll, faktiskt), det var här Ronald Reagan under debatt med George Bush den äldre skällde om att han minsann hade betalat för sin mikrofon och därför hade rätt att tala hur länge han ville – och det var här Josh och Donna bodde i sjätte säsongen av ”West Wing”.
Det gör mig varm i hela bröstkorgen att få följa i deras spår.
• • •
Nu måste jag hasta iväg till Wåfflans Super Bowl-party.
Go, Panthers.

Där var det över – en halvtimme för sent.
Snabb sammanfattning:
Trump hade en bra kväll, främst för att motkandidaterna återupptog takttiken från de tidigaste debatterna och undvek direkta konfrontationer.
Bush, Kasich och framförallt Christie gjorde vad de kunde för att ta sin sista chans och skakade Rubio under första halvan av debatten – men han kom tillbaka hyggligt under andra halvan.
Sämst gick det, ännu en gång, för Ben Carson.
Det kändes som att han verkligen HADE avbrutit kampanjen…
• • •
Nu åker jag till New Hampshire, där väljarna kommer med ny, obönhörlig dom på tisdag.
Sedan väntar en ännu viktigare debatt – med ännu färre deltagare… – i Greenville, South Carolina nästa lördag…

Nu har de passerat tvåtimmarsgränsen – med råge.
Jag trodde CNN:s maratongiv i Simi Valley i september lärde tv-kanalerna att tittarna börjar, som det heter, tune out när kandidaterna får hålla på och gaffla för länge.
Men de, kanalerna, tjänar – precis som Trump flera gånger påpekat – så mycket pengar på de här sändningarna att de vill dra ut på dem i all evighet.
• • •
Trump har inte haft en så här lugn kväll sedan Cleveland i augusti.
Ingen vill angripa honom, han kan lugnt meddela vad han tycker – och har en utläggning om poliser som definitivt går hem hos konservativa väljare.
• • •
Revenge of the governors, säger en pundit på ABC om Bushs, Christies och Kasichs framträdande.

The Donald berättar hur en deal går till:
– Man får in alla i ett rum och kramar dem och kysser dem och ser till att man får igenom det man är ute efter.
There you go.
• • •
– Jag är inte bara här för att addera skönhet, skrockar Ben Carson när han får ordet för första gången sedan Reagan var president (känns det som).
Hm.
Debatter är inte doktorns forum.
• • •
Trump lovar att återuppta water boarding som förhörsmetod om han blir president – ”och helvets mycket värre saker än så”.
Det vore i och för sig ett lagbrott och kongressen skulle antagligen ha ett och annat att säga, men det är garanterat ett yttrande som träffar där det ska hos många av de som stöder The Donald.
• • •
John Kasich har gjort i New Hampshire som Cruz gjorde i Iowa och hållit så många event att väljarna där uppe nästan inte har något annat val än att stödja honom.
Men ikväll, liksom i de tidigare debatterna, framstår han bara som…underlig.

Dom har John Kasich i bild medan Big Bopper Christie får chansen att replikera på ett angrepp och oj, han står och biter ihop käkarna som en nervös boxare.
Men behöver inte oroa sig, Christie vänder även det inpasset till ett angrepp på en alltmer stressad Rubio.
• • •
Beeeen, Beeeen…är du där?
• • •

Ha ha, Trump blir utbuad av publiken när han under en hård ordväxling om statens rätt att konfiskera fräser åt Jeb Bush att vara tyst – och svarar med att angripa publiken.
– Här sitter det bara donatorer och kampanjfolk. Det är därför de buar, menar han.
Då buar dom ännu mer.
Sicket jippo.

Cruz ska tydligen också bygga en mur längs gränsen mot Mexiko.
– Och jag har en idé om vem som ska bygga den, säger han och nickar gemytligt mot Trump.
Säger ju det, han ha mys med The Donald ikväll – inte beef.
• • •
Det är västerut, åt Jersey-hållet, fyrverkeripjäserna smäller oavbrutet i lördgakvällarna.
Kanske är det någon som insett att de kommer få behålla Big Bopper som guvernör även i fortsättning.
• • •
Det spelar ingen roll hur många färre som deltar i de här debatterna, Ben Carson tycks somna och försvinner i alla fall.
Skulle kunna bli intressant om upplägget var som på den demokratiska sidan – bara han och en motkandidat..
• • •
Nädå, jag tycker personligen att Christie gör bra ifrån sig i de här sammanhangen – och han är pardonlös i fortsatta attacker på Rubio ikväll.
Men det verkar jag vara ensam om, opinionslyftet kommer aldrig.
• • •
Trump låter nästan som en…ja, demokrat…när han säger att han inte tycker det är acceptabelt att de som inte har råd med sjukförsäkringar ska dö på gatorna.
Cruz har, i repliken därefter, inget att säga om det – men understryker att varje formulering i Obamacare-planen ska rivas upp.
• • •
När han väl får ordet påpekar Carson dessutom att han får ordet för sällan. Det blir inget bättre av det.

Cruz fegar ur när han får frågan om sitt uttalande från tidigare i veckan om att Trump inte har rätt sorts temperament för presidentskapet och börjar istället prata om hur hemsk Obama är
Då vet vi det.
Ikväll vill Cruz, av någon anledning, inte ha direkt konfrontation med The Donald ikväll.
• • •
När moderatorerna inte ens lyckas presentera kandidaterna när de äntrar scenen – och till och med glömmer av några stycken ute i korridoren – kan man inte tala om bra start…
• • •
Cruz får återigen ursäkta för kampanjens Iowa-mail om att Ben Carson hoppat av – och snubblar sedan ut i en långrandig förklaring som känns sådär.
• • •
Big Bopper Christie är först ut med ett par saftiga missiler i Rubios riktning.
– Han är inte redo att vara president, senatorer behöver inte ta ansvar för någonting, så är det bara, menar han.
Sen brakar fan lös, Christie blir till och med anklagad för att han inte ville åka till Jersey för att ta hand om snöstormen i Jersey för två veckor sedan.
Oj.
Om jag vore Rubio skulle jag inte vilja möta Big Bopper i den berömda mörka gränden efter den attacken…
• • •
I New York är det någon som fyrar av ett dundrande fyrverkeri just ikväll, i fall någon undrar.