Det är isande kallt, en vass vind sveper genom skogarna och tung, blöt snö faller från bistert gråvit himmel.

Vi genomlever med andra ord en typisk februarimåndag i New Hampshire.
Men de elva presidentkandidater som i morgon får en ny dom av nya väljare kan inte vila på hanen.
Om bara några timmar – 07.00, lokal tid – öppnar vallokalerna här uppe.
Så de kryssar oförväget vidare i snöyran, tar sig från diners i Keene till gymnastikhallar i Londonderry och från kyrkor i Merrimack till föreningslokaler i Dover, håller – med allt hesare stämmor – samma tal om och om igen och pressar sig till utmattningens gräns i hopp om att kunna omvända ytterligare en väljare eller två.
Det är något vackert med det.
Makten, i synnerhet den amerikanska, känns ofta omöjligt avlägsen; som verkade den i ett helt annat universum, onåbart för vanliga dödliga.
Men den som vill ta sig allra högst upp på tronen måste ovillkorligen tillbringa några veckor av sina liv i New Hampshires oglamorösa vardag; slå åkarbrasor i den råa kylan, pulsa i tjock snö och skaka hand med tusentals människor som tar sitt uppdrag som deltagare i nationens första riktiga primärval på största allvar och ser varje möte med en kandidat som en chans att, som det heter, sparka lite på däcken.
Dwight D Eisenhower, John F Kennedy, Lyndon Johnson, Richard Nixon, Jimmy Carter, Ronald Reagan , George W H Bush, Bill Clinton Clinton, George W Bush och Barack Obama – alla har de, från 1952 och framåt, tvingats genom den processen.
Nu står den som till sist följer dem in i Vita huset och blir USA:s 45:e president här och grimaserar i vintervinden.
Democracy in action, säger dom.
I love it, faktiskt.
• • •
I Iowa fick vi uppleva en riktig thriller till valnatt, men samma drama är inte att vänta i New Hampshire.
Den allra färskaste opinionsmätningen, utförd av CNN, visar att både Donald Trump och Bernie Sanders går in på upploppet med bibehållen ledning a 16 respektive 14 procent.
De kommer att vinna, eljest sitter vi med största skrällen sedan Bobby Ewing återuppstod i ”Dallas”.
Det är dock intressant att se hur stor Uncle Bernies segermarginal slutligen blir – och om den får effekter på opinionen även i South Carolina och Nevada.
Likaså hur stort väljarstöd Marco Rubio får – eller snarare hur litet de tre guvernörerna som jagar honom får.
Det allmänna antagandet är att de väljare som i nuläget stöder Bush, Christie eller Kasich till sist kommer att sluta upp bakom Rubio – vilket de facto skulle förvandla honom till front runner – när förstahandsvalet hoppar av, men därtill krävs att de gör så dåliga resultatet att de finner fortsatt kampanjande meningslöst.
Händer det i The Granite State?
Vi vet snart.
• • •
På grund av det otrevliga vädret är det begränsat med action på Elm Street – huvudleden genom Manchesters pastorala lilla centrum.
Där brukar vara ett liv och ett kiv de här dagarna och har man tur gör heta kandidater spontana, oannonserade framträdanden på de små caféer och restauranger som kantar gatan.
För åtta år sedan klev självaste Huckaburgaren – Mike Huckabee – in på Moe’s Italian Sandwich medan jag satt och tuggade på en ”Mad Sicilian”.
Det var ett storartat ögonblick!


Under den ruggiga måndagseftermiddagen ser jag dock bara ett tyskt tv-team som står och huttrar utanför just Moe’s, några unga kampanjarbetare böjda i viskande rådslag över några dokument vid ett bord på Midtown Cafe och David Webb – konservativ radiopratare – i hastig gångmarsch på väg mot Radisson-hotellet.
Likafullt:
Det känns så tydligt att det är New Hampshire, att en valrörelse rör sig mot sitt klimax, att något stort är i görningen…
• • •
Ytterligare en miljardär från Manhattan kan vara på väg in i valracet.
Michael Bloomberg, vår förre borgmästare, bekräftade under måndagen ryktet att han umgås med planer på att sjösätta en oberoende kampanj.
– Jag tycker den pågående diskussionen är upprörande banal. Väljarna förtjänar bättre, sa han till Financial Times.
Ojvoj, för att sno ett uttryck från en annan blogg jag brukar husera i.
En sådan kandidatur skulle verkligen välta hela det här spektaklet över ända.
Men har han råd, undrar vän av ordning?
Jotack, Bloomberg är så rik att Donald Trump i jämförelse framstår som Kommandoran i fattighuset i Emil i Lönneberga.
Han är USA:s fjärde rikaste människa och enligt uppgift god för 41 miljarder dollar.
Så han kan utan bekymra sig det minsta finansiera en kampanj helt på egen hand och sägs vara villig att sätta sprätt på en en miljard – dollar alltså – för att få 1600 Pennsylvania Avenue i DC som ny adress.
Och media jublar:
Plötsligt skulle det finnas ytterligare en kandidat att följa, fler valmöten att besöka och ännu mer spekulationer att jabba up sajter och i sändningar…

• • •
En annan plats laddad med suggestiv valatmosfär är lobbyn på Radisson – det enda stora hotellet i Manchester, beläget i ena änden av Elm Street.
Den, lobbyn, är i princip ground zero för hela valet och vyn dan-före-dan remarkabel.
Det är i princip ett enda stort, myllrande gytter av aktivister, konsulter, strateger, tv-personligheter, journalister knattrande på laptops i alla hörn och tekniker som drar sladdar till de provisoriska studios tv-bolagen uppfört vid varje soffgrupp.
– Bor du här, frågar en polsk kollega med missriktad avund i ögonen.
– I wish, är allt jag kan svara; det är lättare att få biljetter till Vanity Fairs Oscar-party än rum på Radisson veckan innan New Hampshires primärval.
– Samma här, fortsätter polacken, vi försökte boka i våras men det var utsålt redan då.
Sedan tränger han sig mot det konferensrum där Andrew Wilkow direktsänder sin konservativa show åt Sirius Radio.
• • •
Det finns också de, måhända mer konspiratoriskt lagda, som är övertygade om att Joe Biden till sist kommer att ge sig in i kampen.
– Jag lovar, sa republikanske New Hampshire-ikonen John Sununu i en radiointervju jag hörde under eftermiddagens roadtrip i snöyran på Everett Turnpike, hemliga möten pågår. Om Sanders vinner eller om Clinton blir åtalad för e-mailhärvan, då kommer den demokratiske kandidaten heta Biden.
Det låter otroligt, men Sununu vet gissningsvis mer än vad jag gör.
• • •
På Radisson ligger också baren som utgör primärvalskvällarnas tumultartade epicentrum.
JD’s Tavern.

Där råder efter mörkrets inbrott ett högtryck som imponerar även på de mest förhärdade festprissar.
En afton 2012 mötte jag självaste PJ O’Rourke – lika legendarisk som briljant politisk satiriker – vid bardisken och lyckades få bjuda honom på en irländsk whiskey av ädlaste märke och sedan….blev det väldigt kul.
Nu bor jag i Nashua och ids inte, gubbig som jag blivit, ta mig hela vägen till Manchester om kvällarna – i alla fall inte i det här vädret.
Men någon gång ska jag dock övertala redaktörerna hemma i Stockholm om att få göra det här på Hunter S. Thompson-sättet och bevaka HELA valrörelsen från JD’S.
• • •
The Donald var inte särskilt intresserad av den specialtet som kallas retail politics i Iowa, men här har han faktiskt jobbat lite hårdare för att komma i närkontakt med gräsrötterna.
Under måndagseftermiddagen besökte han till och med en liten italiensk restaurang i Manchester och släppte visserligen inte in media, vilket förfaller något dumt, den sortens bilder är ju givna succéer, men ändå,
Under kvällen gjorde han dock som vanligt och höll ett av sina patenterade jättemöten på Verizon Wireless Arena – till vardags hemmaplan för Manchester Monarchs, fram till i våras Los Angeles Kings farmarlag.
En inte alltför vågad gissning är att han släpade Jeb Bush – som kallade honom ”loser” på twitter tidigare under dagen – i smutsen kvällen lång.
• • •
Ben Carson, den tråkdasen, dök aldrig upp på Super Bowl-partyt Wåfflan Hansson arrangerade i infernot av tv-skärmar på Arena Sports bar i centrala Nashua i söndags kväll.
Däremot var Jim Gilmore där – och kom till och med fram och hälsade på Wåfflan, uppenbart inläst på vilka som är verkliga powerplayers i de här sammanhangen!
Du vet inte vem Gilmore är?
Nej, det är inte så många som gör det.
Han är före detta guvernör i Virginia och var med i första republikanska barnbordsdebatten i augusti, men har sedan haft så mikroskopiska opinionssiffror att han inte ens blivit inbjuden.
Till skillnad från Huckaburgaren, Santorum, Rand Paul, Lindsey Graham och George Pataki fortsätter han dock att kampanja.
Absolut ingen förstår varför, för siffrorna är fortfarande lika usla. Men kanske är det för att få hälsa på legendarer som Mister Hansson out of Bromma.
Wåfflan hade överhuvudtaget en bra kväll, för han höll på Denver Broncos och de lyckades ju gneta sig till en orättfärdig seger.




• • •
Ingen kan klaga på att de har för få vägtullar i New Hampshire.
Man matar ur sig dollarsedlar som en hel bankomat under de kortaste resor mellan Nashua och Manchester.
• • •
Det var bara två kandidater – eller snarare deras super-pacs – som köpte reklam, astronomiskt dyr, under Super Bowl-sändningen:
Rubio och Bush.
Det kommer i åtminstone den enes fall att kännas som bortkastade stålar.
• • •
OK, det drar ihop sig.
07.00 öppnar vallokalerna över hela New Hampshire – och tolv timmar senare stänger de igen.
Strax därefter kommer vi, gissar jag, att ha ett rätt så handfast resultat.
Om jag kommer in – det är en hel del dickederande med hans kampanj – kommer jag under kvällen befinna mig på Bernie Sanders valvaka i Concord.
Vi hörs därifrån.