De här dagarna alltså…
Först händer ingenting; hela delstater sitter bara och rullar tummarna i rastlös väntan på action.
Sedan krånglar man sig in på valvaka i desperat förhoppning om att hitta en skrivbordsplats där det stundande dramat går att följa – och därefter följer ytterligare ett par timmar av otåligt ingenting.
Och så plötsligt exploderar allt i en infernalisk rush som får adrenalinet att skölja som glödande lava genom blodomloppet.
Vinnare förkunnas, procentsiffror går upp och ner, conession-tal avlöses av segerditon, någon avbryter sin kampanj, någon annan ber om ursäkt, referat ska skrivas, blogginlägg publiceras och tv-intervjuer genomföras.
Allt inom loppet av 90 minuter, give or take.
Det kan vara något pressande medan det pågår. För att inte säga tillintetgörande.
Men så fort ridån går ner och hela det illustra valföljet förenas i kollektiv utandning är första tanken.
När får jag göra det igen?
Valnattens klimax är beroendeframkallande och begäret efter den omöjliga stressens kittling osläckligt.
Så en en gång till:
När får jag göra det igen?
• • •
Man har ju hört bröllopstal som varit mer detaljerade och specifika än det anförande en Trump hög på segersötma höll på scenen i den festlokal som helt klatschigt kallas Executive Court Banquet Facility , men han behöver uppenbarligen inte förklara mer ingående hur de något iögonenfallande förslagen han strör omkring ska genomföras.
Delar av den amerikanska valmanskåren vill helt enkelt inte ha en massa välartikulerat tjafs om att världen är komplicerad.
Den vill att en stark ledare lovar att allt de tycker illa om och är rädda för kommer elimineras och fixas och ersättas av något bättre.
• • •
Passerar JD’s Tavern – Radisson-baren som utgör New Hampshire-valets nattliga epicentrum – på väg till parkeringsgaraget och det svider i en gammal rumlare att inte kunna stanna.
Där är samma slags episka tryck som på backstage-området efter sista kvällen på gamla Hultsfredsfestivalen
Jag ska dock köra till Nashua och dessutom skriva det här, så det är bara att trampa vidare.
Men next time, vänner redaktörer – då gör vi det här på renodlat Hunter S. Thompson-vis!
• • •
Jag tycker fortfarande det mest anmärkningsvärda som hände här var att mainstream-väljarna – de som röstar republikanskt men inte stöder Trump – satte krokben för sig själva.
Det är först när de enas kring en enda kandidat de kan komma åt ”Apprentice”-stjärnan från Manhattan, men fortsätter de sprida rösterna mellan Kasich, Rubio, Bush och i någon mån Christie simmar han ryggsim i vaniljsås mot nya segrar.
• • •
Grannen vägg i vägg på hotellet här i Nashua snarkar – exakt nu, i skrivande stund – så högt att det rister i de tunna väggarna.
Meddelas endast på detta sätt.
• • •
Ingen av de stora förlorarna – Carson, Fiorina, Christie – har ännu tillkännagivit att de avbryter sina kampanjer.
Big Bopper Christie säger dock att han ska åka hem till New Jersey och fundera på fortsättningen.
Det brukar vara kod för ”tack och adjö”.
• • •
Trist vemod:
Wåfflan och Bardell tar farväl och försvinner ut i den kalla Northeast-natten.
I morrn bitti flyger de, via Boston och New York, hem till Sverige.
Sånt gillar jag inte, de bra teamen ska aldrig splittra!
• • •
Ted Cruz ändå…han gjorde, lite under radarn, bättre ifrån sig än väntat här uppe.
Kanske kan han mobilisera en riktig push i det mer konservativa South Carolina nästnästa vecka.
• • •
Okej, klassikern New Hampshire är lagd till handlingarna.
Onto South Carolina och Nevada!
Men först:
Ny debatt, mellan Hillary och Bernie, i Milwaukee på torsdag.
Då är bloggen tillbaka.