Bloggen är hemma i New York och andas igen efter de senaste veckornas urladdningar i Iowa, New Hampshire och South Carolina.
Här är valfebern betydligt mildare, i den mån den nu överhuvudtaget kan påstås existera.
Ja, tabloiderna New York Post och Daily News – den senare på slutet förbluffande stridslysten och vildsint – har förstås en field day med The Donald, New Tork Times opinionssidor bågnar av analyser och kommentarer om varje utspel och varje rörelse i opinionen och nyhetskanalerna på tv vevar val dygnet runt.
Men ute i vardagsmyllret märks det inte alls att USA är mitt uppe i den krångliga processen att vaska fram Barack Obamas efterträdare. Inga Trump-plakat kantar gatorna, inga kandidater är här och håller valmöten, inga kampanjarbetare kommer fram och försöker prångla på på oss reklam.
Så avgörs delstaten New Yorks primärval inte heller förrän 19 april. Vid det laget brukar striden för länge sedan vara avgjord och New Yorks inflytande över vem respektive parti utser till presidentkandidat är därför alltid begränsat – trots att så många delegater står på spel; bara i Kalifornien rymmer den demokratiska potten fler och bara i Kalifornien, Florida och Texas fördelas fler republikanska.
Likafullt kastar världsmetropolen här ute på östkusten, republikens största stad, en särdeles lång skugga över The Battle of 2016.
Det går rentav att påstå att New York aldrig tidigare satt så stark prägel på ett presidentval.
Just nu är ju bägge lägrens front runners – Donald Trump och Hillary Clinton – till exempel new yorkers. Ja, Hillary kommer ursprungligen från Illinois och bodde länge i Arkansas, men efter maken Bills sista mandatperiod i Vita huset flyttade familjen Clinton hit och från till 2001 till 2009 representerade hon de facto delstaten i självaste senaten i Washington.
Vidare är Clintons enda utmanare, Bernie Sanders, uppvuxen i Brooklyn – och till framtoning, temperament och manér en så perfekt reflexion av denna mytiska stadsdel att det tidvis blir komiskt.
Sedan väntar vi ju bara att på att den näst rikaste miljardären på hela Upper East Side, förre borgmästaren Michael Bloomberg, ska kasta sig in i racet som independent.
Dessutom har vi fått det som Ted Cruz med suveränt förakt kallar ”New York-värderingar” dissekerade i republikanska debatter – och too-big-fail-bankerna de käbblar om är alla inhysta i skyskrapor på södra Manhattan; jag ser dem alla från vardagsrumsfönstret här i skymningen.
Kort sagt:
It’s a New York thang, baby.
Men det mest remarkabla – frånsett, möjligen, att bägge de stora valvakorna i november kan komma att hållas mitt i Gotham City; det har aldrig hänt i modern tid – är ändå att denna gapiga, buffliga, burdusa och skrytsamma häxkittel till stad i så hög grad kommit att färga själva tilltalet i valrörelsen.
Det beror, självfallet, på The Donald – en produkt av sin hemstad om vi nånsin sett en.
Som Al Sharpton – kontroversiell baptistpastor, medborgarrättsaktivist, medieprofil och narcissist som i sanning har New York-blod pumpande i ådrorna han också – konstaterar i en underhållande intervju med Politico:
Donald Trump är den vita versionen av famöse boxningspromotorn Don King, en klassisk hustler från Queens, en skamlös ”self-promoter” som visserligen föddes rik men kom från en förort, var tvungen att slå sig in i den fisförnäma Manhattan-eliten och därför alltjämt känner sig som outsider, miljarder på bankkontot till trots.
– När jag ska beskriva för mina vänner vem Donald Trump är är det bästa liknelsen jag kan komma på: Om Don King fötts som vit, då hade han varit Donald Trump. Båda är fantastiska self-promoters och fantastiska på att fortsätta prata även om du inte svarar dem, säger Sharpton och återger sedan, med muntra kluckanden, en helikoptertur med bägge dess mega-egon för några decennier sedan.
– Don King bjöd med mig när han och Trump skulle flyga ner till Atlantic City för en boxningsmatch och att bara sitta i den stora, svarta Trump-helikoptern och lyssna på dem hör till det mest oförglömliga jag överhuvudtaget varit med om. Båda pratade nonstop, utan att lyssna på varandra för en sekund. Jag bara satt där. De lyckades faktiskt få mig att hålla käft…men det är sista gången jag var tyst!
Det kan alla som vistats längre tid i New York och följt lokal media vidimera…
I strikt ideologisk mening står Sharpton och Trump lika långt ifrån varandra som C-H Hermansson och Benito Mussolini, inga jämförelser i övrigt, men Sharpton har ändå svårt att helt helt ta avstånd från sin fellow skrävlare.
– Han säger bigotta och trångsynta saker, men jag vet inte om han själv egentligen är bigott och trångsynt. Han är mer…en underhållare. Låt oss säga så här, man måste nog vara från New York för att förstå till fullo.
Där är det igen.
New York.
Concrete jungle where dreams are made of, som det det heter i den moderna nationalsång en annan local som vet hur man marknadsför sig själv komponerat, är Ground Zero för valrörelsen 2016 – utan att den överhuvudtaget äger rum här.
Det är precis som de framfusiga skränfockarna som bor här vill ha det…