Ja, det var ju bara det som saknades.
Plötsligt ger sig även påven in i korselden.
Jisses – för att nu att använda ett uttryck i hans smak.
För den som till äventyrs inte hört:
Under presskonferensen efter en mässa i mexikanska Juarez, precis vid amerikanska gränsen, gjorde his holiness klart att Donald Trump ”inte är kristen” om han vill slänga ut illegala invandrare och bygga murar.
Till absolut ingens förvåning kontrade en förorättad Donald snabbt med en serie verbala karatesparkar.
– Det är skamligt av påven att ifrågasätta en annan människas tro. Om och när Vatikanen attackeras av IS, som alla vet är IS ultimata trofé, kan jag lova att påven hade önskat och bett att Donald Trump vore president, för då hade det inte hänt, hette det bland annat.,
Och det som redan sedan tidigare mer liknade en drucken mexikansk standoff än en valrörelse blev i en hast ännu galnare…
Men det är förmodligen bara början.
Vi kommer, tror jag, få se historiskt tumult innan allt är sagt och gjort i början av november.
Eventuellt har vi snart en oberoende kandidat – Michael Bloomberg – som vänder upp och ner på allting, kanske blir Ted Cruz stämd av Donald Trump och det är fortfarande långt från otänkbart att Hillary Clinton åtalas för den omtalade mailhärvan.
Brinnande konflikter om orättfärdig delegat-matematik lär också följa, liksom turbulenta konvent i Cleveland och Philadelphia i sommar.
Om väljarna till slut nominerar kandidater partietablissemangen inte ser som önskvärda är åtskilliga övertygade om att de – etablissemangen – likafullt kommer att försöka trumfa genom sina egna alternativ ”från golvet”.
Åh, the kalabalik.
Inte bra för demokratin, kanske.
Men ingen kan klaga på underhållningen.
Padre Franciskus oväntade inlägg i debatten verkar dock ha haft en högst oväntad effekt och – om så bara tillfälligt – enat den djupt splittrade konservativa rörelsen.
Alla möjliga och omöjliga fiender, till och med Jeb Bush, ryckte under torsdagen ut till The Donalds försvar.
Andemeningen, i kort sammanfattning:
– Ingen ska få sin tro ifrågasatt och inga utlänningar ska lägga sig i amerikanska val.
Kanske utgjorde avståndstagandet den slutgiltiga push Trump behövde för att säkra sin nominering.
I så fall var det sista smörjelsen Roms försynte biskop utförde – på hela valrörelsen.
• • •
Jaha, nu är vi down Dixie.
I södern.
Här, i det promised land där det ibland känns som att tiden stått stilla sedan Mark Twain skickade Huckleberry Finn nerför Mississippi för sista gången och bbq-röken hänger tung mellan baptistkyrkor och honky tonk-lador, har de sex republikanska presidentkandidater som fortfarande står upp samlats för ny dragkamp om dyrbara väljare.
Det blir samma ystra valdans som i de eviga majsfältens Iowa och de snötäckta granskogarnas New Hampshire – men ändå helt annorlunda.
Till att börja med är South Carolina, som alltså går till val på lördag, avsevärt mycket större – både geografiskt och till folkmängd.

Här bor, och röstar, fler än i Iowa och New Hampshire tillsammans.
Men framförallt är det…södern. Så komplex och svårbegriplig. Å ena sidan gammaldags och kärv. Å andra sidan själfull och gästvänlig. Artig och noga med etiketten, men helt befriad från pretentioner. Ingenstans är religionen viktigare och gudfruktan mer påtaglig – men ingenstans har heller syndernas tjusning, verkar det, samma dragningskraft. Ur den paradoxen, i den spänningen, har Amerikas mest framstående kultur uppstått. Blues och country, soul och rock ’n’ roll, Elvis och Mavis Staples, William Faulkner och ”To Kill a Mockingbird”.
Samtidigt stramar det fortfarande i de kollektiva ärren från inbördeskriget, avslutat för 151 år sedan, och skammen från det som utlöste det eviga traumat går aldrig helt ur.
I den sortens miljö blir valrörelser nånting annat.
Nånting mer fysiskt.
Nånting mer definitivt.
Det är, förstås, fantastiskt att följa.
• • •
Jeb Bush har mobiliserat the big guns nu – väl medveten om att sista tåget hem till Florida snart går om han inte får ett seismiskt skifte till stånd..
Tidigare i veckan kampanjande han med brorsan Dubya – som vann sitt sista primärvalsrace i just South Carolina för sexton år sedan och alltjämt är mäkta populär här nere.
Idag, fredag, kommer mamma Barbara, 90 bast, hit och agerar dragplåster på möten i Spartanburg, Greenville och Central.
Smart drag.
Södern älskar mammor – särskilt 90-åriga med attityd och stamina.
Men den mest remarkabla förändringen sedan New Hampshire är att den förre guvernören fimpat brillorna.
Ingen säger något om det, sannolikt av rädsla för att framstå som banal, men make no mistake:
Det är ett synnerligen uttänkt och utstuderat ingrepp i syfte att skapa en yngre och mer energisk image.
Personligen tycker jag att det funkar.
Jeb ser faktiskt lite…ja, coolare ut.
• • •
Mitt första uppdrag i den ljumma sydstatssolen – mycket välkommen efter de arktiska nätterna i the midwest och the northeast – är ett Ted Cruz-möte på syltan Mutts BBQ i Easley, karaktäristiskt stycke backwoods norr om Greenville, och vid min gud.
Det är en chockerande dos klassisk southern-romantik rakt i hjärtat på en gäst just influgen från New York.
Grupper av bastanta, misstänksamt blängande män med fleece-jackor och solglasögon fästa ovanpå baseboll-kepsarnas skärmar står runt pickup-truckar på parkeringen och spottar tuggtobak i gruset.
De unga tjejerna bakom disken talar dialekt så grov och sävlig att jag bara kan dechiffrera enstaka ord, som ”honey” och ”sweetheart” – självklara epitet i den här delen av världen.
På plasttallrikarna några väderbitna gamlingar med Sam Elliott-röster burit från en flottig buffet-station ligger berg av ribs och bönor och brisket och mac and cheese och rökt korv.
Och när Cruz kommer upp på den lilla scenen vet han att han är hemma och håller därför inget tal.
Han predikar.
Teatraliskt och högstämt, som vore det väckelsemöte i ett tält på 30-talet, och snart är hela lokalen förenad i gemensam, högljudd bön.




Det är som att vara inne i en Louvin Brothers-sång.
• • •
Denied, denied, denied…
Så står det i mail Trump-kampanjen skickar som svar på de ackrediteringsansökningar jag sänt inför fredagens rallyn i Myrtle Beach och Pawleys Island och Charleston.
Det var ju fan.
Men jag åker dit och försöker på klassiskt Wåfflan-sätt bluffa mig in i alla fall och rapport kommer här framåt kvällen.