Vem vann?
Som möjligen framgått svarar jag aldrig på den frågan efter debatterna – för den går inte att besvara.
Måttet på framgång i dylika dueller kan bara mätas med antalet osäkra väljare som blev övertygade på ena eller andra sättet och den siffran kan ingen än, eventuellt, gissa sig till.
De respektive kandidaternas uttalade sympatisörer går det definitivt inte att lyssna på, för de är alltid hundraprocentigt övertygade om att den egna favoriten vann och den som inte håller med är idiot, kommunist och avlönad antingen av CIA, familjen Clinton, kommunisterna eller Fox News.
Det enda som är helt säkert efter kvällen på Miami Dade College är att det börjar bli riktigt vresigt också i det demokratiska primärvalet.
• • •
Det är mycket nu, men så länge jag efter avslutat värv får köra en öde Dixie Highway norrut i tropisk natt, i hyrbil med motor som spinner nästan ljudlöst, tänker jag inte klaga.
• • •
Om jag helt slarvigt lurat i någon att också demokraterna håller winner-takes-it-all-val på tisdag – och det är jag rädd att jag har, för att jag trodde så – ber jag om ursäkt.
Det är bara republikanerna som har det upplägget.
De demokratiska delegaterna fördelas proportionerligt ända fram till den sista vallokalen i District of Columbia stängt 14 juni.
• • •
Nu sover vi några timmar, sen är det dags för ny drabbning på ännu en campus – University of Miami i Coral Gabes.
Då kan vad som helst hända.
Det är ju Marco Rubios sista chans innan 15 mars, hans do-or-die-moment.
Missa inte.