Redan på torsdag hålls nästa republikanska debatt, på ikoniska Fox Theatre i Detroit.
Vilka deltar då?
Omöjligt att säga två dygn i förväg.
Men ett är säkert:
Det blir ett verbalt blodbad.
Redan under senaste debatten, i Houston i torsdags, spårade den republikanska valrörelsen ur så det slog gnistor i rälsen – och sedan dess har den bara blivit grövre, smutsigare och galnare.
Huvudorsaken – vid sidan om att Ku Klux Klan och Mussolini numer ingår i ekvationen – är att Marco Rubio plötsligt bestämt sig för att spela spelet på Donald Trumps villkor.
Det är lite udda, han ville ju länge vara the golden kid, cool och glamorös, men nu sprider han förolämpningar runt sig som den värste skolgårdsmobbare.
På ett valmöte igår började han prata om att Trump har små händer.
– Och ni vet vad de säger om män med små händer, skrockade han.
Say what?
Trump upprepade obekymrat att ”Little Marco” svettas mycket och har de största öron han nånsin sett.
Ni hör.
Vi är verkligen nere på nitty gritty-nivå….
Och när herrarna möts öga mot öga i Motown på torsdag – och det KAN vara en tvåmansduell då – lär det bli ännu värre.
• • •
25 minuter kvar nu.
Sen har vi de första Super Tuesday-resultaten.

Historia kan komma att skrivas redan i natt.
Om Hillary vinner så stort att Bernie tvingas checka ut har USA fått sin första kvinnliga presidentkandidat.
Geraldine Ferraro var Walter Mondales VP-kandidat redan 1980 och Sarah Palin red med John McCain för åtta år sedan, men aldrig tidigare har en kvinna toppat the ticket.
Now, så sent som i somras var ju detta, som dom sa, ödesbestämt. Eftersom Joe Biden aldrig kom ur startblocket hade hon inga konkurrenter och skulle segla till nomineringen på en juicy räkmacka.
Men sedan hände Berniemania och istället har hon, till sin egen förvåning, fått slita lika hårt som mot Obama 2008 – fast av allt att döma med en mer lyckad utgång.
Kanske bra det – sett ur clintonskt perspektiv. Det är nog nyttigt att vara ”battle-tested” när det stora slaget börjar.
Men Hillary och hennes medarbetare har fortfarande mycket att jobba med.
Till att börja med måste hon ena partiet och på något sätt överbrygga klyftorna till de många unga väljare som supportat Bernie med sådan passion och kommer att uppleva en förödande besvikelse när deras Movement når vägs ände. Att bara lämna dem åt sitt öde vore ett gravt misstag, tvärtom måste den entusiasm de pumpat in i det demokratiska primärvalet tillvaratas.
För som många, inte minst Barack Obamas gamle själsfrände David Axelrod, påpekat har det varit si och så med just entusiasmen runt Clinton.
Där framtida general election-motståndaren ställer till med rockshower för tiotusentals begeistrade fans i Kentucky håller hon bara helt normala valmöten.
Ser det likadant ut i höst blir det problem.
Ett annat dilemma är att det fortfarande finns en bild av hela familjen Clinton – både Bill och Hillary – som alltför slipad och utstuderad och makthungrig och icke-genuin.
Ett så kallat image-problem – och det blir inte lätt att korrigera.
Sedan finns hotet om ett åtal för mail-haveriet kvar där ute. Det senaste ryktet är att FBI-bossen James Comey hotar avgå om inte det faktum att utrikesminister Clinton i strid med reglerna tog emot topphemliga mail på sin privata server prövas rättsligt – och Donald Trump lovar dyrt och heligt att prata ”om de där mailen” varje minut i höst.
Men det är ett senare problem.
Just i natt – eller åtminstone i morgon – kan Hillary förmodligen fira att hon är den första kvinnliga presidentkandidaten i USA:s historia.
• • •
Nu är det ganska precis en timme kvar tills de första vallokalerna stänger.
Sedan kommer resultaten att börja regna in.

Det var en och annan som undrade i somras:
Vad gör Donald Trump i södern?
Medan resten av aktörerna i det då löjligt månghövdade startfältet i enlighet med beprövade gamla strategier valsade runt i tidiga primärvalsstaterna Iowa och New Hampshire höll han stora välmöten i Mobile i Alabama och Knoxville i Tennessee och Macon i Georgia.
Det verkade inte logiskt.
Men idag får vi svaret.
The Donald låg på rull mellan New York och The Deep South för att lägga grunden till det som lär bli en rungande Super Tuesday-sweep idag.
Han hade antagligen sopat hem södern ändå, det är där den konservativa vita arbetarklass som utgör grundbulten i hans väljarbas har sitt starkaste fäste, men kanske inte lika övertygande om han inte säkrat stödet med samma omsorg.
Det är nu mycket många inte förstått i fallet Trump.
Vad man än tycker om den yvige miljardären och hans åsikter har han genomfört en isande effektiv kampanj – delvis efter en helt ny, egenhändigt komponerad regelbok.
Han förstod till exempel tidigt exakt vilka frågor som ligger en särskild sorts arg, vit väljare närmast hjärtat och började trycka stenhårt enkom på dem – utan att nånsin gå in på detaljer och enligt vissa teorier utan att nödvändigtvis dela åsikterna han framfört; målet är att bli president, inte att få föra en specifik politik.
Han har också fattat att det som i etablerade kretsar ses som hård ton och oförskämt och vulgärt framstår som styrka och självständighet hos samma väljare. Riktigt hur en miljardär som bor i en guldskimrande skyskrapa på en av Manhattans mest fisförnäma adresser kan vara i besittning av så djupa insikter om hur råbarkade blue collars i Oklahoma känner och tänker och reagerar ter sig måhända som ett mysterium, men brinner en tillräckligt glupande hunger i bröstkorgen blir studenten ambitiös…
Vidare är han i fråga om ren retorik en repetitionens och upprepningens skamlöse mästare.
Han tjatar in en fras som ”Make America Great Again” tills den är lika känd som Coca Colas varumärke – och gör lika med enkla förslag om murar vid mexikanska gränsen och rätten att bära vapen.
Samma taktik har han använt för att brännmärka de rivaler han uppfattat som hot.
När Jeb Bush var the hot shit – jo, det fanns en sån tid… – trummade han in bilden av honom som svag och mesig och tandlös.
När istället Ted Cruz fick opinionsvindarna i ryggen såg han till att stämpla honom som lögnare – tills den bilden fick fäste, framförallt hos de kristna väljare som är Cruz bröd och smör..
Nu är det Marco Rubio han utkämpar den tunga matchen mot och ni kanske sett: The Donald missar inte ett tillfälle – vare sig på twitter, i intervjuer eller vid valmöten – att kalla honom ”Little Marco Rubio”, ”Lightweight Marco Rubio” och ”The chokeartist Marco Rubio”.
Syftet är att medelst evinnerligt tjat etablera bilden av Rubio som en löjlig liten valp – och faktum är att det inte längre går att tänka på Florida-senatorn utan att också tänka så…
Snyggt? Renhårigt? Anständigt?
Nej, men effektivt – och i natt sveper Donald Trump södern.

Ah, Super Tuesday!
För den som är intresserad av amerikansk politik är den här dagen vad midsommar var för raggare på 70-talet.
En primärvalsbonaza, ett politisk fyrverkeri, en orgiastisk urladdning.
Den infaller bara var fjärde år och bara ibland är båda partierna, som i år, indragna i infernot, så nu är pulsen hög.
Jag befinner mig i tv-soffan i New York, för min uppgift består i att ha överblick över allt som händer och det är omöjligt utan sitta fastnitad vid en tv, och kommer pumpa uppdateringar här i bloggen natten lång.
Räkna med särskilt intensiv tjurrusning mellan 01 och 02, svensk tid, för då stänger vallokalerna i Alabama, Arkansas, Georgia, Massachusetts, Minnesota, Oklahoma, Tennessee, Texas, Vermont och Virginia.
Holy hell, faktiskt….
Redan från och tiotiden börjar dock den reguljära livebloggen
Häng med!