Det var en och annan som undrade i somras:
Vad gör Donald Trump i södern?
Medan resten av aktörerna i det då löjligt månghövdade startfältet i enlighet med beprövade gamla strategier valsade runt i tidiga primärvalsstaterna Iowa och New Hampshire höll han stora välmöten i Mobile i Alabama och Knoxville i Tennessee och Macon i Georgia.
Det verkade inte logiskt.
Men idag får vi svaret.
The Donald låg på rull mellan New York och The Deep South för att lägga grunden till det som lär bli en rungande Super Tuesday-sweep idag.
Han hade antagligen sopat hem södern ändå, det är där den konservativa vita arbetarklass som utgör grundbulten i hans väljarbas har sitt starkaste fäste, men kanske inte lika övertygande om han inte säkrat stödet med samma omsorg.
Det är nu mycket många inte förstått i fallet Trump.
Vad man än tycker om den yvige miljardären och hans åsikter har han genomfört en isande effektiv kampanj – delvis efter en helt ny, egenhändigt komponerad regelbok.
Han förstod till exempel tidigt exakt vilka frågor som ligger en särskild sorts arg, vit väljare närmast hjärtat och började trycka stenhårt enkom på dem – utan att nånsin gå in på detaljer och enligt vissa teorier utan att nödvändigtvis dela åsikterna han framfört; målet är att bli president, inte att få föra en specifik politik.
Han har också fattat att det som i etablerade kretsar ses som hård ton och oförskämt och vulgärt framstår som styrka och självständighet hos samma väljare. Riktigt hur en miljardär som bor i en guldskimrande skyskrapa på en av Manhattans mest fisförnäma adresser kan vara i besittning av så djupa insikter om hur råbarkade blue collars i Oklahoma känner och tänker och reagerar ter sig måhända som ett mysterium, men brinner en tillräckligt glupande hunger i bröstkorgen blir studenten ambitiös…
Vidare är han i fråga om ren retorik en repetitionens och upprepningens skamlöse mästare.
Han tjatar in en fras som ”Make America Great Again” tills den är lika känd som Coca Colas varumärke – och gör lika med enkla förslag om murar vid mexikanska gränsen och rätten att bära vapen.
Samma taktik har han använt för att brännmärka de rivaler han uppfattat som hot.
När Jeb Bush var the hot shit – jo, det fanns en sån tid… – trummade han in bilden av honom som svag och mesig och tandlös.
När istället Ted Cruz fick opinionsvindarna i ryggen såg han till att stämpla honom som lögnare – tills den bilden fick fäste, framförallt hos de kristna väljare som är Cruz bröd och smör..
Nu är det Marco Rubio han utkämpar den tunga matchen mot och ni kanske sett: The Donald missar inte ett tillfälle – vare sig på twitter, i intervjuer eller vid valmöten – att kalla honom ”Little Marco Rubio”, ”Lightweight Marco Rubio” och ”The chokeartist Marco Rubio”.
Syftet är att medelst evinnerligt tjat etablera bilden av Rubio som en löjlig liten valp – och faktum är att det inte längre går att tänka på Florida-senatorn utan att också tänka så…
Snyggt? Renhårigt? Anständigt?
Nej, men effektivt – och i natt sveper Donald Trump södern.