I ordväxling om hur frågan om illegala invandrare ska behandlas understryker Sanders att han inte är helt nöjd med Obama-administrationens agerande.
Clinton gör däremot klart att hon stöder presidenten helhjärtat och enligt expertisen i amerikansk media är det en uttalad strategi.
Till skillnad från bland de många progressiva i Iowa och New Hampshire som röstade på Sanders är Obama fortfarande mycket populär i breda demokratiska lager i de delstater som ska rösta härnäst och därför tänker hon göra allt för att koppla sig samman med honom ikväll.

Nämnde jag inte något i introt om att ”the black vote” är extremt betydelsefull?
Det är just därför frågan om hur man ska hantera den vådliga överrepresentationen av svarta i amerikanska fängelser – i synnerhet i Wisconsin, där obalansen är landets värsta – kommer upp i den här debatten.
Det är också därför de båda kandidaterna är helt överens om att rättsväsendet, poliskåren och samhället i stort diskriminerar svarta – och att den sortens rasism måste bekämpas.
Så låter inte retoriken i republikanska debatter.

Kvällens debatt tar omedelbart vid där den förra slutade:
Bernie föreslår ett helt nytt system för både sjukvård och högre utbildning – och Clinton replikerar att han utfäster löften som inte går att uppfylla för att de är för dyra och för att de inte går att baxa genom kongressen.
Istället vill hon bygga vidare på det som redan finns, framförallt Obamacare.
– Innan det den planen kallades Obamacare hette den Hillarycare, påminner hon.
Temat känns så långt igen från tidigare dueller.
• • •
Att det redan nu känns som att valrörelsen är väl intensiv kan med lite perspektiv komma att framstå som skrattretande.
Som Harry Reid, senatens före detta majoritetsledare, konstaterade tidigare idag:
Det här racet kommer att pågå fram till i sommar och kan komma att sluta med det som kallas ”brokered convention” i juli
– Det vore rentav lite roligt, sa gamle Harry till CNN
Och det finns ingen anledning att tro att det republikanska slaget slutar tidigare.
Tvärtom.
Skillnaden mot hur det fungerade innan 2008 är iögonenfallande.
Då brukade primärvalsracet vara avgjort senast efter Super Tuesday, den som hade övertaget vid det laget fick helt nomineringen och utmanarna drog sig ur.
Nu finns det för många intressenter som tjänar på ett evighetslångt maraton..

Säga vad man vill om amerikanska politiker – lata är dom min själ inte.
Precinct-kaptenerna uppe i New Hampshire har knappt hunnit räkna färdigt rösterna efter tisdagens urladdning, men redan i kväll drabbar Hillary Clinton och Bernie Sanders samman i ny debatt – en tidszon bort, i ölbryggeriernas och mejeriprodukternas Wisconsin.
Det känns nästan lite väl halsbrytande.
Over the top, rentav
Alla inblandade – kandidater, väljare, media – skulle nog egentligen må bra av några dygns utandning och eftertanke.
Men nope.
Insatserna blir större och större för varje dag och Jakten bara fortsätter, i allt högre tempo.
Den kandidat som lättar på gasen, om så bara för några ögonblick, blir obönhörligen kvarlämnad i ett moln av damm.
Tror dom – och framförallt deras maniska kampanjmanagers – i alla fall.
Så here we go again:
Hillary vs Bernie – live from Milwaukee.
• • •
Som väntat hissade både Carly Fiorina och Big Bopper Chris Christie vit flagg efter New Hampshire.
De gjorde fiasko i den bistra Northeast-kylan och ingen rimlig väg framåt går längre att urskilja.
Jag kommer sakna Big Bopper, han satte färg på valrörelsen med sin buffliga Tony Soprano-attityd.
Men det är en välsignelse att deltagarna även i de kommande republikanska debatterna blir färre.
• • •
Det mest intressanta ikväll blir att se hur långt ut på vänsterflanken Hillary är beredd att röra sig i försöken att bryta Uncle Bernies momentum-.
Som jag försökt klargöra i den här förhandsblänkaren är det ingen enkel ekvation hon har att lösa.
Hon kan inte tävla med Brooklyn-professorn i grenen ”radikala utspel”, hur populära de nu än må vara, för hon ÄR helt enkelt inte lika progressiv och vill inte se lika grundliga förändringar av det amerikanska samhället – men hon måste ändå övertyga kids närda på Occupy Wall Street-retorik om att hon är ”for real” och till skillnad från sin rival kan göra verklig skillnad.
Lyckas hon med den balansakten är den före detta first ladyn lika skicklig som fransmannen som gick på lina mellan World Trade Center-skraporna.
• • •
Sanders for direkt hit till New York efter den triumfatoriska valvakan i Concord och åt igår uppmärksammad lunch med Al Sharpton på soulfood-klassikern Sylvia’s i Harlem.
Smart drag.
Pastor Sharpton må vara en kontroversiell person i vidare kretsar men han är mäkta populär bland afroamerikanska väljare och i demokratiska primärval är ”the black vote” extremt viktig.
Sen satt den gamle socialisten i Tonight Show-soffan hos Jimmy Fallon på kvällen och i morse gick flyget alltså vidare till Milwaukee – förhoppningsvis innan det hade börjat blåsa så förbannat som det gör just nu.
Jag känner de som är både 20 och 30 år yngre som skulle ha problem med det tempot…
• • •
Ni som varit med tidigare kan upplägget vid det här laget:
Jag refererar inte varje ordväxling utan kommer med iakttagelser när det känns meningsfullt.
Den som har synpunkter är välkommen att för dem till togs i kommentatorsspåret.

De här dagarna alltså…
Först händer ingenting; hela delstater sitter bara och rullar tummarna i rastlös väntan på action.
Sedan krånglar man sig in på valvaka i desperat förhoppning om att hitta en skrivbordsplats där det stundande dramat går att följa – och därefter följer ytterligare ett par timmar av otåligt ingenting.
Och så plötsligt exploderar allt i en infernalisk rush som får adrenalinet att skölja som glödande lava genom blodomloppet.
Vinnare förkunnas, procentsiffror går upp och ner, conession-tal avlöses av segerditon, någon avbryter sin kampanj, någon annan ber om ursäkt, referat ska skrivas, blogginlägg publiceras och tv-intervjuer genomföras.
Allt inom loppet av 90 minuter, give or take.
Det kan vara något pressande medan det pågår. För att inte säga tillintetgörande.
Men så fort ridån går ner och hela det illustra valföljet förenas i kollektiv utandning är första tanken.
När får jag göra det igen?
Valnattens klimax är beroendeframkallande och begäret efter den omöjliga stressens kittling osläckligt.
Så en en gång till:
När får jag göra det igen?
• • •
Man har ju hört bröllopstal som varit mer detaljerade och specifika än det anförande en Trump hög på segersötma höll på scenen i den festlokal som helt klatschigt kallas Executive Court Banquet Facility , men han behöver uppenbarligen inte förklara mer ingående hur de något iögonenfallande förslagen han strör omkring ska genomföras.
Delar av den amerikanska valmanskåren vill helt enkelt inte ha en massa välartikulerat tjafs om att världen är komplicerad.
Den vill att en stark ledare lovar att allt de tycker illa om och är rädda för kommer elimineras och fixas och ersättas av något bättre.
• • •
Passerar JD’s Tavern – Radisson-baren som utgör New Hampshire-valets nattliga epicentrum – på väg till parkeringsgaraget och det svider i en gammal rumlare att inte kunna stanna.
Där är samma slags episka tryck som på backstage-området efter sista kvällen på gamla Hultsfredsfestivalen
Jag ska dock köra till Nashua och dessutom skriva det här, så det är bara att trampa vidare.
Men next time, vänner redaktörer – då gör vi det här på renodlat Hunter S. Thompson-vis!
• • •
Jag tycker fortfarande det mest anmärkningsvärda som hände här var att mainstream-väljarna – de som röstar republikanskt men inte stöder Trump – satte krokben för sig själva.
Det är först när de enas kring en enda kandidat de kan komma åt ”Apprentice”-stjärnan från Manhattan, men fortsätter de sprida rösterna mellan Kasich, Rubio, Bush och i någon mån Christie simmar han ryggsim i vaniljsås mot nya segrar.
• • •
Grannen vägg i vägg på hotellet här i Nashua snarkar – exakt nu, i skrivande stund – så högt att det rister i de tunna väggarna.
Meddelas endast på detta sätt.
• • •
Ingen av de stora förlorarna – Carson, Fiorina, Christie – har ännu tillkännagivit att de avbryter sina kampanjer.
Big Bopper Christie säger dock att han ska åka hem till New Jersey och fundera på fortsättningen.
Det brukar vara kod för ”tack och adjö”.
• • •
Trist vemod:
Wåfflan och Bardell tar farväl och försvinner ut i den kalla Northeast-natten.
I morrn bitti flyger de, via Boston och New York, hem till Sverige.
Sånt gillar jag inte, de bra teamen ska aldrig splittra!
• • •
Ted Cruz ändå…han gjorde, lite under radarn, bättre ifrån sig än väntat här uppe.
Kanske kan han mobilisera en riktig push i det mer konservativa South Carolina nästnästa vecka.
• • •
Okej, klassikern New Hampshire är lagd till handlingarna.
Onto South Carolina och Nevada!
Men först:
Ny debatt, mellan Hillary och Bernie, i Milwaukee på torsdag.
Då är bloggen tillbaka.

Rubio lovar komma tillbaka i New Hampshire i november. Som preisdentkandidat – för det här fiaskot var bara en engångsföreteelse.
Själv lovar jag återkomma med en slutrapport om en timme eller två, för nu ska det skrivas referat och talas i tv och så vidare.

I smama stund som Trump rundar av sitt sedvanligt improviserade tal i kvarteret kliver Rubio upp på scenen här på Radisson.
– Jag är besviken, säger han till de deppiga supportrarna.
– Men det är inte ert fel. Det är mitt. Jag var för dålig i debatten i lördags. Men det kommer aldrig hända igen.
Ojdå.

Trump håller rena rama Oscar-talet!

Det är lite rörande när Sanders pratar om det otroliga i att han – sonen till en polsk immigrant som kom till USA i början av seklet utan att kunna ett ord engelska och flyttade in i en liten hyreslägenhet i Brooklyn i New York – nu står här som vinnare i ett primärval.

Berniemania når sitt klimax borta i Concord!
Han håller ett glödande segertal – och de unga supportrarna går fullständigt bananas.
Det påminner om när en annan demokrat bärgade sina största primärvalssegrar för åtta år sedan…