– I’m heading on to Texas. The fight goes on, avslutar en både lättad och offensiv Hillary på Caesar’s Palace.
Hon känner den starka medvinden efter att ha lyckats undvika fallgroparna där borta i öknen, det är helt tydligt och vägen framåt börjar verkligen se rak ut.
Särskilt som det nu verkar klart att hon, efter att ha lierat sig med president Obama så mycket det bara gått, vunnit den stora, viktiga afro-amerikanska väljargruppens stöd.
Det var tack vare den hon till slut vann i Nevada och det är tack vare den hon har chansen att göra rent hus i södern de kommande veckorna.
Jag tycker dock fortfarande hon kunnat unna sig en seger-drajja på Guy Savoy…
• • •
I South Carolina är det 25 minuter kvar tills vallokalerna stänger.
Sedan kommer det någon form av besked även härifrån.

Hillary vinner knappt, igen – men hon vinner.
Därmed har vad som i alla fall i psykologisk mening skulle inneburit ett svårt bakslag undvikits.
Det demokratiska valet är förstås inte helt avgjort med detta, men hon har kraftigt momentum när det nu fortsätter i delar av USA där familjen Clinton traditionell har starkt stöd av demokratiska väljare – framförallt södern.
Så helt klart:
Det kommer bli tyngre för Bernie Sanders framöver.
Han hade behövt en skräll ute i öknen.
• • •
Hillary kommer snart upp på scenen på Caesars.
Men någon segerfest blir det tydligen inte. Direkt efter talet tar hon sig till McCarran-flygplatsen och flyger till Houston.
Synd, jag hade annars kunnat rekommendera Guy Savoy, en av Vegas allra bästa krogar, inhyst just på Caesars.
• • •
Här i Spartanburg ljuder en tågvissla genom skymningen och Trumps supportrar har redan börjat köa till det ballroom där kvällens fest hålls.

Jaha, nu gick det snabbt.
Clinton vinner i Nevada, projectar tv-kanalerna.
Inte stort – men tillräckligt.
Tal ska snart hållas på en vaka på Caesars Palace.
Tidigt, det. Klockan är bara halv tre på eftermiddagen i Vegas.
Desto mer tid kommer demokraterna där borta ha till fest och är det nånstans det går att festa länge är det i Sin City.

Det är lördagkväll i Amerika och ytterligare två primär- och nomineringsval ska avgöras
Ett, demokratiskt, i Nevada – och ett republikanskt i ett för dagen småtjurigt och grått South Carolina.
Bloggen befinner sig i Spartanburg i nordvästra delen av delstaten, på hotellet där Donald Trump håller det som med all säkerhet blir en segerfest.
Vallokalerna här i södern håller öppet ytterligare två timmar och några säkra prognoser kommer inte innan dess, men CNN lovar presentera sin vallokalsundersökning inom kort.
Borta i Nevada har flera caucuses – nomineringsmöten – redan hållits och 50 procent av resultatet är rapporterat.
Clinton leder med cirka fyra procentenheter och John King på CNN, som i praktiken vet hur varje kvarter i hela landet röstar, kommer hon behålla det försprånget när ”rösterna” i Las Vegas – där de flesta nevadans ju bor – räknats.
Vi vet mer bestämt snart
• • •
HD-domaren Antonin Scalias död förra lördagen sedan har kastat en lång skugga över valrörelsen den gångna veckan och sätter i sanning sin prägel även på denna avgörandets kväll.
För tidigare idag begravdes den konservative ikonen i Washington och The Star-Spangled Banner vajar på halv stång över hela nationen.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Striden om vem som ska ersätta honom i Högsta Domstolen kommer att bli en av hela valets mest brännande frågor.
• • •
Det mediala intresset för vakan en förväntad vinnare håller?
Hyggligt.
Så här ser det ut i trädgården utanför Marriott i Spartanburg timmarna innan The Donald väntas kliva upp på scenen och berätta hur mycket han älskar South Carolina.

• • •
Caucus-möten är allltid absurda, men aldrig så wacko som i Nevada.
Jag var med när de anställda på kasino-hotellet Wynn höll ett i ett hangar-liknande ballroom 2008 och trodde inte mina ögon.
De hade visselpipor och magafoner och stod i grupper i olika hörn och försökte överrösta varandra med hejarramsor.
Som fotbollsklackar på Friends Arena.
Levande demokrati indeed.
• • •
Jag har ingen media-ackreditering till festen ikväll – det kom ytterligare ett osentimentalt ”denied” i mailen från Trump-kampanjen i förmiddags – men väl en vanlig biljett.
Så jag ska såsmåningom försöka ta mig ner och titta när han håller sitt tal.
Men tills vidare följer jag utvecklingen vid tv:n här i mitt rum.
Uppdateringar kommer ske fortlöpande, så häng med.

Solen går ner i det bedårande Charleston, ett New Orleans i miniatyr längst ut vid South Carolinas atlantkust, och hela delstaten lutar sig utmattad tillbaka i den milda kvällsvinden – som en boxare efter tio blodiga ronder.

Det har, som så ofta, varit ett sjusatan till fältslag här nere i tio dygn.
Smutsigt.
Elakt.
Hårt.
Det lokala politiska klimatet inbjuder ofelbart till högre tonläge, tuffare smockor och fräckare tjyvtricks.
Och det är inte bara kandidaterna som strider.
South Carolinas republikanska väljare, sällsynt passionerade i sina övertygelser, deltar med stor lust i dansen.
Men nu är det över, bara själva röstningsförfarandet och den obönhörliga slutdomen återstår.
Så medan mörkret tätnar i Charlestons trånga gränder och iskuberna börjar klirra i glasen på de intagande barerna längs Bay Street knyter kombattanterna av sig boxhandskarna och andas ut.
Allt är sagt och gjort.
• • •
Jag kör under fredagsförmniddagen tre och en halv timme från Columbia till Pawleys Island – bara för att bli nekad inträde på Donald Trumps valmöte på den lokala countryklubben av biffiga vakter.
– No ticket? Sir, you need to turn around. Now, morrar en särskilt militärisk bjässe med rakad skalle och svarta solglasögon redan vid infarten.
Jag är dock glad ändå, för lokalradion sänder hela anförandet så jag kan under resan upp mot Charleston bocka av de sedvanliga förolämpningar han skickar i riktning mot Ted Cruz och Jeb Bush.
Men framförallt:

Jag har på vägen dit kört tvåfiliga gamla landsvägar rakt genom South Carolinas mest kantstötta och solkiga obygd, förbi samhällen och fält och gårdar The Band hade kunnat använda som teman för hela album.
Varje vy är som en film, varje sträcka av den vindlande vägen som klippt ur en Tennessee Williams-pjäs.
På den gistna verandan framför att fallfärdigt hus i en korsning utanför Bishopville hänger gråvita färgflagor från väggarna och en övergiven gungstol vickar stilla i vinden.
Den dammiga skylten utanför en murken liten kyrka mitt ute på ett fält i gles granskog förkunnar att vi alla snart ska möta Gud.
På en gård precis där Highway 341 möter Lynches River Road rostar ett helt upplag gamla bilvrak långsamt sönder i leran medan en man i skitig overall bökar med något slags oljetrumma intill ladan.
En avfartsväg leder till ett klassiskt praktfullt plantage och på de väldiga ägorna intill begicks Amerikas grövsta synder för bara ett och ett halv sekel sedan.
Jag vill väldigt gärna stanna och ta bilder, men det här är trakter där de inte tvekar att skjuta främlingar, och dessutom är i sin fulla rätt att göra det, så jag kör storögd vidare.
• • •
Frågan är inte vem som vinner i morgon kväll. Det gör Donald Trump, såvida inte samtliga opinionsmätningar sedan i somras utförts av bedragare.
Frågan är den här:
Lyckas Marco Rubio tränga sig förbi Ted Cruz på upploppet och säkra andraplatsen?
Det skulle, ännu en gång, skänka helt ny dynamik åt det republikanska racet för då ÄR han etablissemangets kandidat och Jeb Bush och John Kasich kommer i praktiken att tvingas kasta in handduken.
Det är alls inte otänkbart, särskilt inte som Florida-senatorn igår fick the official endorsement av Nikki Haley – South Carolinas våldsamt populära guvernör.
Räkna för övrigt med att höra mer om henne framöver.
Vem som än vinner återfinns hon garanterat på the short list för vicepresident-nomineringen.
• • •
Ett enkelt sätt att få bekräftat att det utdelas fler och hårdare snytingar i South Carolina är att slå på tv:n
De negativa reklamsnuttarna haglar nonstop, dygnet runt
Här är några jag fotar av under ett och samma reklamavbrott på hotell-tv:n mitt under Jeopardy (fråga inte….)






• • •
Nu ska jag äta middag med Martin Gelin på High Cotton – en av mina absoluta favoritrestauranger i världen, ett stycke autentisk ”Borta med vinden”-romantik insprängt i Bay Street-myllret.
Ikväll – lördag alltså – är det valvaka med Donald Trump i Spartanburg.
Då sänder bloggen live, och jag hoppas ni vill vara med.
• • •
I’m Biffen Bjurman and I endorse this blog…
Ah, förlåt, efter att ha sett alla de där annonserna kunder jag inte motstå frestelsen att avsluta så.

Ja, det var ju bara det som saknades.
Plötsligt ger sig även påven in i korselden.
Jisses – för att nu att använda ett uttryck i hans smak.
För den som till äventyrs inte hört:
Under presskonferensen efter en mässa i mexikanska Juarez, precis vid amerikanska gränsen, gjorde his holiness klart att Donald Trump ”inte är kristen” om han vill slänga ut illegala invandrare och bygga murar.
Till absolut ingens förvåning kontrade en förorättad Donald snabbt med en serie verbala karatesparkar.
– Det är skamligt av påven att ifrågasätta en annan människas tro. Om och när Vatikanen attackeras av IS, som alla vet är IS ultimata trofé, kan jag lova att påven hade önskat och bett att Donald Trump vore president, för då hade det inte hänt, hette det bland annat.,
Och det som redan sedan tidigare mer liknade en drucken mexikansk standoff än en valrörelse blev i en hast ännu galnare…
Men det är förmodligen bara början.
Vi kommer, tror jag, få se historiskt tumult innan allt är sagt och gjort i början av november.
Eventuellt har vi snart en oberoende kandidat – Michael Bloomberg – som vänder upp och ner på allting, kanske blir Ted Cruz stämd av Donald Trump och det är fortfarande långt från otänkbart att Hillary Clinton åtalas för den omtalade mailhärvan.
Brinnande konflikter om orättfärdig delegat-matematik lär också följa, liksom turbulenta konvent i Cleveland och Philadelphia i sommar.
Om väljarna till slut nominerar kandidater partietablissemangen inte ser som önskvärda är åtskilliga övertygade om att de – etablissemangen – likafullt kommer att försöka trumfa genom sina egna alternativ ”från golvet”.
Åh, the kalabalik.
Inte bra för demokratin, kanske.
Men ingen kan klaga på underhållningen.
Padre Franciskus oväntade inlägg i debatten verkar dock ha haft en högst oväntad effekt och – om så bara tillfälligt – enat den djupt splittrade konservativa rörelsen.
Alla möjliga och omöjliga fiender, till och med Jeb Bush, ryckte under torsdagen ut till The Donalds försvar.
Andemeningen, i kort sammanfattning:
– Ingen ska få sin tro ifrågasatt och inga utlänningar ska lägga sig i amerikanska val.
Kanske utgjorde avståndstagandet den slutgiltiga push Trump behövde för att säkra sin nominering.
I så fall var det sista smörjelsen Roms försynte biskop utförde – på hela valrörelsen.
• • •
Jaha, nu är vi down Dixie.
I södern.
Här, i det promised land där det ibland känns som att tiden stått stilla sedan Mark Twain skickade Huckleberry Finn nerför Mississippi för sista gången och bbq-röken hänger tung mellan baptistkyrkor och honky tonk-lador, har de sex republikanska presidentkandidater som fortfarande står upp samlats för ny dragkamp om dyrbara väljare.
Det blir samma ystra valdans som i de eviga majsfältens Iowa och de snötäckta granskogarnas New Hampshire – men ändå helt annorlunda.
Till att börja med är South Carolina, som alltså går till val på lördag, avsevärt mycket större – både geografiskt och till folkmängd.

Här bor, och röstar, fler än i Iowa och New Hampshire tillsammans.
Men framförallt är det…södern. Så komplex och svårbegriplig. Å ena sidan gammaldags och kärv. Å andra sidan själfull och gästvänlig. Artig och noga med etiketten, men helt befriad från pretentioner. Ingenstans är religionen viktigare och gudfruktan mer påtaglig – men ingenstans har heller syndernas tjusning, verkar det, samma dragningskraft. Ur den paradoxen, i den spänningen, har Amerikas mest framstående kultur uppstått. Blues och country, soul och rock ’n’ roll, Elvis och Mavis Staples, William Faulkner och ”To Kill a Mockingbird”.
Samtidigt stramar det fortfarande i de kollektiva ärren från inbördeskriget, avslutat för 151 år sedan, och skammen från det som utlöste det eviga traumat går aldrig helt ur.
I den sortens miljö blir valrörelser nånting annat.
Nånting mer fysiskt.
Nånting mer definitivt.
Det är, förstås, fantastiskt att följa.
• • •
Jeb Bush har mobiliserat the big guns nu – väl medveten om att sista tåget hem till Florida snart går om han inte får ett seismiskt skifte till stånd..
Tidigare i veckan kampanjande han med brorsan Dubya – som vann sitt sista primärvalsrace i just South Carolina för sexton år sedan och alltjämt är mäkta populär här nere.
Idag, fredag, kommer mamma Barbara, 90 bast, hit och agerar dragplåster på möten i Spartanburg, Greenville och Central.
Smart drag.
Södern älskar mammor – särskilt 90-åriga med attityd och stamina.
Men den mest remarkabla förändringen sedan New Hampshire är att den förre guvernören fimpat brillorna.
Ingen säger något om det, sannolikt av rädsla för att framstå som banal, men make no mistake:
Det är ett synnerligen uttänkt och utstuderat ingrepp i syfte att skapa en yngre och mer energisk image.
Personligen tycker jag att det funkar.
Jeb ser faktiskt lite…ja, coolare ut.
• • •
Mitt första uppdrag i den ljumma sydstatssolen – mycket välkommen efter de arktiska nätterna i the midwest och the northeast – är ett Ted Cruz-möte på syltan Mutts BBQ i Easley, karaktäristiskt stycke backwoods norr om Greenville, och vid min gud.
Det är en chockerande dos klassisk southern-romantik rakt i hjärtat på en gäst just influgen från New York.
Grupper av bastanta, misstänksamt blängande män med fleece-jackor och solglasögon fästa ovanpå baseboll-kepsarnas skärmar står runt pickup-truckar på parkeringen och spottar tuggtobak i gruset.
De unga tjejerna bakom disken talar dialekt så grov och sävlig att jag bara kan dechiffrera enstaka ord, som ”honey” och ”sweetheart” – självklara epitet i den här delen av världen.
På plasttallrikarna några väderbitna gamlingar med Sam Elliott-röster burit från en flottig buffet-station ligger berg av ribs och bönor och brisket och mac and cheese och rökt korv.
Och när Cruz kommer upp på den lilla scenen vet han att han är hemma och håller därför inget tal.
Han predikar.
Teatraliskt och högstämt, som vore det väckelsemöte i ett tält på 30-talet, och snart är hela lokalen förenad i gemensam, högljudd bön.




Det är som att vara inne i en Louvin Brothers-sång.
• • •
Denied, denied, denied…
Så står det i mail Trump-kampanjen skickar som svar på de ackrediteringsansökningar jag sänt inför fredagens rallyn i Myrtle Beach och Pawleys Island och Charleston.
Det var ju fan.
Men jag åker dit och försöker på klassiskt Wåfflan-sätt bluffa mig in i alla fall och rapport kommer här framåt kvällen.

Där sätter Trump punkt för det sista slutanförandet och debatten – helt i enlighet med alla förväntningar den stökigaste och bråkigaste hittills – är över.
Nu får man sitta och bara andas ett tag.
Det är, behöver i alla fall jag försöka greppa, människor som vill USA:s president som var indragna i det här saloonslagsmålet…

Det är inte som att Jeb Bush undviker direkta konflikter med Trump.
Varje gång han får ordet inkluderar han en bredsida mot sin antagonist mitt på scenen.
Nu kommer det en om fyra konkurser han menar att Trump skrutit med att han utnyttjat till sin fördel – och Trump blir topp tunnor.
Taktiken är uppenbar, han vill enligt gamla Tsun Zu-teser, reta upp sin motståndare…
• • •
Trump får frågan om han har människor omkring som nånsin säger åt honom att han har fel.
– Ja, min fru. Hon säger att jag har fel hela tiden, svarar han.
• • •
Kasich torgför den radikala idén att de republikanska kandidaterna ska sluta angripa varann, för det gynnar bara Hillary Clinton.
Den var rolig!

Efter en och en halv timme smäller det mellan Trump och Cruz – så det ryker om det.
Cruz går loss om att Trump varit en liberal och ändrat sina ståndpunkter av politiska skäl och debatten exploderar.
Trump avbryter och beskriver sina rival som ”a nasty guy”.
– Du är en värre lögnare än Jeb Bush till och med, inte så konstigt att ingen gillar dig.
I den stilen fortsätter det.
Jisses, Trump bara låter det komma ikväll…

Nu sluggar Cruz – men inte mot Trump.
Det är med Rubio han är indragen i en fejd om vem som är mest emot illegal invandring.
Cruz tar upp ett tal Rubio tydligen höll på spanska på Univision en gång i tiden och Rubio undrar vad Cruz, som inte talar spanska, vet om det.
Då svarar Cruz – på spanska!
• • •
Sen följer nästa rond mellan Trump och Bush.
Trump beskriver Bush som den klart svagaste på scenen vad gäller just illegal invandring – och avlossar en anklagelse om att Bush häromdagen tänkte, ehum, moona Trump.
• • •
Publiken är påfallande livlig, som alltid i South Carolina.
Alla utspel blir bejublade – och utbuade.
Det är verkligen klassisk lördagsunderhållning…