CNN pumpar på med tidiga – väldigt tidiga – vallokalsundersökningar och enligt dem heter vinnarna Trump och Clinton.
Men som evighetsmaskinen Wolf Blitzer – The Wolfman – påpekar är det väldigt osäkra siffror.
Att de ändå kör ute dem beror ju på att de konkurrerar med andra kanaler och alltid, alltid vill vara först.
Nu kom det ”riktiga” siffror också och de är lite annorlunda.
När en provcent av distrikten rapporterat leder Cruz och Clinton.
Men, ja, det är en procent…

The Donald har nu lämnat oss på Sheraton för att närvara vid ett caucus-möte.
Han sitter, ser vi på CNN-bilder, med hustrun Melania mitt i publikhavet i en möteslokal i West Des Moines och ser rätt nervös ut.
Antagligen är det inte Carly Fiorina – som besöker samma möte – som orsakar nervfladdret.
Hon var ett hot en gång, runt debatten i Simi Valley i september, men inte längre.
Det är nog mer tanken…”vad har jag gett mig in på?” som får den gamle byggherrens puls att rusa.
Men just i den lokalen har han nog inget att oroa sig för. Inte vill de artiga Iowa-borna gå emot en gäst när han själv är på plats och allt…
• • •
Vi har fler från Aftonbladet på plats i Iowa denna dramatiska natt, som ni kanske redan sett i Cover It Live-flödet.
Bland annat är Wolfgang Hansson och Malin Johansson på plats på Ted Cruz vaka vid Iowa State Fairgrounds, och även Carina Bergfeldt och Andreas Bardell ligger på rull där ute i Des Moines-natten.
Det som händer, det händer på Aftonbladet!

And they’re off and running.
I detta nu fördelar sig Iowas försynta medborgare i olika grupper för att avgöra vem de vill se i Vita huset från och med januari nästa år.
Enligt CNN – som vi förstås får hålla tillgodo med på Trumps vaka; relationen med Fox News är ju något skakig… – är uppslutningen mycket god, åtminstone i städer som Des Moines och Iowa City.
Det är uppgifter som borde glädja Trump och Sanders.
När resultatet kommer är oklart, men rutinerade kollegor här i min närhet tror att det kan gå rätt snabbt – i alla fall på den republikanska sidan, där processen är något mindre komplicerad.
21.00 – alltså 04.00, svensk tid – anges nu som ett riktmärke.

Ännu har vi inte blivit utkörda av de surmulna Secret Service-biffar som står utefter ballroom-väggarna och blänger på oss, så jag fortsätter väl randa så länge jag kan och konstaterar härmed att det verkligen inte är konstigt att förväntningarna sjuder euforiskt just här på Sheraton, där Trump och hans familj och närmaste medarbetare hänger.
Vinner han ikväll, då är det nästan omöjligt att se hur han inte blir det republikanska partiets presidentkandidat.
Han har redan monumentalt övertag i opinionsmätningarna i New Hampshire och South Carolina – de delstater som röstar härnäst – och får med seger här en medvind som snabbt kommer växa till storm.
Skulle Ted Cruz ta honom på upploppet här skiftar momentum något, men The Donalds chanser är alltjämt mycket goda.
Så han har goda skäl att slänga upp fötterna på bordet uppe i sin säkerligen komfortabla svit och bara låta det som händer hända.
• • •
Läste jag inte just en Aftonbladet-text om att Adele förbjudit Trump att använda hennes musik?
I så fall har jag ett scoop:
Han pumpar obekymrat vidare med ”Skyfall”, James Bond-låten, i den loop av musik vi tvingas höra om och om igen så här timmarna innan showtime.
Ring juristerna, fröken Adkins!
• • •
Ett av skälen till att det är sånt meck, och tar sån tid, att komma in på evenemang Secret Service håller i är att fotografer numer har med sig utrustning som hela rockband på sommarturné.
Man tror knappt det är sant, de kommer stånkande med släpvagnar och Amerika-koffertar och fan tror om jag inte ser en byggnadsställning eller två också.
Så var det aldrig när jag var ute på jobb med legendarer som Urban Andersson och Peter Kjellerås och Fredrik Hjerling.
Skulle inte allt bli lättare och smidigare med den nya tekniken?
• • •
Borta hos Hillary på Drake-universitet blandas förväntningarna förmodligen med betydligt saftigare doser ångest och olust.
Förlorar hon här kan valrörelsen inledas med två förluster, för New Hampshire är Bernie Sanders hemmaplan, och då är det inte säkert att det övertag hon har i delstater som väntar senare; de här primärvalen får ofta eget liv efter de inledande slagen.
Risken – eller chansen, beroende på hur man ser det – är stor.
Stämningen på Uncle Bernies möten i Iowa de senaste dagarna har haft samma emotionella laddning, samma känsla av att en ”movement” håller på att ta form, som Obamas diton hade för åtta år sedan.
• • •
Det börjar bli trångt i pressfållan i vårt ballroom nu – och det är i sanning världspressen som är här.
Utöver amerikaner har jag på bara nån timme sett utsända från Storbritannien, Tyskland, Italien, Japan, Kina, Tanzania och Norge.
Iowa är i världens blickfång i natt.
• • •
En halvtimme kvar nu.
Sedan låser the precinct captains – som caucus-mötenas ordföranden kallas; väldigt cool titel! – upp dörrarna till skolsalarna, kyrkorna och föreningslokalerna där allt avgörs.

Efter visst meckande och avsevärt köande är bloggen nu på plats på The Donalds valvaka i ett karaktäristiskt ballroom på Sheraton i West Des Moines – klassiskt caucus-hotell i 80-talistisk atrium-stil där vi bodde både 2008 och 2012 men nu, till svår besvikelse, inte fick rum på för att Fox News tagit över nästan alla våningar.
Snart måste vi dock lämna lokalen igen för att Secret Service ska genomföra en sweep i två timmar och som jag förstår måste jag då lämna datorn här.
Därmed går det inte att blogga ”på riktigt” förrän om några timmar.
Tills dess kan ni ju avnjuta lite bilder på mediakö, atrium, ballroom och foto-ramp sedd bakifrån.





• • •
The Donald sveper förresten förbi entrén med en hel svans vakter medan vi står i ackrediteringskön och svettas.
Sedan tar han hissen – en sådan som alltså går utanpå fasaden – upp till högsta våningen, förstås, och försvinner in i en svit för att invänta resultatet.
Det är en syn.
• • •
Musiken som spelas så här timmarna innan det är dags dags för action är densamma som rullat inför alla valmöten Trump hållit under sommaren och hösten och jag vet inte om jag nånsin hört något mer halsbrytande.
Först är det Tom Petty, sedan Puccini-aria, därefter Beatles ”Hey Jude”, Neil Young, ny opera-dänga, följd av Neil Young och så Elton Johns ”Tiny Dancer”.
Säger det oss något om Trump?
• • •
Som jag konstaterade redan i förra inlägget:
Det känns verkligen, verkligen att något stort ska hända här alldeles snart.

Nu känns det tydligt i den egenartat milda Midwest-luften:
Iowa håller andan.
Om bara några få timmar samlas sådär en 150 000 röstberättigade i 1681 ”precints” runtom i delstaten, ställer sig i grupper, får sina huvuden räknade och sedan är det över.
Efter ett halvår av debatter, valmöten, utspel, attacker, reklamkampanjer, opinionsmätningar, spekulationer och mer eller mindre tvärsäkra expertutlåtanden om än det ena och än det andra vet vi slutligen vilka två av alla karaktärer som vill bli USA:s 45:e president som verkligen har väljarnas stöd och åker vidare till New Hampshire med den mäktiga medvinden i ryggen.
Som redan konstaterats säger de senaste opinionsmätningarna att Donald Trump vinner det republikanska slaget och Hillary Clinton det demokratiska, men det finns några saker att tänka på:
•Opinionsmätningarna i just Iowa är notoriskt opålitliga. De har genom åren slagit fel på tiotals procentenheter och big time överraskningar är regel snarare än undantag. Ett skäl är att många väntar in i det sista innan de bestämmer sig för vem de verkligen vill stöda, ett annat att själva caucus-processen är så oförutsägbar.
•Iowa har varit rätt bra på att plocka den demokrat som till slut får nomineringen, men desto sämre på att hitta den republikanske vinnaren. Endast två av de sex republikaner som vunnit i Iowa sedan 1980 har till sist blivit partiets presidentkandidat (Bob Dole 1996 och George W Bush 2000) och bara en har blivit president. Detta har Trump vid upprepade tillfällen påpekat under sina kampanjmöten under helgen.
– Vad håller ni på med, ni har inte plockat en vinnare på sexton år. Den sviten kan ni bryta genom att rösta på mig nu, har det hetat.
Han kanske borde akta sig för den sortens jinx…
•Valdeltagandet påverkar. Om det blir högt sägs det gynna outsiders som Trump och Sanders eftersom de tilltalar en ny sorts väljare som inte brukar gå på ”caucus”. Om det blir lågt är det bra för Clinton och Ted Cruz. Den snöstorm vi väntar på tycks dröja till framåt midnatt och det lär främja ett högt deltagande, men redan ett par timmar innan vallokalerna öppnar börjar det regna ute i västra delarna delstaten och det kan få en och annan soffliggare där ute att stanna hemma. Så ingen vet om det blir högt eller lågt.
Bara ett är säkert:

Det blir en thriller under natten.
• • •
De sista valmötena har precis avslutats och alla inblandade – kandidater, kampanjarbetare, konsulter, stödtrupper, journalister, fotografer och kommentatorer – gör sig redo för valvakor i och runt Des Moines.
Bloggen kommer, om allt går som det ska, vara på Donald Trumps på Sheraton i West Des Moines – det var där han till slut landade; ett tag såg det ut som att han tänkte skippa själva avgörandet och flyga hem till New York.
Exakt när jag kan börja live-blogga är oklart, för det är många om och men kring insläpp och security och what not, men förr eller senare är det här det händer!

Nu är det, alldeles snart, korten-på-bordet-tajm här ute bland majsfälten och att döma av de färskaste opinionsmätningarna, utförda av Des Moines Register – präriens egen New York Times i något dygn till – kommer en majoritet av den republikanska delen av den försynta Iowa-befolkningen till sist ändå att ge Donald Trump sitt stöd.

Det finns de som är förbryllade över det – inte så mycket på politiska grunder som på personliga.
Här ute är människor, generellt sett, anspråkslösa, ödmjuka, artiga och vänliga. De har fått the fear of God med med bröstmjölken och tycker man ska uppföra sig anständigt mot varandra.
Och ju längre bort från de större städerna man kommer, desto mer påtaglig blir den blida attityden
Herregud, i Ames och Clear Lake och Winterset säger främlingar goddag och ler när man passerar på trottoarerna. Den som gör så i New York riskerar att bli gripen…
I detta avseende går det ju inte säga något annat än att The Donalds personlighet bildar ganska bjärt kontrast. Inte ens hans hans mest passionerade anhängare kan beskriva honom som särskilt anspråkslös eller modest eller lågmäld.
Men att han likafullt har en så god chans att vinna det fromma Iowa säger förmodligen en del om hur djupt föraktet för det som kallas vanliga politiker sitter, hur innerlig längtan är efter…något annat.

Det är i alla fall så de lokala Donald-sympatisörer jag träffar uttrycker det.
De delar inte nödvändigtvis alla åsikter och har sina reservationer mot hur han emellanåt uttrycker sig, men de är övertygade om att den färgstarke fastighetsmiljardären från Manhattan kan få till stånd en grundläggande förändring som, menar de, ingen av karriärpolitikerna ens är intresserade av.
Det kan vara värt att tänka på om det är Trump som står med armarna sträckta mot skyn i triumf när resultatet offentliggjorts natten mot tisdag.
Väljarna ville bara ha…ja, just något annat.
• • •
Kandidaterna gör en sista push under söndagen och far som vårystra kalvar över The Hawkeye State för att hinna hålla ytterligare några valmöten.
Hillary Clinton är till exempel först på en skola i Council Bluffs, fortsätter i en mässhall i Sioux City och avslutar på en ny skola i Des Moines. Ted Cruz – som fortfarande har ambitionen att hinna besöka samtliga 99 countyn och därmed göra ”a full Grassley” – börjar i Iowa City, åker vidare till Davenport och intar Des Moines välbekanta State Fairgrounds under aftonen. Bernie Sanders är ännu trägnare och hinner på några timmar med både Waterloo, Marshalltown, Ames och Des Moines.
Jag fattar inte att de orkar – särskilt inte som de håller samma stump-tal om och om igen. Men de vet att varje hand de skakar kan göra skillnad i en caucus i Iowa så det är bara att bita ihop.
Själv susar jag runt lite på måfå för att känna av stämningarna och hamnar till slut i Council Bluffs längst västerut, vid gränsen mot Nebraska.
Där gör Big Bopper Chris Christie, New Jersey-guvernören, ett framträdande på Quaker Steak & Lube – en enkel och populär sportbarsvariant med beninsmackstema och påstått legendariska kycklingvingar på menyn.







– I New Jersey har jag fyra regler när jag håller såna här möten för annars blir det kaos men här i Iowa behövs bara en: Ni räcker upp handen och jag ger er frågan , säger Christie där han står i stekoset vid dörren till köket, med ett rum av nyfikna locals framför sig.
Några stackare som bara kommit för en vanlig söndagsbrunch i rummet intill försöker fokusera på sina vändstekta ägg, men får i trängseln finna sig i breda journalist- och kampanjarbetarrövar några centimeter från tallrikarna.
Ett gäng råbarkade typer i baren som ser ut som de just varit ute och jagat rådjur hummar gillande och högljutt när gästen från östkusten lovar vådlig satsning på militären.
En kvinna skickar fram en elvaårig dotter för en selfie och berättar till skrattsalvor att det blir en perfekt present till maken eftersom han är demokrat.
– Visst, skrockar Christie, jag för alltid familjer samman.
Det är retail-politik a la Iowa av ädlaste märke.
• • •
Man kan fråga sig vem stockholmarna tänker stödja i morgon.
Ja, inte ni som bor i den svenska huvudstaden – ni har inget att säga till om i de här sammanhangen.
Jag tänker på de 231 själarna i det Stockholm som ligger i Crawford-countyt i västra Iowa.
Någon hävdar att de vill utmärka sig och därför tänker nominera Carly Fiorina respektive Martin O’Malley. Ja, så typiskt stockholmare…

Det finns ett litet Swedesburg i sydöstra delarna av delstaten också, känt för ett puttenuttigt postkontor.
Det skandinaviska land som satt mest prägel på den här delstaten är dock Danmark. De svenska immigranterna slog sig ner i Minnesota och de danska – helt logiskt! – i södra grannstaten Iowa och väster om Des Moines finns både ett dansk-amerikanskt museum, en dansk väderkvarn och ett en dansk vinodling.
Ja, vinodling.
Någon blev förvirrad där.
Det skulle förstås varit ett bryggeri…
• • •
Christie äter ingen corndog – alltså korv rullad i majsmjöl; lokal snabbmatsklassiker – på restaurangen i Council Bluffs men det borde han nog gjort.
Majs är, har alltid varit och kommer alltid vara politisk hårdvaluta i Iowa.
Särskilt het är frågan om subventionering av etanol – som ju görs på majs, till mångårig lycka för lantbrukarna här ute.
Alla som följde sjunde säsongen av ”West Wing” vet att det blir problem om man inte uttryckligen är för sådan.
Arnie Vinick, Alan Aldas republikanske presidentkandidat, vägrar ju gå emot sin övertygelse i frågan och blir utbuad under ett framträdande i…ja, jag tror det är Cedar Rapids.
Men han vann ju till slut nomineringen i alla fall och kanske tog Ted Cruz notis, för han har – säkerligen till sina rådgivares högljudda protester – gjort samma ställningstagande.
Djärvt, ingen kan säga något annat.
• • •
Inte långt från det dansk-amerikanska museet, i Winterset, ligger en annan tung turistattraktion:
John Waynes födelseplats.
Han var ursprungligen Iowan och hade mycket typiskt vad som brukar kallas en ”humble upbringing”.
Men han blev ju med tiden en rätt högljudd och brysk ändå, så allt kanske inte är så enkelt som det kan verka.
Och ett är säkert:
John Wayne hade röstat på Donald Trump…
• • •
När kommer snön?
Det är en viktigare fråga än man kan tro. Drar den förväntade stormen in redan tidigt under måndagskvällen – och det börjar se så ut – kan deltagandet i nomineringsmötena påverkas.
Det vore, tror experterna, inte bra för outsiders som Trump och Sanders eftersom de i högre grad än andra antas attrahera väljare som inte brukar rösta.
I vilket fall blir vi alla sittande här på tisdag, ingen kommer komma härifrån, på den punkten är prognoserna obönhörliga.
• • •
Den kommande natten håller alla sjutton kandidater som är här valvakor på hotell och mässhallar runtom i Des Moines.
Utom en.
Trump-kampanjen har fortfarande inte meddelat var – eller om – The Donald tänker vara.
Kanske tar han 757:an och sticker, så han hinner hem innan stormen.
Han har gjort allt annat helt okonventionellt så varför inte?
• • •
Christie försäkrar åhörarna på Quaker Steak & Lube att de bara behöver stå ut i 24 timmar till.
– Sedan slutar vi knacka på era dörrar och ringa på era telefoner och ni behöver inte se oss på tv mer, säger han.
Alla skrattar och låtas vara lättade, men egentligen älskar Iowa – där det ärligt talat inte händer så särskilt mycket till vardags – att den här cirkusen sveper förbi var fjärde år.
Bland annat för att alla gör fantastisk business på oss som kommer hit.
Det gäller också the state troopers, de som patrullerar vägarna. De har en field day med alla stressade journalister och konsulter som hastar mellan möten och events och skriver på en dag under en helg som den gångna ut mer böter än de gör under en vanlig månad.
Den rutinerade känner till detta och ställer in cruise-kontrollen på laglig hastighet….
• • •
Nu är det bara en förmiddag av kampanjande kvar.
Sedan drar sig alla utpumpade president-wannabes tillbaka till de där valvakorna och kan bara invänta resultatet från de egenartade caucus-mötena i Iowas alla countyn, städer och byar.
Det blir nåt.
Dramat kommer, är det tänkt, att gå att följa live här i bloggen, så jag hoppas vi hörs under natten.

Klockan har passerat elva och hotellbaren är så öde att den kunnat få en biroll i Jason Reitmans ”Up In The Air”.
Men plötsligt skräller det till i entrén och ett omisskännligt sällskap utmattade kampanjarbetare landar i soffor och på barstolar och snart har stämningen stigit lika dramatiskt som Jeb Bushs opinionssiffror sjönk efter första debatten i somras.
Så blir det alltid när unga – och inte så unga – idealister varvar ner efter oändliga dagar på the campaign trail.
Just de här visar sig tillhöra Ben Carson-kampanjen och jag får bita mig i tungan för att inte utbrista att jag förstår att de behöver en drink eller två.
Carson red ju högt i oktober och såg ett tag ut att kunna utmana Donald Trump om titeln ”hetaste outsidern”, men hans popularitet har sakta planat ut och prognosen för måndagens avgörande är dyster.
Grejen med de som jobbar i politiska kampanjer är dock att de aldrig slutar tro på seger och triumf, vad som än händer.
De har slitit så hårt, kört så många mil, arrangerat så många valmöten, knackat på så många dörrar, slagit ner så många plakat i så många tjälskadade gräsmattor, ringt så många telefonsamtal och krånglat och fixat och konstrat så mycket att tanken på något annat är för smärtsam att ta till sig.
Särskilt som merparten av dem utför de tradiga uppgifterna utan ersättning.
– Ja, titta på dem säger en strateg högre upp i hierarkin.
Han står med bloggen i baren och sveper med armen mot en bunt ynglingar som sitter vid ett bord och utbyter war stories över immiga ölglas.
– Ingen av dem har betalt. De gör det här bara för att de tror på nånting. När det är över åker de hem och återupptar sina vanliga liv igen. Är det inte vackert?
Jo, faktiskt.
Det visar att det mitt i den här snuskigt påkostade och ibland gravt cyniska cirkusen faktiskt också finns sann idealism och rena hjärtan.
Allra bäst är dock att de hjälper till att bryta Up In The Air-atmosfären i trötta hotellbarer…
• • •
Ny arketypisk Iowa-upplevelse:
Jag kör två timmar norrut, nästan till gränsen mot grannstaten Minnesota, för att se Jeb Bush hålla ett town hall-möte i Clear Lake.
Det visar sig vara den ultimata Hollywood-versionen av begreppet ”amerikansk småstad”. Den ser faktiskt ut precis som i Hill Valley i ”Tillbaka till framtiden” – fast med snö.
Där finns en gata – givetvis kallad Main – kantad av låga byggnader med små näpna butiker och när en främling går förbi rör det sig försiktigt bakom gardinerna i fönstren.
Gatan leder till en vacker park som sluttar ner mot en sjö, gissningsvis själva Clear Lake.
Till höger finns en kyrka, till vänster ett vindpinat litet postkontor.
Fantastiskt.
Och det är just i sådana oansenliga samhällen slaget om Iowa egentligen avgörs , inte i – relativa – metropoler som Des Moines och Cedar Rapids.




Fast egentligen är Clear Lake inte vilken småstad som helst. Det var här the music died, som Don McLean beskrev rockhistoriens mest uppmärksammade flygkrasch i klassiska ”American Pie”.
Efter en show på Surf Ballroom 3 februari 1959 skulle Buddy Holly, Ritchie Valens och Big Bopper flyga vidare till North Dakota, men strax efter start störtade de i ett majsfält precis utanför stadsgränsen.
Det finns ett minnesmärke vid nerslagsplatsen men det är omständigt att ta sig dit och jag är på deadline, så det får vänta tills nästa gång.
Jag hinner dock svänga förbi Surf Ballroom, som otroligt nog fortfarande finns kvar och än idag tjänstgör som Clear Lakes primära konsertlokal.
Holy ground indeed.



Vad Bush säger och gör under sitt Town Hall-möte i de lokala krigsveteranernas lilla föreningslokal går det att läsa om i söndagens tidning.
Det gick, kan jag dock avslöja redan här, inte att låta bli att dra paralleller mellan flygkraschen och hans kampanj…
Inte heller gick det att undvika att citera ett av offren för olyckan för 57 år sedan när en åhörare påstod att Bush kan överraska:
That’ll be the day!
• • •
Delar inte hotell enbart med Carsons kampanjstab, den stillsamme neurokirurgen bor här själv också – fast syns aldrig i baren eftersom han inte smakar starkt.
Lite egendomligt, kan tyckas. Det är inte direkt Oriental Mandarin. Vi bor inte ens i själva Des Moines. Där finns inga rum och de som ändå finns kostar just de här dagarna så mycket att jag skulle bli kölhalad av de administrativa cheferna hemma i Stockholm om jag bokade dem.
Så istället huserar vi vid motorvägen I-80 – mytisk highway som börjar strax utanför New York och slutar i San Francisco på andra kusten – längst ut i själlösa förorten West Des Moines.
Man vill ju gärna tro att Doctor Carson skulle kunna kosta på sig något flottare, men en amerikansk presidentvalskampanj är vansinnigt dyr och budget måste hållas.
Så han får, precis som vi vanliga dödliga, ligga här ute och lyssna på den eviga strömmen av bilar i mörkret på Interstate 80
• • •
Ljudstyrkan i kritiken mot Hillary Clinton för den eskalerande e-mailskandalen bara ökar och särskilt högljudd är New Jerseys egen Big Bopper, Chris Christie.
Igår meddelade utrikesdepartementet att man vägrar offentliggöra 22 av de mail som återfunnits på den förra utrikesministerns privata mail-server eftersom innehållet är stämplat som ”topphemligt” och enligt Jersey-guvernören, som tidigare var federal åklagare i sin hemstat, bör hon åtalas å det snaraste.
Vad som händer i så fall vet ingen, men ett inte otroligt scenario är att Clinton-kampanjen helt sonika imploderar – och då tror många, inklusive just Big Bopper Christie hör jag när han blir intervjuad av Sean Hannity, att demokrater och independents som ännu så länge befinner sig vid sidlinjen kastar sig in i racet.
Så mycket förbluffande som redan hänt under resans gång skulle det inte förvåna alls.
• • •
Ted Cruz slogan, spridd via plakat över hela Iowa, är valets klatschigaste:
Choose Cruz.
Fast vid en mindre lyckad måndagkväll kan de förstås enkelt vändas till:
Cruze lose.
• • •
Donald Trump höll ytterligare ett par av sina massmöten under lördagen, men tyvärr är de inte längre så enkla att bevaka.
De ansvariga i kampanjledning har helt frankt meddelat att de inte längre ”prioriterar utländsk media”.
Vi har dock Wåfflan Hansson på plats och det här är inte hans första rodeo, så i Aftonbladet kommer riktiga referat ändå!
• • •
– Har du ätit nån potatis, mailar en bekant.
Nej, det är i Idaho, långt där uppe i nordväst, de odlar potatis. Här är det majs i jorden.
Det gäller att hålla isär delstaterna, sädesslagen och rotfrukterna!
• • •
Frågan är var i hela friden Trump bor.
Under sommaren och hösten flög han hem direkt efter nästan alla valmöten och debatter eftersom det ute på bystan är påfallande svårt att tillhandahålla den typ av kost och logi en miljardär från Manhattan kräver
Men nu är han här hela tiden och måste rimligen stanna om nätterna, trots att han har sin egen jet.
Det roar mig att tänka på.
• • •
Nu börjar spurten.
De sjutton kandidaterna har ytterligare ett och ett halvt dygn på sig att övertyga de försynta Iowa-borna om att det är just de som förtjänar deras stöd.
Sedan öppnar vallokalerna…

Oändliga majsfält, den här tiden på året täckta av ett tunt lager snö.
Någon bondgård, många kompletta med silos som hämtade ur Disney-visioner av 1950-talets amerikanska landsbygd, utspridda här och där.
Spikraka motorvägar med enstaka avfarter till små kluster av bensinmackar, solkiga snabbmatshak och oansenliga motell.
Och några få städer – ja, egentligen bara tre; Des Moines, Cedar Rapids och Iowa City – utan mycket till karaktär.
I övrigt:
Ingenting.
Bara ett platt, grått vakuum.
Iowa kan mycket väl vara unionens minst remarkabla delstat.
Eller som en bekant – vi kan kalla honom Skånske Jan – beskrev det alldeles nyligen:
”A state even people who live in flyover-states fly over…”
Men vart fjärde år är det just hit hela det amerikanska politiska etablissemanget – med en milslång svans av media från hela världen – söker sig och för några dagar är Iowa det kända universums självklara medelpunkt.
Det är ju här presidentvalet inleds på riktigt, med måndagens så kallade caucus – eller provval som vi valt att kalla den egendomliga processen på svenska.
USA skulle kunna göra bättre reklam för sin egen storslagenhet genom att bryta mot traditionen och istället låta exempelvis Texas, Kalifornien eller Louisiana gå först, det är helt klart.
Fast….jag är ändå rätt begeistrad över att få komma ut hit till Midwest-spenaten,
Redan när jag i torsdags kväll landade på den lilla flygplatsen i Omaha i grannstaten Nebraska – dit jag flög för att det bara var där det så här nära cirkusens klimax gick att få tag i en hyrbil – kändes det som att jag åkt rakt in i en solkig countryballad.
Det var ingen där, bara några få säkerhetsvakter som stod och vägde på klackarna i uttråkad tysthet. En reklamskylt blinkade stumt för ingen alls. Den ingrodda heltäckningsmattan frasade under sulorna. En rengöringsmaskin surrade nånstans. Och i det öde mörkret utanför ankomsthallen stod två buckliga taxibilar och hoppades på kunder som aldrig kom.
Sen gick jag upp i ottan, hämtade hyrbilen, styrde ut på Interstate 80 och försvann ut i det snötäckta slättlandet, med Hank Williams klagande sång om ett cheating heart på bilstereon.

Det dom kallar The American Experience blir inte mer intensiv än så
• • •
Alla kandidater – demokrater såväl som republikaner, inalles femton stycken – är sedan länge här och valsar oavbrutet runt mellan valmöten och ”meet-and-greets” och hembesök hos särskilt passionerade supportrar.
Att studera den suveräna ”Candidate Tracker” Des Moines Register – en av USA:s mest lästa tidningar under några veckor – servar med är ungefär som att gå igenom spelschemat på en stor rockfestival
”Jaha, han är på den dinern då och då, och då hinner man kanske se henne i den kyrkan intill också, men det krockar ju med att han ska träffa de anställda på brandstationen i Sioux City…”
Det ultimata målet för de inblandade är att göra ”A Full Grassley” och hinna besöka samtliga delstatens 99 countys, precis som mångårige Iowa-senatorn Chuck Grassley gör varje år.
Det kräver viss stamina, och en hel del resurser, men Ted Cruz verkar vara på väg att fullborda den triumfen.
The Donald, däremot, får vara glad om han hinner med tio.
Han ägnar sig inte den typ av retail-politik som sedan urminnes tider är själva hjärtat i Iowa-valet, besöker inga restauranger för att hälsa på hänförda frukostgäster och gör inga arbetsplatsbesök.
För han behöver inte. Han är ju – vad man nu än kan tyckas tänka om honom – valrörelsens rockstar och kan unna sig lyxen att bara hålla några få jättemöten, eftersom de ändå drar tusentals, ibland till och med tiotusentals, åhörare.
Torde kännas lite frustrerande för en Bush eller en Paul när de står i stekoset på veckans tolfte diner och pratar väder med 60-70 gäster som helst bara vill återgå till sin stekta ägg…
• • •
Singer-songwritern Tom T. Hall skrev i början av 70-talet en sång som heter ”It Sure Can Get Cold in Des Moines” och den är alltid nationalsång under vistelserna här, för vid min gud – det hade han sannerligen rätt i.
De fyra dagarna 2008, när Barack Obamas resa till Vita huset inleddes, är de kallaste jag nånsin upplevt.
I år är det, ännu så länge, förhållandevis milt – man behöver i alla fall inte dubbel uppsättning långkalsonger – men i gengäld väntas en rungade snöstorm på tisdag.
Det är då alla ska härifrån och härligt kaos lär utbryta, för det är så också – it sure can get stormy in Des Moines.
• • •
Själv inleder jag min tredje Iowa-session med ett Hillary Clinton-möte på Grand View-universitet strax öster om downtown Des Moines.

Det är så typiskt som det kan bli. En liten gymnastiksal med en provisorisk scen i ena änden och en upphöjd plattform för fotografer i den andra. Däremellan sitter några hundra supportrar på enkla plaststolar och viftar med plakat volontärer från Clinton-kampanjen delat ut i entrén. Högst upp i takåsarna, ovanför ribbstolar, bakom uppfällda basketkorgar, hänger fanor med vilka segrar i svunna tiders skolmästerskap i baseboll och basket och fotboll högtidlighålls. I en fålla till vänster får media dväljas. Jag hamnar i smågruff med japanskt tv-team som tycker att jag ska överlåta min plats längst fram vid kravallstaketet åt en fotograf som inte hann till plattformen innan den blev full, men jag kom först så det kan dom glömma. I en amerikansk valrörelse kommer man ingenstans med snällhet.
En kvinna från Oklahoma som hört att jag pratat svenska med Mats Larsson från Expressen kommer fram och frågar var jag är ifrån och när jag svarat blir hon alldeles till sig.
– Åh, vad spännande, jag har aldrig sett en svensk förut!
Ibland får man känna sig lite exotisk…
Själv har hon åkt till Iowa för att uppleva valcirkusen som turist.
– Hemma i Oklahoma blir det aldrig någon uppståndelse under primärvalet, fast vi är del av Super Tuesday. Så vi åkte hit för att titta lite, jag och min make. Vi har snart sett alla kandidater.
Det är en historia som understryker att amerikansk valrörelse är underhållning och show i lika hög utsträckning som politik.
Hillary pratar, eldfängt, i en halvtimme och avslutar med en bön om att alla ska gå och ”caucus” – ett verb i Iowa-lingon – för henne på måndag.
Sedan hastar hon snabbt vidare.
En dryg timme senare väntar nytt möte på Five Flags Center i Dubuque.

Nu kan det amerikanska presidentvalet börja på riktigt.
För idag lanserar vi den här juicy burgaren – en renodlad blogg om den tio månader långa resa som inleds med caucus-thrillern i Iowa på måndag och slutar med att USA den åttonde november väljer en ny president.
Ambitionen är att försöka förmedla lite närvaro från the campaign trail, berätta vad som händer bakom kulisserna under debatter och valmöten och skildra stämningarna i ett USA som gör sig redo för en ny överbefälhavare på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington.
Anslaget kommer vara personligt och tilltalet inte alltid det mest gravallvarliga.
Däremot driver jag jag ingen opinion och förfäktar inga egna åsikter i sakfrågor. Det har vi andra, mer kvalificerade skribenter till  – företrädesvis på ledar- och kultursidorna.
Jag gör mig inga illusioner om att den brasklappen kommer hörsammas överallt; erfarenheten från valrörelserna 2008 och 2012 säger att det i alla läger finns de som ser agendor där ingen finns och tror att den som inte uttryckligen är ideologisk bundsförvant måste tillhöra ”motståndarsidan”.
Men det är likafullt sant:
Jag bloggar om USA-valet – inte om mina åsikter.
• • •
Well, det var programförklaringen
Jag, och bloggen, har just gjort ett första nedslag i Iowa och den första ”riktiga” posten publiceras under fredagskvällen.
Vi hörs då, hoppas jag.