Mer oro, mer stök.
avOron på Donald Trumps valmöten fortsätter.
Idag var det en demonstrant som försökte ta sig upp på scenen under ett ”rally” i Dayton, Ohio – en plats Carl Bildt kan berätta mycket om, det var där de segslitna fredsförhandlingarna som till slut ändade Bosnienkriget ägde rum 1995 – och situationen bedömdes för några ögonblick som så allvarlig att Secret Service-agenterna hastigt slöt sig kring den republikanske presidentkandidaten.
Jag sa ju det, höll jag på att säga…
Det kommer vara så i fortsättningen.
Oroligt, stökigt och obehagligt.
Några som kommenterade gårdagens blogginlägg om våldsamheterna i Chicago uppfattade tydligen det som att jag uttrycket förståelse för och till och med uppskattade kaoset.
I så fall uttryckte jag mig klantigt.
Jag menade bara att det står klart att Trump med sin laddade retorik väckt starka känslor inte bara hos sina supportrar utan också hos meningsmotståndare som känner sig angripna och utpekade och förolämpade – och att de känslorna allt oftare kommer att ta sig den här sortens uttryck, i synnerhet i storstäderna.
Är det nåt bra med det?
Nej.
Har Trump själv ansvar för att tonen skruvats upp mot de här olustiga nivåerna?
Många tycker det – inklusive rivalerna Ted Cruz och Marco Rubio, som under egna valmöten idag talat om just det ansvaret.
Kommer demonstranterna uppnå nånting?
Bara – som några kommentatorer också påpekade igår – ännu mer hängivenhet hos de väljargrupper som attraheras av The Donald och hans budskap.
Men stöket lär ändå fortsätta, i synnerhet som de i Chicago såg att de kunde stoppa ett möte.
En lång het sommar, sa vi inte så?