Vet inte om det är nånting i dagens kosthåll eller om det bara är så att dagens generation är klenare och mer bortskämda än på ”min” tid?

Ett faktum är dock att om du kommer in i ett omklädningrum i dag så luktar det inte svett och liniment inte. Nej numer är det after shave , deodorant och frisyrgele, skum, paste och allt vad det heter. Inte undra på att spelarna ligger ned på isen o kvider emellanåt.

Nu ligger man på sjukhus för utslagna tänder, går av matchen för yrsel, har antibakteriella medel för att undgå smitta samt opererar blindtarmen mitt i säsongen (Challe, jag hade större tankar om dig än så…). Nej, vad händer med den maskulina hockeyspelaren. Det var fan i mig bättre förr.

Här skall Ni få några mer eller mindre sanna anekdoter om de tuffa männen som spelade ishockey på den tiden då man var tuff o hård….samt luktade liniment och svett efter matcherna. 

Hans ”Tjalle” Mild tränade mig i DIF på slutet av 70 talet. ”Tjalle” var förutom hockeyspelare även landslagsman i fotboll och medlem av det djurgårdslag som myntade uttrycket ”järnkaminerna” om djurgårdare. Han var en Man. Han deltog alltid i uppvärmningsövningarna. Speciellt gillade han att spela fem mot fem i zonspelet. Det var bara det att det han hade på sig av utrustning var handskar och en sliten gammal Baueroverall. Inga skydd alltså. Skridskorna var ett par gamla CCM i känguruskinn. (Såna som i dag skulle skapa protester från Djurskyddsföreningen) Ett par skridskor som var så estetiskt vackra i sin lyster och skinnkvalitet att du skulle kunna ha de hemma i bokhyllan som prydnader. Nåväl, det jag skulle berätta det var att ”Tjalle” var inte bara med o petade lite i spelet, han var med för att vinna. Han täckte skott och tacklades, hakade och slog runt omkring sig. Trots avsaknaden av skydd på kroppen, förutom Baueroverallen. Det gjorde att det inte gick ett ”fem mot fem” spel där folk vart sura på honom och dessutom sköt eller ”olyckligtvis” träffade ”Tjalle” med ett skott på smalbenen. Möjligtvis grimaserade han vid nån träff på benet men aldrig inträffade det att han gick av isen eller satte på sig benskydd till nästa gång. Hans ”Tjalle” Mild var en MAN.

Stefan ”Perlan” Perlström: Lagkamrat till mig i DIF på 70-80 talet. Stor som ett tvåvåningshus men snäll som ett lamm. Vi hade match på ”Hovet” och efter att ha spelat halva matchen gick ”Perlan” fram till vår materialare och bad honom kolla skridskoskenan. Det kändes som om plasten hade spruckit, sa han. Matrialaren hittade ingen spricka så ”Perlan” hoppade in igen och spelade ett byte till. Proceduren upprepade sig vid nästa båsbesök, men inget fel hittades på skridskon. Nya besök på isen och efter att par byten till är ”Perlan” rätt uppgiven över att ingen hittar problemet med hans skridsko och den dåliga slipningen/trasiga skenen. Av en händelse står Bengt Gustafsson, DIF:s läkare i närheten av ”Perlan”. Han böjer sig ned och ser på skridskon men ser mer på den annorlunda vinkeln mellan benet och foten som ”Perlan” har. Det visar sig lite senare i pausen att ”Perlan” brutit foten, men spelat med bruten fot i en halv period. I tron att skenan var trasig och det är bara att bita ihop och byta skridsko i pausen. Han vart gipsad samma kväll och borta ett tag……Så gör en MAN.

Lars Fredrik Nyström: SAIK spelare som hamnade i DIF på 70-80 talet. Gillade att täcka skott. Och gjorde det på det sättet att han gick ned med ett knä i isen, den andra skridskon i isen och höger hand och klubba längs isen för att hindra pucken att gå under honom eller mellan benen. Så händer det som brukar hända. Han får ett stenhårt skott på höger hand. Han kommer in i båset, tar av handsken och ser att två fingrar är av. (jag såg det själv och det var inga tvivel om att de var av). ”Nysan” ber om en sax! Klipper upp mellanrummen mellan  hockeyhandskens olika fingar. Själar upp de två brutna fingrarna med de två ytterfingrarna (pek o lillfinger), sätter i handen i handsken, ber materialaren att tejpa fast handsken i klubban. (för han kan inte greppa klubban tillräckligt hårt själv). Sen var han klar för nästa byte. Så gör en MAN.

Nästa story var jag inte med om själv men har fått den berättad av vanligtvis välinfomerade källor….

Per Karlsson i Leksand. Jättetalang i mitten av 70 talet som var draftad av LA, tror jag. Förutom att spela ishockey så jobbade han även i skogen (bara det säger att han var en MAN). Vid en viktig match så hade han lovat tränaren att han skulle ta det lugnt och inte jobba den dagen för att vara fräsch till kvällens match. Men han  kunde inte hålla sig utan var ute en sväng och hjälpte till med kapningen ändå. Oturen var dock framme och han lyckades såga sig själv mycket oturligt i överarmen.  Det gick så illa att han fick ett jättesår som blödde ymnigt. Efter att ha skyndat sig hem för egen sårvård och så var det dags att bege sig ned på stadion för match.  Efter uppvärmningen, och pulshöjning , så började det blöda ur såret igen. Karlsson kunde inte gå in till läkaren för då skulle ju tränaren få reda på såret, skogsjobbet  och hela saken. Han valde att ta isoleringsband eller tjärtejp som det också heter(sånt man har på klubbladet), tejpade ett bandage med detta och körde på som om inget hänt. Efter en period svimmade han av blodförlust och smärta och blev körd till sjukhus. Så kämpar en MAN

Mjölken var billigare, Tv-apparaterna tjockare och hockeyspelarna tuffare förr….Men det var nog inte allt som var bättre förr. Dock saknar jag mycket av stämningen runt ishockeyn från förr. Det var mer romantik och glädje då. Nu är det bara resultat, ekonomi och nya kontrakt som driver många spelare.  Därför är det uppfriskande att två pensionerade 36 åringar i Ö-vik visar genuin spelglädje och klubbkänsla. Bra gjort.

Vi höres. 

Håkan S