Nu ni! Nu är vi tillbaka med energi och motivation.
Den senaste månaden har varit hemsk. Sjukdomarna har avlöst varandra.
Influensa, magsjuka, trötthet, lunginflammation, förkylningar och allt vad det nu har varit.
Det har dessutom medfört en hel massa hämtmat, lite tyck-synd-om-oss-sötsaker, och… äh, ni hajar?

Nu däremot, är det dags att hoppa på tåget igen.
Är det någon som är med oss? Som vi kan kämpa tillsammans med? Träningsutmaningar kanske?
Hjälp till med förslag så att vi tillsammans kan stå vid målet och dela glädjen!

Puss och kram

Efter en vecka av lunginflammation, en vecka dessförinnan av extrem trötthet, med andra ord efter sjukt många och långa timmar parkerad i soffan ser vårt vardagsrum (okey, hela vårt hem) ut som hej kom och hjälp mig!
Allt ansvar för hem, barn, mat, hämtning och lämning har vilat på hans axlar. Och som han har slitit, min underbara karl! Städningen har jag dock inte tyckt att han behövt prioritera som  mest, hellre att barnen får den uppmärksamhet de behöver så är väl lite leksaker på golven och någon hög med dammtussar väl ändå lite ska samma?
Ja så tänker vi i alla fall.
OCH så har det blivit.

All heder åt alla ensamstående som har det som vi haft det i ett par veckor, varje dag. Året runt!

Nu är jag dock människa igen. Och med det ska vårt hem bli ett hem igen!

…kanske ska jag även ta tummen ur det berömda hålet och hänga upp våra gardiner som blivit liggande sedan vi fick tapetserat?

Det behövdes en temp på 39.1 för att man skulle tas på allvar och sedan koppla samman min trötthet med min hosta som jag gått omkring med sedan jag hade influensan vecka 7.

Lunginflammation.

Nu är det massa penicillin, hostmedicin, slemlösande och ingen skola på en vecka.
Jag kan tycka att det är aningen konstigt att läkaren förra veckan inte lyssnade på mig, inte tog några prover eller någonting alls i den stilen utan endast pratade om städerskor och skulle ge mig pluggtips.

Nu ska fröken ta plats i soffan för att tycka synd om sig själv igen. Hugo fyller fyra år idag och på grund av att jag är sjuk firas det hemma hos farmor och farfar och jag får inte vara med. Ni kan tro att mamma plågas!

Ingen uppdatering på snart en vecka, illa kan tyckas, det finns dock en anledning. Jag skrev ju att jag varit hos läkaren förra måndagen, på grund av förlamande trötthet.
Eftersom läkaren inte alls tog mig på allvar och uttryckte sig med att ”vadå, har du inte ens städerska? det har ju till och med jag” då jag sa att jag inte orkar bidra det minsta med någonting hemma och Christian får ta hela lasset med allt och att vår hem därför förfaller, så försökte jag skaka av mig tröttheten.
Tränade på tisdagen och tänkte att det kanske var starten på en depression. Och att den trenden skulle gå att brytas.
På tisdagen var jag pigg som sjutton, efter träningen. Sedan kraschade allt.
Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte vägt maten en enda gång förra veckan, vi har ätit hämtmat och till och med godis.

Säger jag att jag är trött är det ingen som tar mig på allvar. Liksom jag skulle tänka ”ryck upp dig” och ”det är så när man är småbarnsförälder”, tänker säkert de allra flesta om mig nu.
Till saken hör dock att jag varit mamma, på dagen idag fyra år. Haft vakna nätter månader i sträck men A L D R I G upplevt denna oerhörda trötthet.
Det här är en handikappande trötthet. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte prata, jag orkar inte laga mat.
Bara att gå från toaletten till sängen, gör mig darrig, anfådd och gråtfärdigt.
Jo det är så sant. Jag lipade till och med i helgen bara av anledning att jag är SÅ trött.

Nu blir det därför ett nytt försök på vårdcentralen.
Håll tummarna för att de tar sig en titt på mig!

Sådärja. Nu blev jag lurad av bästa PappaRundqvist. Den 18 Mars är det jag som sitter och nöter sönder min rumpa på en spinningcykel.
I 3 timmar.

Önska mig lycka till!

…TRE TIMMAR?!

De senaste dagarna har jag mått  riktigt kasst.
Jag har senaste veckorna haft en handikappande trötthet, ni vet – inte orkat någonting. Bara att svara på ett sms har varit ett dagprojekt. Till och med något så enkelt som att prata har känts för  jobbigt vissa stunder.
Liksom jag har inte varit sovtrött, utan bara helt utmattad på ett obegripligt sätt.
Igår tog jag tag i det hela och gick till VC. Läkaren sa ”har du inte ens städerska? Det har ju till och med jag”.

Stoppochbeläggdär!

Han är läkare.
Jag student. Och småbarnsmamma. Vi har definitivt andra saker att lägga pengarna på  än städerska!

Jag fick insomningstabletter. Vilket jag verkligen inte behöver.

Idag bestämde jag mig dock för att det nu får vara slut på denna utmattning.
Jag känner igen det här. Mina depressioner brukar börja just så här. Fruktansvärt trött.
Jag ska bryta trenden.
Jag slet med mig min underbara vän till träningen. Gjorde ett, enligt mig, bra pass.

Nu blir det  lunch. Sedan en promenad i det fina vårvädret!
Jag hoppas att ni alla mår bra.
Pussar&Kramar

Ett par byxor som förut fastnade på låren… nu får vi se hur lång tid det tar innan det går att knäppa knappen=)

Mitt goda fick bli det här, en SJUKT god  och galet stor skumbanan. 60 kcal och det var värt varenda en!

Det är slutet av februari, men jag var vårkänslor!
Jag vet inte hur det ligger till i resten av landet, men här är det i alla fall ett grymt vårväder!
Tydligen är det kallare på väg,  men vad gör väl det? Då får vi uppleva de här vårkänslorna fler gånger;)

Mina föräldrar var här och hämtade vår prins idag, mamma har sportlov och han ska få spendera det tillsammans med henne. Dom kom igår och åkte nu på förmiddagen. Dagen till ära fick jag därför sällskap av min underbara pappa till träningen. Första passet på evigheter efter en stockholmstripp och en jäkla massa sjukdom!

Nu ska vi ta med vår underbara lilla tjej och gå till affären och inhandla något mys tills ikväll… jag vill ha rökta räkor, vi får väl se om det går att hitta någonstans.
Hur som haver ska vi suga i oss all sol det finaste vädret har att bjuda!

Puss så länge

Herrejösses vad den där influensan tagit våra krafter ifrån oss!
Den senaste veckan har varit vansinnigt seg, vi har fått släpa oss upp på morgnarna, sätta tändstickor i ögonen för att inte somna under middagen och direkt lillsnuttan varit nattad kring sex har vi övriga slocknat bums.
Datorn har vi heller inte lyckats hålla oss vid liv vid.

Hur som, nu orkade vi oss i alla fall upp så pass i tid att lite tid ges.
Jag skulle vilja träna idag, men jag tror att jag väntar en dag till i alla fall. Jag får fortfarande hostattacker som ger mig en svidande, brännande, känsla i bröstet.
Möttes av något spännande på Facebook, vid första anblick fick jag hjärtstillestånd bara av att läsa, men ärligt… lite lockande är det ju?

Nu, dagislämning följt av skola… På återseende!