Allt börjar med en blå skärm.

Jag har flugit över grönvita skogar, bilat över grå vägar och hamnat i en vit aula i Gällivare.

Här sitter trettio reportrar i varsin snurrstol och tittar framåt, men där finns bara skärmen. En del kisar för att se bättre, som om det dolde sig en hemlighet inne i det klarblå. Som om det vore en sån där 3D-bild som Söndagsbilagan körde med på nittiotalet, en sån där prickig rackare som liknade ett färgblindstest men fick djup när man skelade.

Snart sätter sig Charlotte Kalla och Virpi Kuitunen i blickfånget, men jag tänkte ta ögonblicket fram till dess till att hälsa välkomna. Under världscupspremiären i Gällivare ska jag minut-för-minutavslöja vad som händer i den svenska truppen, exakt hur hårt minusgraderna biter och lika noggrant hur rolig skäggväxt de utländska reportrarna har.

Och jag börjar med en superstory: en hitech-bomb har briserat i Dundret här intill!
Förhandssnacket talade om att Gunde Svan ruvade på en manick som skulle frälsa sporten. En innovation som skulle få tjecker, tyskar och norrmän att darra.

Så jag tänkte på hajfensdräkten. Jag tänkte på skruvdobben. Ja, jag svävade till och med iväg mot de där robotbenen som Ljungberg hade i en reklamfilm nyligen.

Jag fick en lastbil. Förvisso en ny, blänkande fin maskin, men fortfarande en lastbil.
Landslaget ska ha valla i den och köra den till tävlingarna. Kanske innebär det att svenskarna från och med nu kommer ha skittjocka lager valla på skidorna.

/Kristoffer Bergström