Fakirer har spikmattor, emotjejer har rakblad och svenska reportrar har Kuusamo.

Ja, välkomna till en ny runda vintersportblogg, den här gången från nordöstra Finland. Och med nordöstra menar jag inte strax upp-och-till-höger på kartan från Helsingfors, utan sådär högt upp att jag under gårdagens timslånga promenad inte såg någon människa men frigående hundar. Sådär så att staten inte ids dra in skatt från de invånare som bor här.

Jag sitter nu i ett vackert pressrum, någonstans därute bedriver landslaget ultimate fighting mot vädret. Det är svårt att säga om det snöar här, kanske är det lager som föll förra veckan eller 1996 som fortfarande yr runt i vinden.

Med en gång kan vi fastslå att det inte existerar någon Kalla- och Hellnerfeber. DN är inte här, inte SVT, inte SvD, knappast de norrländska lokaltidningarna. TT hade nog tänkt åka hit, men måste ha hittat någon intressant hockeymatch att lägga krutet på istället. Nä, det är jag och Expressen-Tomas, två fiender som delar bil. Två lönnmördare som äter frukost ihop. Om jag slutar uppdatera bloggen beror det sannolikt på att jag har fått en diktafon stucken i ryggen.

Och som motvikt kan jag rapportera att jag hittills pratat med tre reportrar från Japan.

Så, vad ska vi se fram emot? Jo, så förbannat mycket.

Framförallt kör sprinten igång imorn. Roliga, tv-anpassade sprinten där vi har storheter som Lina Andersson, Emil Jönsson och förhoppningsvis Björn Lind. Ja, han ställer alltså upp, men hur jäkla stor han är vet jag inte. Så jag frågade igår och fick svaret:
– Nej, jag vet inte om jag är bra. Det ser man väl efter säsongen? Eller halvvägs? Alltså, jag hoppas att jag är bra, men vi får se.
Kom igen Björn, I lay my love on you.

Ja, självklart blir det ny Kallabalik på söndag när damerna kör tio kilometer klassiskt. Men redan nu kan jag flagga om vårt startuppslag på måndag: Johan Olsson inkletad i guldfärg ståendes seminaken på en fjällstopp.

Johan kommer nämligen att vinna söndagens femtonkilometerslopp med fem-sex sekunder och alla tv-tittare kommer klia sig i huvudet och krönikörerna kommer skriva att nu-nu-nu föddes ett nytt VM-medaljhopp i den finska ödemarken. Medan sanningen självklart är att Johan har en strålande försäsong bakom sig och i Gällivare gjorde en insats som är att likställa med Charlottes.

Äh, jag tar väl några steg ut i världskriget. Om jag försvinner så tillfaller alla mina egendomar – råttfällanspelet, innebandyklubban, den röda skjortan – den som först kommenterar inlägget.

/Kristoffer Bergström, Kuusamo

Oj. Det där kan ha sett ut som en sensation. Ni kanske står uppe på vardagsrumsgolvet fortfarande och tjoar. Gör inte det, för jag ska avslöja sanningn bakom stafettsilvret:

Det är en bluff. En konspiration för att höja vår självkänsla.

Trodde ni verkligen att Marcus Hellner var på riktigt? En snygg, ung, okänd kille som plötsligt får lust att synas en helg, så då flyger han förbi världseliten två dagar i rad? Nänä.

Egentligen heter han Carl Johannesson och är skådespelare. Filmen om femtonkilometersloppet igår är inspelad i Trollywoods studior i tisdags. Dagens ”skräll” är ihopsatt av gamla tävlingsklipp och modern redigeringteknik. Bäste svensk på riktigt kom på plats 14, stafetten slutade med en niondeplats.

Ja, eller så går det inte att täcka mina felgissningar med lögner. I så fall får jag be om ursäkt för förra inlägget.

/Kristoffer Bergström, Gällivare

Anders Södergren är borta efter operationen. Mathias Fredriksson är inte i slag nu, så han gjorde rätt i att stå över. Kvar är visserligen de hyperintressanta Marcus Hellner och Johan Olsson, men idag är det svenska herrlaget inget att räkna med.

Så jag kan kort bryta in med något roligare: frågesport.

1. Vad är åtta kvadratmeter stort, heterosexuellt som tusan, har fjorton ben och sju pennor?

Svar:

Ja, självklart var det spiltan som journalisterna får stå i.

2: I vilken ordning sitter vokalerna i den där synonymen till reporter?

Svar:

Tack. Vi tävlar igen nästa vecka.

Förresten, en bonusfråga: Hur fung… hur blir man om… är det hit man ska om man vill slippa lump… Äh, jag har svårt att formulera något fräscht om detta:

Alla ni ståuppare och svensklärare: skicka in era dräpande kommentar om bilden ovan till kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se. Vi har en särskriven skylt och vi har sjukstugan där Marcus Hellner vårdades igår efter att ha kollapsat. Skapa humor, ni.

/Kristoffer Bergström, Gällivare

Så det krävdes fyra norskor för att slå Sverige. Tror ni vi är knäckta nu? Tror ni att vi verkligen bryr oss om låtsassporten stafett? Nänä, det är en mot en som längdskidor ska köras.

Men det finns saker att kommentera om en tredjeplats också. Som att vi ju var på pallen, vilket vi inte klarade i fjol.

Och att Charlotte Kalla är bra på riktigt. Inte sådär valpigt över en tävling, utan genuint, högklassigt. I dag hade hon näst snabbaste tiden. Nu finns bara två kategorier av motståndare: de som är rädda för henne och de som är dumdristiga.

Men egentligen avgjordes stafetten redan på första sträckan. Jenny Hanssons klassiska öppning var på förhand en rysare, och i efterhand lite, lite av en tragedi. Det är inte riktigt godkänt att hamna tio sekunder efter det svenska andra- och tredjelaget. Alltså: det är ingen fara att göra ett sämre lopp, det händer ofta. Däremot borde Jenny haft mod att stå för att hon gjorde en svagare insats, i stället sa hon:
– Jag är nöjd. Klart att jag hade hoppats komma någon position högre, men jag tycker det gick bra.

Jag återkommer med en portion god fotojournalistik.

/Kristoffer Bergström, Gällivare.

Om ni bara ska svara på ett quiz det här veckoslutet, välj detta. Det handlar om de galaktiska människorna. Superatleterna som kan prestera övermänskligt för att vi andra ska ha något dramatiskt att titta på. Avatarerna, och deras vanor

Okej, då kör vi vinterns svåraste frågor:

1. En av världens tre bästa längdskidåkare är italienaren Pietro Piller Cottrer. Han kommer att slåss om VM-gulden och vara med i toppen av både Tour de Ski och världscupen. Men frågan lyder: hur firade Piller Cottrer sin andraplats från i förmiddags?

2. Virpi Kuitunen har dömts för dopning, nu är hon bara en skiddominant. Två år i rad har hon plockat hem världscupen, men i dag kom hon på en generande trettondeplats. Men: hur hanterade hon det?

Två svåra frågor, så tänk ett varv extra. Det kan verka troligt att svaret på ettan är ”med en fin middag och sedan sömn”, medan tvåan är ”med en nyttig middag sedan sömn”, men svaret är klurigare.

Okej, har ni tänkt färdigt?:

Svaren på fråga ett och två är nämligen desamma:
Öl. Alltså inte finöl, utan billig folköl. Trettio gröna halvlitersburkar från ICA.

Allt finns dokumenterat från när jag handlade med fotograf-Jerker och bildbyrå-Nils. Där kom italienaren och finländskan in, tittade inte ens åt mejeriet, gick förbi brödet och charken – och rakt på ölhyllan. Tillsammans lassade de ner fem sexpack tvååttor och drog till kassan.

Där stjärnan Pietro, 34, misstogs för norrländske Peter, 17. Ja, för tro inte att det räcker med elva år i världseliten för att få handla smärtfritt av Therese, regelbokens skinande högvakt. Hon förklarade tydligt att det inte blev några folköl här inte, så länge herren inte kunde identifiera sig.

Efter en stunds fipplande fick han fram ett papper som kanske inte skulle accepterats i tullen, men som dög nu. Så köpet gick igenom, Virpi sa till Pietro att hon kunde bära ett par sexpack för att det inte skulle se så illa ut – och så lämnade de byggnaden med sin skatt.

Innan ni tror att jag bluffar kan ni kolla in filmen som Nils spelade in därifrån. Den ligger på stampen.blogspot.com

Klara? Då har jag bara en fråga kvar:
Trettio öl. Två världsstjärnor som kan köra stafetter i morgon bitti. Va?

Det är svårt att hinna blogga när man har en gråtande Gunde Svan, en rusig Torbjörn Nordvall, en praktleende Charlotte Kalla och en darrig, utmattad Hellner att övervaka.

Så låt mig bara börja med ett par vokaler:
Aaaaaaaaaoooouuuuuuuuuiiiiiiii.
Det var sjukt vackert, helt överraskande och totalt historiskt. Sverige har aldrig öppnat så här starkt förut och jag trodde att drömmarna svävade iväg när jag hoppades på Kalla på pallen och Hellner bland de tio främsta.

Om två timmar och trettio minuter ska hjältarna upp på en scen i Gällivare centrum, strax intill Konsumbutiken som stängde klockan fyra och kinakrogen som också serverar pizza. Kom hit. Skyll inte på avståndet, kom bara.

Jag återkommer snart med den här bloggens märkligaste story hittills. Den innehåller två av världens bästa åkare, en hiskelig mängd alkohol och en ung tjej med norra Sveriges största kontrollbehov.
Om jag bara får koll på tekniken, så kommer en video snart finnas uppe här.

/Kristoffer Bergström, Gällivare

Med en timme till de första stakningarna i vinterns första riktiga tävling är ni kanske osäkra på förväntningarna. De här svenskarna ska tävla idag

Charlotte Kalla, som säger sig vara nollställd inför hur bra konkurrenterna är nu. Hon har hittills i vinter bara mött Justyna Kowalczyk, och det slutade med två-noll till Polen.

Jenny Hansson, som har hemmaplan, men ändå kommer vara en bra bit från topplaceringarna.

Anna Haag, som gör tävlingsdebut och har som målsättning att ta ut sig. Det är ingen högt satt ribba.

Britta Norgren, eller Chockbritta som Torbjörn Nordvall kallar henne, skrällde två gånger i fjol med en andra- och fjärdeplats. Här är hon en outsider, men en sjukt spännande sådan.

Så vad ska vi skramla ihop för damförväntningar? Jag vet att förbundskaptenerna vill ha stabil åkning över hela gruppen, men jag hoppas tvärtom på instabilitet. Ja, alltså att två eller tre av dem gärna får vara lite försäsongströtta, om den sista gör en dundertävling. Jag vill ha en oväntad pallplats, det vore mentalt fint.
Sedan kan den stabila åkningen växa fram under december.

Vad ska vi fascineras över hos herrarna då? Ja, jag tror inte att det blir Mathias Fredriksson som har varit krasslig. Johan Olsson är bäst på klassiskt, Rickard Andreasson har aldrig tagit världscupspoäng och Fredrik Östberg är inget världsnamn.

Nej, dagens kille är Marcus Hellner. Han är den enda svenske herren under tjugofem, han är strålande på skejt och tog en sjätteplats förra säsongen.
Så nu får vi åskådare hjälpas åt. Fläta ihop fingrarna och mumla åt himlen, offra jungfrur och vita hästar, ta i trä, håll tummarna, gör voodoodockor av konkurrenterna och sätt dem i sirap.

Så är resten upp till dig, Marcus.

Jag vet inte hur stora lcd-skärmarna hösten 2008.
Men om alla ni nätpokerproffs som har varuhusets största bjässe hängandes på väggen kollar in Charlotte Kallas tummar imorgon, så går det att upptäcka något märkligt. Ser inte tryckytorna lite röda ut? Är de inte lite ömma och med en märklig triangel ingröpt längst ut?

Sportbladet kan redan nu avslöja varför:
– Vi tjejer har fått såna där tv-spel… heter det PSP?… som vi nu spelar på jämnt på kvällarna. Det är verkligen jättekul, sa Charlotte tidigare.
Så nu sitter troligen hon, Britta Norgren, Anna Haag och Jenny Hansson och memorerar Gällivares bana samtidigt som de knappar på små gråa maskiner.

Om ni vill veta varför jag blev reporter så har jag ett bra svar.
”Det är mötet med den lilla människan som bär på den stora historien som driver mig”, ljuger jag.

Sanningen är att jag gör det för förmånerna. Ni vet, bonusarna som en kringflackande journalist får. Ikväll till exempel är Bengt Dahlqvist uppflugen från Stockholm för att spela skivor på hotellet.
”Daniel” ligger ju inte med sin syster längre, Skilda Världar har ju lagts ner, så nu håller han ibland i musikquizer. Jag ska precis gå ner och gissa who the fuck Alice är.
<br> <br>

/ Kristoffer Bergström, Gällivare

Det finns ett sällskapsspel som heter Alias. I det ska man förmedla ett ord till sin partner, utan att säga själva ordet. Man kör med synonymer. Man beskriver men omformulerar.

Idag lekte vi Alias på presskonferensen, men olyckligtvis hade alla dragit samma ordkort. Så ingen fick säga ”sjuk”.

Första poängen delades ut till en arrangörsman som meddelade att norska favoriten Marit Björgen ställer in alla intervjuer för at hon mådde sämre. Alltså inte som i febrig, utan som i hängig. Men då inte hängig som i att det blir svårt att tävla, utan som i att det blir svårt att sitta på en stol och prata.

Lika galant gick det för nästa tävlande.
– Anna Haag har inte tävlat för att hon har varit… sa pressansvarige Torbjörn Nordvall.

Sedan kom han på att meningen behövde ett ord till.
– Ja… alltså inte så bra, men nu mår hon bra, räddade han och tog poäng.

Förbundskaptenerna kontrade med att beskriva att Mathias Fredriksson – vår största herrstjärna sedan Anders Södergrens återbud – kommer först ikväll till Gällivare för att han… tja… har hostat och så… kanske lite som en förkylning men inget som känns nu… höll de ut och tog också en pinne.

Ja, vi roade oss i nästan två timmar utan att tungorna slant. Så nu har vi ett landslag där visserligen någon saknas och några har mått sämre, men sjuk har ingen varit.

Om sjutton timmar kör de sina premiärer. Titta på tv då. Annars är du… ja, vad heter det… ähum… inte kry i huvudet.

/Kristoffer Bergström, Gällivare

Allt börjar med en blå skärm.

Jag har flugit över grönvita skogar, bilat över grå vägar och hamnat i en vit aula i Gällivare.

Här sitter trettio reportrar i varsin snurrstol och tittar framåt, men där finns bara skärmen. En del kisar för att se bättre, som om det dolde sig en hemlighet inne i det klarblå. Som om det vore en sån där 3D-bild som Söndagsbilagan körde med på nittiotalet, en sån där prickig rackare som liknade ett färgblindstest men fick djup när man skelade.

Snart sätter sig Charlotte Kalla och Virpi Kuitunen i blickfånget, men jag tänkte ta ögonblicket fram till dess till att hälsa välkomna. Under världscupspremiären i Gällivare ska jag minut-för-minutavslöja vad som händer i den svenska truppen, exakt hur hårt minusgraderna biter och lika noggrant hur rolig skäggväxt de utländska reportrarna har.

Och jag börjar med en superstory: en hitech-bomb har briserat i Dundret här intill!
Förhandssnacket talade om att Gunde Svan ruvade på en manick som skulle frälsa sporten. En innovation som skulle få tjecker, tyskar och norrmän att darra.

Så jag tänkte på hajfensdräkten. Jag tänkte på skruvdobben. Ja, jag svävade till och med iväg mot de där robotbenen som Ljungberg hade i en reklamfilm nyligen.

Jag fick en lastbil. Förvisso en ny, blänkande fin maskin, men fortfarande en lastbil.
Landslaget ska ha valla i den och köra den till tävlingarna. Kanske innebär det att svenskarna från och med nu kommer ha skittjocka lager valla på skidorna.

/Kristoffer Bergström