Känner ni till Jimmy Wixtröm? Han är nitton år, hundrafyrtiosex centimeter och rent objektivt en av landets fem bästa sportfotografer. Jag har aldrig jobbat med någon skickligare.

Men för er som sliter för att klättra på listan kan jag avslöja det bärande knepet. Låt mig vara damen i glitterklänning som avslöjar vad Joe Labero egentligen gör när han låtsas såga:

Jimmys hemlighet är den dubbla feelingen. Du måste vara noga med att närma dig dina objekt fysiskt, men också med dina sinnen. Om du ska fånga någon som lider så gnag på nagelbandet. Om du ska plåta en vindsurfare så ha saltvatten i munnen. Om du ska visa total utmattning så se till att ha gjort armhävningar.

Och om du ska fota skidåkare som fryser i Tjeckiens ödemark så pälsa inte på dig som en antarktisexpediton på underkroppen.

Sista anmälningstiden för Årets Bild är fjärde januari, ni kan träffa Jimmy på galan den tjugosjunde februari.

/Kristoffer Bergström, Nove Mesto

Mjää.

Jag vet inte hur man beskriver herrtävlingen med något annat ord. Anders Södergren tyckte att åkningen stämde och kroppen kändes fin – fram till en uppförsbacke på tredje varvet. Då smällde ryggen till och han fick plåga sig i mål som sjuttonde man.

Daniel Rickardsson är lite tagen av sin totalposition och disponerade därför loppet fel. ”Är man på plats 17 totalt ska man starta som en toppåkare”, tänkte han och ledde av alla efter 3,4. Sedan hängde han med ett par kilometer till, men sackade för varje backe och var i mål efter Södergren.

Marcus Hellner är inte så stark klassiskt än. Unga åkare är sällan det. Han har inte kommit topp-30 i något klassiskt lopp på seniornivå, så en trettioandraplats är godkänt.

Det tråkiga är att jag inte vill se godkända resultat. Jag vill alltid att det ska smälla till. Gällivare-smälla.

Nu får vi hoppas på att Anna Haag lägger ner sin traditionellt dåliga start och överraskar. Det vore ljuvligt.

/Kristoffer Bergström, Nove Mesto

Nu startar Södergren, strax följer Rickardsson och Hellner. Men dagens snabbaste ben sitter på det svenska vallateamet. De är sju blågula vesslor med tre skidpar i händerna. De rushar som om de bar på en döende kråka och trodde att det är sant det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig försent.
– Vi testade skidor här intill och upptäckte att det är lite lösare här än i Oberhof och Prag, sa Anders Niemi.

Och det är precis här jag ska gå in och analysera läget.

”Ajdå Rickardsson, nu har du vädergudarna mot dig”, ska jag skriva. ”Se upp i uppförsbackarna Marcus, vi vet att du är sämre än konkurrenterna i lössnö”, borde jag proklamera. Kanske rentav ”Hurra Haag, vilken nyårspresent att underlaget släpper lite så att du kan gå ikapp, Kuitunen brukar se ut som en tjockis i spåren så fort det mjuknar!”

Men jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är det löst är det jobbigare, men det är nog skit samma. Ska vi stanna där?

/Kristoffer Bergström, ert orakel i Nove Mesto

På långa bilresor behövs underhållning. Jag, Jimmy och fahrer-muss-die-Alfan har just brummat oss förbi tjugo mil av tjeckisk ödemark. Frusna åkersjöar, vittrande fotbollsmål, en gps som visar ett brunt streck i mitten och evighetslånga gröna rutor bredvid.

För att hålla humöret uppe uppfann vi en lek som kan sopa undan kubb och bli årets fluga 2009: Människoleken. Duellen går i korta ordalag ut på att man ska upptäcka en människa, först ropa ”människa” och sedan inkassera en poäng.

Efter 2.08 plockar Jimmy en snygg poäng i orten Hlinné, med bara fyra kilometer till slutdestinationen Nove Mesto. Mannen i grönt innebar 2-1, seger.

Här i Nove Mesto visar termometern minus sju, men det finns ingen snö. Märkligt nog flyter bäckarna makligt, folk har inga vantar och en trekilometersslinga barmark är sprutad med konstsnö.

Det vi hoppas på här är en gnutta kontakt. Ett svenskt kalaslopp och en kollaps från ledarna. För att touren ska bli intressant för oss måste Rickardsson (1.13 efter), Hellner (1.08) eller Haag (1.31) göra sina livs lopp, ha perfekt glid… ja och ducka från kanadensarnas tacklingar.

Kom igen nu.

/Kristoffer Bergström, nyårsfirare i Nove Mesto.

Det är lättare att blogga när tävlingarna går tätt och svenskarna slåss som fradgande hundar i toppen. Den enda fradgan jag har sett hittills satt på Marcus Hellners öra efter gårdagens sprintbråk.

Vitt, genomskinligt, lite bubbligt slem hängde från örat ner mot världens argaste käkben. ”Han är så jävla… klantig… han är känd för att vara så jävla… ful… jag hade min chans och så….jävla” sa Marcus med blicken någonstans långt borta. Redan då stod det klart att Marcus hädanefter kommer hata allt kanadensiskt. Han kommer spotta på lönnar, köpa Bryan Adamsplattor bara för att rispa i dem med nageln.
 
För vad i helvete gör Devon Kershaw? Han är ju normalt snabbare än Marcus och låg klart tvåa. De två hade ju nått semin tillsammans, nu hamnade de i en komisk hög med trehundra meter till mål.

Idag är en mellandag och vi stannar i Prag för att prata med landslaget en del. Sedan tar vi den säkra, trygga stadsjeepen ner till Nove Mesto. Eller just det, vi fick ju ingen sån bil.

Har ni hört om hyrbilsrasismen? Inga firmor låter dig hyra en tysk bil eller en SUV om du ska in till Prag.
(Egentligen vill jag straffa uppfinnaren av stadsjeepen för att det är en skitprodukt, men vissa dagar behövs någonting rejält (http://www.resume.se/nyheter/2008/10/20/aftonbladet-reporter-korde/).)

Anledningen är att… ja, vi har inte fått någon anledning. Antagligen tror bilfirmorna att tjeckerna är ett djävulsfolk. Tio miljoner vildar som hugger mot varenda påminnelse om kriget. En hel drös vettvillingar som går på trottoarerna med gafflar i händer och bara väntar på att få vandalisera första kaross som har Mercedesloggan. Självklart är allt skitsnack, varenda taxi här är tysk, men hyrbilsfirmorna har nog inte varit i stan sedan 1942, så de har inte sett något skäl till att ändra sina regler.

Så vi fick två val: en smartcar eller en Alfa Romeo. Nu ska vi snart susa iväg med vår italienska sportbil som lätt gör tvåhundratjugo, men som mosas om man kör på en golden retriever.

Och varje gång man startar möts man av en tysk kärleksförklaring:

/Kristoffer Bergström, Prag-på-väg-ner-i-tjeckiska-ödemarken

Trodde ni skidåkning handlar om att härda ut i en enslig alp? Att bestiga tröstlösa berg, eller rycka i Lundbäcksbacken, eller försvinna ur bild och in i urskogen?
Kom tillbaka från dåtiden.

Här i Prag visas den nya, folieinklädda framtidsskidåkningen upp. Jag och fotografen Jimmy sitter i ett öde hus, åkarnas uppgift är att åka runt det.
Ja, precis så lekfullt är det. Den som är snabbast på två varv runt huset vinner. Nästa deltävling går i Nove Mesto, då kör man dunken på onsdag och pussdatten på torsdag.

Sprintkval är alltid nyckfulla, men några korta slutsatser går att dra:
Lindborg och Rydqvist föll bort direkt, Haag var en och en halv sekund från att följa dem. Anna och Jenny Hansson är vidare, men lär behöva lasso om de ska hänga på Arianna Follis eller Petra Majdic längre fram.

Och visst är Hellner stark. En tiondeplats i kvalet bådar gott, för vi vet att Marcus är tävlingsinriktad och explosiv när det brinner. Får jag försynt hoppas på en semifinalplats?

Jag återkommer.

/Kristoffer Bergström, i ett hus i Prag

Min chef har påpekat att jag skriver väldigt få nyheter för att vara nyhetsjägare. Okej, vad vill ni veta?

Har ni hört att Mathias Fredriksson med all sannolikhet hoppar av Tour de Ski idag? Han hade bara en veckas full träning efter sjukdomen och bestämde sig för att delta i touren först på julaftonskvällen. Troligen kunde han lika gärna ha stannat hemma, för stakningarna har sett svaga ut och femtiofjärdeplatsen säger allt.
– Man hoppas mer än vad som är realistiskt. Jag behöver mer tid, sedan om det är rätt att åka hem eller fortsätta köra återstår att se, sa han igår.

Efter Anders Södergrens veka lopp igår tror jag att Anna Haag hamnar högst av svenskarna när slalombacken är besegrad i januari. Och inför dagens sprint visar hon en lysande optimism.
– Jag är en joker när det är sprint, så vi får se hur det går. Det går säkert bra, säger hon.
Alltså typ: det går bra för att hon är dålig.

/Kristoffer Bergström, Prag

Jag måste ha ett dött hörn.
Mönstret upprepar sig i varje andrahandslägenhet jag tar över, i varje hotellrum jag går in. På autopilot spanar jag in den mest sårbara vinkeln, gräver ner fingrarna i väskan – och fläker ut kläder, laddare, skit, böcker. Det är något med kaoset som är kul, ja kanske rentav vackert.

Tour de Ski-arrangörerna måste ha ett dött hörn.
Mönstret upprepar sig med varje tävlingsplanering de tar tag i. På autopilot spanar de in en rolig plats, fattar pennan – och författar något märkligt. Idag är vi i Prag för citysprint. Det är smog, plusgrader, slumpartat.

Slovenskan Petra Majdic är storfavorit i alla normala sprinttävlingar, men det här blir inte normalt. Det är femhundra meter ihoprafsad konstsnö. Det är trångt, intensivt, platt. Det är ett Ullaredsrace med skidor på fötterna.
Och kanske blir det ren oreda, men visst är det något med kaoset som är kul, ja kanske rentav vackert?

Ah, visst tänker man på barndomens längdskidturer med pappa, där snoret bildade stelnade mönster på läppen och termoschokladen sedan länge kallnat?

/Kristoffer Bergström, Prag

Här kommer ett vintertips:
Flytta över femhundra kronor till er favoritspelsajt. Klicka in på längdskidorfliken, dregla över oddsen, titta till min blogg och se hur jag tippar loppet – och kryssa i tvärtom.

Oj så dålig jag är. Ge en duttpenna till en hare och den kryssar i fler rätt. Södergren i toppen? Hellner tappar rejält? Till norrmannen Northug?
Nä, nu får vi lösa saken såhär: den som först skickar ett mejl med ”Håll dig till innebandy, din clown” får ta över bloggen och min ackrediteringsbricka. Ja?

Men låt oss glädjas över Daniel Rickardsson. Han brukar ju inte vara så bra. För mig är han en stadig och lång kille som man hoppas håller jämna steg med de andra i stafetten. Idag var han fjärde bäst av alla. Snabbare än Teichman, vinnaren Cologna och racerröven Jauhojärvi.
Jag ska köpa en hatt och lyfta på den till hans ära.

… men det är klart, det skulle Daniel inte märka, för han blundar oftast.

Kristoffer Bergström, Oberhof-på-väg-till-Prag

Det ryktas om att Vintersportbloggen har gett upp. Att den åkte till Memphis, åt för många jordnötssmör&bacon-mackor, blev svettfet och dog som en skugga av sitt forna superjag.

Allt är fel, nu kör vi igen.

http://www.youtube.com/watch?v=5jqp69QC3rk

——-
Okej, så varför ska man följa en skidtävling där inte Kalla är med?

Frågade du mig inför gårdagens lopp skulle jag svarat ”för den goda soppans skull”. Frågar du just nu vill jag peka på Anna Haag. Hon kom på trettondeplats ifjol men fick inte en enda fotoblixt på sig eftersom Charlotte stod i vägen. I år är hon bättre på starter och sprintlopp, och kommer garanterat hamna topp tio totalt. Annars lovar jag att äta fyra ägg the german way.

(äggsvartgula. vanlig syn här)

Nu börjar herrarna och jag rekommenderar att ni kollar på nummer 25. Det låter som att Anders Södergren brakade igenom igår och hade klet under skidorna, men i själva verket är han bara tio sekunder från topptrojkan. Tio ynkliga sekunder! Ha! Det är han ikapp efter fem kilometer.

Och gör mig en tjänst: håll dina, barnens och grannarnas tummar för Marcus Hellner. Han är tyvärr ojämn i sprint och ska vara glad om han inte tappar mer än tjugo sekunder på Northug och de andra.

/Kristoffer Bergström, Oberhof