Jag måste ha ett dött hörn.
Mönstret upprepar sig i varje andrahandslägenhet jag tar över, i varje hotellrum jag går in. På autopilot spanar jag in den mest sårbara vinkeln, gräver ner fingrarna i väskan – och fläker ut kläder, laddare, skit, böcker. Det är något med kaoset som är kul, ja kanske rentav vackert.

Tour de Ski-arrangörerna måste ha ett dött hörn.
Mönstret upprepar sig med varje tävlingsplanering de tar tag i. På autopilot spanar de in en rolig plats, fattar pennan – och författar något märkligt. Idag är vi i Prag för citysprint. Det är smog, plusgrader, slumpartat.

Slovenskan Petra Majdic är storfavorit i alla normala sprinttävlingar, men det här blir inte normalt. Det är femhundra meter ihoprafsad konstsnö. Det är trångt, intensivt, platt. Det är ett Ullaredsrace med skidor på fötterna.
Och kanske blir det ren oreda, men visst är det något med kaoset som är kul, ja kanske rentav vackert?

Ah, visst tänker man på barndomens längdskidturer med pappa, där snoret bildade stelnade mönster på läppen och termoschokladen sedan länge kallnat?

/Kristoffer Bergström, Prag