Liberec, Tjeckien
Okej, vi börjar den tjeckiska vinterbloggen med en tankelek:

Vi låtsas att du drar till Italien för att möta världens segaste, starkaste och mest tekniska längdåkare. Det är tungrott väder, alla har slipat formen in till perfektion, alla sover på minuten åtta timmar per natt och ingen har smakat bearnaise på tjugohundratalet.

Där står du med skidorna vallade för klassisk åkning. Trots att det inte är din grej, trots att ingen i din ålder är riktigt bra i disciplinen. Men så ger du dig av.

Och så stämmer allt.

Tagen känns lätta, den där överkroppen som förr inte riktigt hängde med i stakningen flyter plötsligt som en kolvmotor. Du vet redan efter tre kilometer att det här blir fantastiskt. Världen är vacker, snön är vacker, fan, de där fleece-italienarna bredvid banan är vackra. I mål är du inte bara bäst i Sverige, du är nia i hela världen utan att någon hade väntat sig det.

Okej, är du färdigfantiserad så långt?

Då till knäckfrågan: vad gör du nu? VM blåser om fyra dagar igång med samma sträcka och en liknande bana. Ditt personliga rekord skrämmer motståndarna, svenska föräldrar lånar barnens tummar för att hålla allt de har på dig.

Skulle du hoppa av?

Nej, precis. Men så är du inte Charlotte Kalla heller. Ska vi förstå något av hennes nej tack, så är det att hon inte har åkt till Tjeckien för att räkna topptio-placeringar. Hon vet att hon hade stakat sig in bland de femton främsta, kanske bland de fem. Ändå ställer hon in för att öka medaljchanserna i de andra loppen. För att få bara en liten gnutta extra kraft.
I VM-pursuiten (en kombinationsgren som jag inte förstår vilka två grenar som ingår i, kanske en mix av klassisk åkning och trivial pursuit) är hon en självklar medaljkandidat, på tremilen guldfavorit och fjärdeplatsen i sprint förra veckan tyder på att hon kan nå pallen där också.

Så låt oss jubla över Charlottes val, det visar inte att hon är trött och vill ha vila.
Det visar att hon är en vinnare.

/Kristoffer Bergström, Liberec