Liberec, Tjeckien.
För att överleva ett VM som reporter krävs två egenskaper:
1. Att du är sjukligt påläst på svenskarna.
2. Att du närmar dig dem som en stridsvagn, men sedan mjuknar och kopplar på en kamratlig ton. Ni är ju, typ, vänner.

Så gick tankarna när jag hastade runt den mörka hockeyarenan på jakt efter presskontoret. Mina lovikavantar hade lämnat walk over, mössan var kvar på hotellrummet, världen var en ond plats. Jag frös och smågrät när jag vek runt ett hörn – men där stod min räddare.

Funktionären var klädd i blå dunjacka. Hon såg varm ut, hjälpsam. Jag frågade självsäkert:
– Do you know the way to the accreditation office?
– Eh…, tvekade tjeckiskan.
Jag tog sats igen.
– Do you know where I can find…
– Ja, in och sedan till höger. Sedan går du bara vidare, sa vårt medaljhopp Anna Haag.

Jag tittade på henne. Kände plötsligt igen precis allt. Jag tänkte fråga hur formen var, höra om de hade några nya innovationer som ska ge VM-guld, skvallra om hennes pojkvän Emil Jönsson och kanske piska upp ett ordbråk mot finskorna. Istället tittade jag ner i backen och gick förbi.

– Thank… äh, tack, sa jag.
– Höger, sa Anna.

/Kristoffer Bergström, Liberec