Liberec, Tjeckien.

Jag publicerade ett photoshopskt bländverk igår, men delgav aldrig mina tankar om silvret. Precis som för Anders Södergren ser jag det som en personlig bragd. Med Annas historia ska det ju inte gå.

Hon kan bara träna hälften så mycket som de andra i världseliten. Och skulle man fått frysa tiden precis när den italienska mördarstenen ligger en meter över hennes huvud så skulle all läkarexpertis, Boston Teapartys superfemma och Anna själv vara enade om att hon hade en tiondel kvar av karriären.

Jag är så jävla imponerad över dig, Anna. Och över dig Lina, som varit så sjukdomsdrabbad men ändå är den som sportsligt var mest delaktig i silvret.

***
Och ni historiefreaks kanske vill veta ursprunget till något så folkligt som en sprintstafett. Den är ju längdåkningens vagga, min favoritdisciplin:

För femhundra år var Gustav I en jagad man. Kung Kristian II:s hejdukar förföljde upprorsmannen genom Bergslagens snölandskap. Men så fort danskarna närmade sig så glödde det till i Gustavs ben och han stakade sig till ett nytt försprång.

Till sist hanns Gustav ikapp, men av två frihetskämpande dalmasar. I Sälen vände de tre skidåkarna och beslutade sig för att störta regimen.

För att hedra vår nations vändpunkt instiftades en tävling utifrån Gustavs åktur. Man beräknade att han stakat sig fram i sex gånger 1,6 kilometer.
Så när Lina och Anna krossade de onda Follis och Longa var det inte bara vackra tv-bilder – det var en bragd med anor från 1500-talet.

/Kristoffer Bergström

——–
Edit: Jag rörde ihop begreppen. I historieböckerna står det att sprintstafett är onödigt. Där står också att jag hatar disciplinen.