Så var den sprintdagen över. Jag måste säga att jag, som är dubbelt så gammal och faktiskt hunnit se en och annan ung idrottstjej ta sina första stapplade steg på den internationella arenan, är imponerad. 

Hanna Falk uppträder som en etablerad stjärna. Hon ser inte ut som att hon gjort annat än åkt världscupslopp hela sitt liv. När hon tröttnade i finalen råkade jag utbrista ”stackarn” (var det moderskänslor eller besvikelsen över en utebliven pallplats=mer plats i tidningen). 

Hanna Falk har slagit sin i i världstoppen. Hon ska till OS – och nu efter de tuffa banorna i Davos visar hon att hon blir att räkna med därborta också.

Lina Andersson var näst bästa svensk (Kalla åkte ut i kvarten på grund av lite halvtaskig taktik). Lina såg stark ut, låg i täten när hon Arianna Follis klev upp på Linas skidor och fick ner svenskan på knä.

Lina tog i vanlig ordning inte i med de stora orden efter ”knocken”: ”sånt som hör till” ungefär.

Mer kraftfull var Robin Bryntesson som svor så det osade i målområdet. Ilsken på sig själv och ett taktiskt dåligt lopp. Men formen var det ingen fel på, flåsade Robin Bryntesson fram.

Sitter nu på mitt fina hotell Fluela och känner att jag har svårt att lämna den här byn. Ska ta tåget till Zürich senare ikväll för flyg tidigt i morgon bitti (så man kan hämta på dagis i morgon när mannen flyger ut i världen).

Skulle vilja testa skidbackarna (främst) men också skidspåren. Torgny Mogren var ute i morse. Men tiden har kommit ikapp även honom. Det kändes tungt, sa Mogren.

Så de är mänskliga trots allt, de där skidstjärnorna.

/Petra Thorén, Davos