RODEL. Luften var borta från deras steg. Snön var slasktung, minerna tomma.
Jag åkte mot Whistlers rodelbana när det fortfarande fanns hopp, när det hette att Nodar kämpade för sitt liv. När jag kom upp behövde jag inte fråga någon hur det hade gått: allt andades tragedi.

Banan var avstängd och enstaka tv-team gjorde sina ståuppor. Så fort en bil stannade till ryckte reportrarna dit med sina onödiga frågor som ändå skulle ställas: ”Mister, hur ser du på det som har hänt?”, ”hur kunde det ske?”.

Veckan före OS träffade jag lite svenskt rodelfolk, bland annat ex-landslagsmannen Claes Pettersson. Han talade om Whistler som världens ösigaste bana. Rena jävla dynaminten, lät det som.
Sedan pratade jag med Bengt Walden – svensken som tävlar för USA – som upprepade samma sak: här slogs det nyss världsrekord så det lär bli åka av.
Till sist läste jag ett amerikanskt reportage om banan där åkarna och den kanadensiske coachen sa ungefär samma sak: ”Snart kommer någon dö här”. Det lät liksom häftigt.

Nu står vi här. Några invigningsfestar ikväll, andra gråter. Några står inför livets äventyr, andra står bara inför livet. Allt jag känner är att all rodel, bob och skeleton ska skjutas upp på obestämd tid.

Och att jag vill be någon dra åt helvete.

/Kristoffer Bergström, Whistler

 

Mannen vaktar så att ingen smiter in på området. Polisen bakom vaktar så att mannen vaktar på rätt sätt.