LÄNGD
… och då stryker vi resten av medaljchanserna.

Så dumt, så drastiskt vill jag uttrycka mig direkt efter sjukdomsbeskedet. Anna Haag, Charlotte Kalla och Magdalena Pajala är flyttade till sjukstugan där de ska sitta tills virusen flytt deras kroppar.

En sjuk Emil är ett tråkigt besked. En sjuk kvartett är en epidemi som säkert kommer växa och drabba fler. Jag vet att vi kommer ha fyra herrar och damer att ställa upp med i stafetterna – fyra bra – men jag tror ändå att vi nu ser upprinnelsen till något besvärligt. I friskt tillstånd är Sverige självklara medaljkandidater i stafett, men marginalerna är såpass små att en eller två sjukdomar, lite kollektiv oro, en smygande krasslighet är nog för att göra oss till femma. Och hur går en tremil om halsen tjocknat?

Ska vi klä om till CSI-agenter och undersöka brottsplatsen? Vet ni om att åkarna inte ens får en egen matsal i det här OS:et? Att de äter med pöbeln, trots att deras träningsdos gör dem överkänsliga mot alla former av bakterier?

Nu vet ni. Och nu kan ni skita i det.

För jag var med under VM i Liberec för ett år sedan. Skillnaden mot nu är att de då som enda landslag bodde en timme utanför mästerskapsbyn, på en bergsväg så vinglig att taxichaufförer delade ut kräkpåsar inför resan. Därute fanns inga baciller, det fanns knappt människor. Ett kockteam var nerfluget, två ton svensk, steril mat ditforslad.
Landslagschef Gunde Svan hade närapå svabbat golvet med alkohol, allt var tipptopp – förutom att halva laget sjuknade in.

Längdåkare är på många sätt Sveriges sundaste människor. Men de är också rena vrak. För att göra Kallas och Haags dunderinsatser krävs att man tömmer kroppen, dumpar smärta och – skulle jag tro – immunförsvar i nån snödriva och fortsätter pumpa. En liten bit av bragdernas pris ser vi nu, om vi kollar in i fönstret till det där isoleringshuset.

Så tack Anna och Charlotte för de vackra bilderna, tack för era underbara medaljer. Sverige har hittills tagit fem längdmedaljer i OS, tar vi en till är det rekord genom alla tider.

Det tror inte jag att  vi gör.

 

/Kristoffer Bergström, Whistler