LÄNGDGULDET
Aaaaoooouuuu!

Vi börjar med några vokaler. Och fortsätter med ett skamligt konstaterande: när jag igår hörde om Kallas och Haags insjuknande målade jag direkt virusfanskapen på väggen. Jag såg framför mig hur truppen armades ur, hur den redan formsvage Södergren tappade en växel till, hur segerchansen blev till skit. Jag repriserade Northugs avslutning på sprintstafetten, jag tänkte på Teichman, på Bauer, på VM i fjol, på… allt utom de fyra tydligaste indikatorerna på hur det här skulle gå:

Daniel, Anders, Johan och Marcus. 

Inför stafetten tjoade förbundskapten Joakim Abrahamsson. Det var ju snöfall, det gynnade ju de hårtgående svenskarna, sa han.
Det är totalt fel.
Ju mer sol, fina spår, kvinnor med kobjällror och minusgrader det blir desto bättre är det för Sverige. Olsson, Södergren och Hellner är alla typer som vill dra, grilla och skapa luckor. Ju mer det snöar desto svårare är det. Så jag såg inte ett snöväder, jag såg ett Northugväder.
Jag visste ju inte att vi hade fyra Northugdräpare. Ja, för det är inte bara Hellners slutshow som gör att vi slår Norge, det är lika mycket Richardssons ryggsäcksvarv, Olssons förmåga att skapa en lucka och Södergrens perfekta maskering av att han inte är särskilt stark just nu. Det var utklassning. Vi slaktade de andra.
Skulle vädret ha varit bättre hade Hellner kunnat gå runt i bänkraderna och samlat ihop varenda svensk flagga där, tackat och tagit i hand och sedan dragit tillbaka ut på upploppet för att defilera i mål som segrare.

Jag har hört att det är snökaos och minusplågor i Sverige. Skit i det. Ta med er ett spett ut och hacka sönder isen i cityfontänen, för det här är en bragd värd ett dopp.

Aaaaoooouuuu!

/Kristoffer Bergström, Whistler