Otepää, Estland.

Allt är som det brukar.
Ett knippe stjärnor – Cologna, Bauer, Legkov, Olsson –  skippar Otepää. Vi journalister värker fram texter om hån och förkylningsskräck. En åkare har stoppats av för höga hb-värden, men Krista Lähteenmäki har den goda smaken att inte vara ryska, så inga misstankar kastas mot henne (lex Britta).

(Behöver påpekas: självklart har Krista inte gjort något fel, det är inte godtroheten jag raljerar över utan misstron mot andra).

Och snart ska jag försöka hoppas på ett par svenska tjejer som knappt hoppas själva. När jag pratade med Anna Haag igår kallade hon tio klassiskt för en favoritdistans, men ändå har hon aldrig varit bättre än sjua på sträckan. Och formen var bra, men inte pallbra.
Liknande saker sa Anders Södergren och Marcus Hellner. Därför får vi gå till det närmaste Nostradamus vi kommer: Nordvall. Han heter Torbjörn i förnamn, är presschef och självsäker.
– Where is Daniel Richardsson? undrade en Fis-anställd i går.
– I don’t know. But he will win tomorrow, sa den synske.
Sedan pratade de inte mer.

***
Det är andra gången jag är i Otepää. För två år sedan var det plattmark och ett partytält. Tjejer i gröna sponsorkläder delade ut småflaskor örtsprit till reportrarna trots att morgonloppen inte kickat igång. Reportrarna drack.
Nu är en rödteglad koloss uppsmälld här. Han – för vissa byggnader har kön – är ful och fet, men funktionell. Läktaren är kvartsfylld med ester, men mer är inte att vänta när tävlingen går fem mil från civilisationen.

Flaskorna är borta från pressrummet, men alkonyttjandet på konstiga tider kvar. Jag hatar att exotisera, avskyr att glorifiera, men vill ändå visa:
På Hotell Dorpat bor mestadels journalister och andra som är tillresta i jobbärenden för tävlingen. När jag kom hem från middagen igår bildade kebabsåsen och salladen en fin linje bortåt korridoren.

På väg mot Dorpat hade jag mött hänghuvuden. De hade druckit för mycket och var på väg hemåt. Nu följde jag såsspåret, det var enkelt. Utanför granndörren låg fyllekäket kastat. För diskretionens skull var köttresterna invirade i folie. Man vill ju inte grisa ner.

Det anmärkningsvärda? Klockan var elva på kvällen.

Tid gick. Jag gick ner till restaurangen där tolv män satt och hällde i sig starköl. Två per man, tre, fyra.

Det anmärkningsvärda? Klockan var åtta på morgonen. Barnfamiljer åt yoghurt bredvid.

/Kristoffer Bergström, Otepää och Tartu, Estland