Garmisch.
Något här har dränerat och förfulat mig. Något tyskt. Skägget har grott över ansiktet i två veckor och ögonen glimmar inte livligt, utan trött.

Förlåt för att jag inte har bloggat de senaste dagarna. Jag har saknat fantasin och energin.

Nu sover Garmischborna, Alphaville och DJ Ötzi har hållit sina konserter, herrarna laddar för tidernas slalomfest och jag borde ha minst tio tunga ämnen att summera.
Ni får två fjäderlätta:

1. Jag har inte bestämt vem som är läckrast av Hargin och Myhrer. Den ene är ju fet och köttig, den andre luktar dill. Har ni någon åsikt?

2. Jag hade förstaparkett till VM:s sorgligaste scener. I dagens slalom sölade argentinskan i mål som 34:a, tolv sekunder efter vinnaren.
DJ:n grubblade ändå inte ett uns på låtvalet. På med samma singel som åkaren alltid får höra, oavsett resultat och tävlingsort. Hennes händer rörde sig maskinellt ut i luften, mot armvecken, huvudet, midjan. Det var knappt dans, knappt glädje, absolut inte dansglädje. Men publiken fick sitt fniss den här gången också.
Varför hon alltid får utstå samma skit?
Vem åkaren var?
Vilken låt som spelades?
Jag besvarar alla tre frågor med en skärmdump:

God natt.
/Kristoffer Bergström, Garmisch, men drar till Norge för längd-VM imorn.

…?
… vad sa du?
En förklaring på frågan om Myhrer och Hargin?
Nej, den är inte mer än så.
Jag velar just nu mellan vilken av dem jag gillar bäst. Men det lutar åt pizzan.