Garmisch.

Jag gillar den nya Anja. ”Jag har åkt ungefär hundra gånger bättre än idag” sa hon efter tiondeplatsen, och det stämmer ju. Men å andra sidan har hon varit ungefär hundra gånger otrevligare än idag.

Jag var förtjust också i Tjuranja. Under OS förra året pratade jag med henne varje dag, men det gick strävt. Mina frågor blev allt fattigare, hon slöt sig alltmer i åkningen och vred helst bort huvudet. Ett tag kändes det som en kompisdag om hon höll blicken inom nittio grader från där man stod.
Surt? Ja, men härligt på det där Wassbergsättet.

Den där butterheten finns inte längre. Det tydligaste exemplet finns på band i början av min tiominutersfil från den mixade zonen. Anja hade dröjt en halvtimme med att komma dit och närapå behövt manchete för att ta sig igenom djungeln av alla jävla mikrofoner och kameror. Väl på plats väntade hon inte på några frågor utan sa rakt ut till oss:
– Jag hatar webb-tv.
(Tystnad.)
– Ursäkta mig, men hur många har det blivit senaste året?

Det var inte grinigt, utan kamratligt. Som om hon delade med sig av en spontan åsikt till polarna. Som om Anja hängde med sina tio vänner, de där med diktafon.

/Kristoffer Bergström

… Och så en kvart senare, när tyska lokaltidningar, italienska hobbymagasin och österrikiska låtsassajter fått sina citat hade Anja bara en intervju kvar. Gissa formatet.

(Sorglig sanning: det är jag som skuggar Anjas ansikte. Mitt huvud är så ångestframkallande stort att det skymmer solen för folk som är tre meter bort.)