Garmisch.

Jag gillar den nya Anja. ”Jag har åkt ungefär hundra gånger bättre än idag” sa hon efter tiondeplatsen, och det stämmer ju. Men å andra sidan har hon varit ungefär hundra gånger otrevligare än idag.

Jag var förtjust också i Tjuranja. Under OS förra året pratade jag med henne varje dag, men det gick strävt. Mina frågor blev allt fattigare, hon slöt sig alltmer i åkningen och vred helst bort huvudet. Ett tag kändes det som en kompisdag om hon höll blicken inom nittio grader från där man stod.
Surt? Ja, men härligt på det där Wassbergsättet.

Den där butterheten finns inte längre. Det tydligaste exemplet finns på band i början av min tiominutersfil från den mixade zonen. Anja hade dröjt en halvtimme med att komma dit och närapå behövt manchete för att ta sig igenom djungeln av alla jävla mikrofoner och kameror. Väl på plats väntade hon inte på några frågor utan sa rakt ut till oss:
– Jag hatar webb-tv.
(Tystnad.)
– Ursäkta mig, men hur många har det blivit senaste året?

Det var inte grinigt, utan kamratligt. Som om hon delade med sig av en spontan åsikt till polarna. Som om Anja hängde med sina tio vänner, de där med diktafon.

/Kristoffer Bergström

… Och så en kvart senare, när tyska lokaltidningar, italienska hobbymagasin och österrikiska låtsassajter fått sina citat hade Anja bara en intervju kvar. Gissa formatet.

(Sorglig sanning: det är jag som skuggar Anjas ansikte. Mitt huvud är så ångestframkallande stort att det skymmer solen för folk som är tre meter bort.)

Garmisch.

Jag är inte förvånad. Med trekvart kvar till Anjas stora start dansar tyska bergaindianer med strass på axlarna för publiken. Sångaren joddlar inte bara, han falsett-joddlar. Nu hissas genomskinlig plast upp i spännande mönster. Wah, trianglar! Kvadrater!

De allmänna läktarna är smockade medan Gold and Silver Tribunes skiner blå av de tomma stolarna. Min vän Jenny Modin har myror i benen, magen och huvudet. Hon vägrar sitta i pressummet utan står i tv-reportrarnas fålla utan att ha någon kamera. Och själv… är jag pirrig. Lite som när man är kär, men inte i en person utan i femton. Som om jag vill hitta ett ståtligt träd och rista in ”KB +” och sedan fylla i alla i truppens initialer.

Jag vill så gärna att Anja tar sig ner för den vertikala hockeyplanen och tar medalj idag. För hennes skull, men lika mycket för att det publika intresset ska väckas därhemma. Annars är det risk att ni glömmer bort festen här nere och fokuserar på allt stort som händer i Sverige bara.

/Kristoffer Bergström

Garmisch
Kvinnan bar ingen bricka och stoppades därför utanför pressområdet.
Vakten vägrade släppa in henne trots vädjanden, men fick ge sig när en kollega rusade dit och viskade ett par snabba ord:
”Det där är Lindsey Vonn”.

Veckan har varit svajig för en av världens bästa.
Lindsey Vonn föll på träning i Österrike och dunkade huvudet i marken. I sviterna av smällen ställde hon in helgens tävlingar och siktade på att komma pigg till VM.
Väl framme i Garmisch förbannade Vonn det isiga underlaget i pisterna.
”Backen är extremt gropig och isig från start till mål”, skrev hon på Facebook och fortsatte:
”Jag har aldrig sett en bana preparerad på det sättet under hela min karriär, inte ens nära”.
Inga ord räckte
Sista problemet uppstod vid reportrarna. Inte för att de var närgångna, utan för att hon inte kunde nå in till dem.
En av VM:s stora idoler saknade den laminerade identitetsbricka som ackrediterade personer bär. Därför stoppades hon av en vakt vid presscentrumets entré. Stämningen hann aldrig bli hätsk, men Vonns ord om att hon skulle in på en presskonferens verkade heller inte bita, så hon fastnade där tills ytterligare en vakt skyndade dit och identifierade henne.

Kristoffer Bergström, Garmisch

(Där bakom stolpen sitter vakten. Hud som pansar, hörsel som en råbock, ögon som digitalkameror. Och skidintresse som en argentinare),

*****
Bonusmaterial (presenteras varje dag. Alltid bortanför huvudämnet, alltid tveksam kvalitet):

Frågan har svävat i luften länge nu. Jag har bara inte hittat rätt namn. Men så gick jag över gatan från hotellet när det bara sa PLONK i huvudet, som om snilleblixten var av metall. Naturligtvis! Så ska jag heta om jag blir hiphopartist!

Avslappnade åkare på den svenska presskonferensen idag. 

Så var VM-truppen presenterad här i Sundsvall.

Låt oss börjar med att konstatera att det blev en större trupp än förväntat – detta för att det finns en del frågetecken. Och redan helgen före VM, i världscupen i Drammen, kommer ett par namn bli reserver.

På herrsidan kommer Teodor Peterson och Mats Larsson göra upp om den sista sprintplatsen .- Hellner, Jönsson, Modin är klara sprintåkare.

Även på damsidan kommer sprintlaget plockas ut: sex åkare skulle vilja köra, men bara fyra får plats.

Att både Jens Eriksson och Tiio Söderhielm kommer med visar också på att det finns en viss osäkerhet tror jag på distanssidan. Bakom de fyra storfräsarna – OS-hjältarna – finns flera bra åkare men ingen riktigt sylvass. Nu får formen avgöra. Det kan också vara så att alla de fyra stora åkarna (Hellner, Olsson, Södergren och Richardsson) tar hand om alla distanslopp.

Det är kul att VM börjar närma sig. Bara två veckor kvar till Drammen och sen är cirkusen i gång.

Det känns aningen bättre än före SM. Kalla har visat formbesked,  Haag är på rätt väg. Hellner är stabil, Johan Olsson tillbaka och Hanna Falk övertygande.

Trots Emil Jönssons skada så finns det förhoppningar om ett bra mästerskap.

Men det kommer inte bli lika guldkantat som i Whistler.

Petra Thorén