Garmisch.

Jag är inte förvånad. Med trekvart kvar till Anjas stora start dansar tyska bergaindianer med strass på axlarna för publiken. Sångaren joddlar inte bara, han falsett-joddlar. Nu hissas genomskinlig plast upp i spännande mönster. Wah, trianglar! Kvadrater!

De allmänna läktarna är smockade medan Gold and Silver Tribunes skiner blå av de tomma stolarna. Min vän Jenny Modin har myror i benen, magen och huvudet. Hon vägrar sitta i pressummet utan står i tv-reportrarnas fålla utan att ha någon kamera. Och själv… är jag pirrig. Lite som när man är kär, men inte i en person utan i femton. Som om jag vill hitta ett ståtligt träd och rista in ”KB +” och sedan fylla i alla i truppens initialer.

Jag vill så gärna att Anja tar sig ner för den vertikala hockeyplanen och tar medalj idag. För hennes skull, men lika mycket för att det publika intresset ska väckas därhemma. Annars är det risk att ni glömmer bort festen här nere och fokuserar på allt stort som händer i Sverige bara.

/Kristoffer Bergström