SKIDSKYTTE. Det var sista OS-föreställningen av ”Ferry stand up show” i dag i mixade zonen.

Några oneliners i urval från dagen:

– Det blir brasilianskt firande. Jag kommer förresten med den allra sista flygningen till Storuman. Det är lite häftigt. Sedan lägger de ner flygplatsen.

(Om hemkomsten.)

– Nu ska jag hem och lukta på Heidi. Men bara en dag, för sedan åker hon till Göteborg och bryter arm.

(Om att träffa frun Heidi Andersson igen efter fyra veckor.)

– Nej, han är ett reptildjur, som en pytonorm som käkat en ko och ligger och jäser i tre veckor

(Om huruvida rumskompisen Mattias Nilsson får svårt att sova efter sin genomklappning i skyttet.)

SKIDSKYTTE. Den svenska sjukstugans störste förlorare måste vara Jonas Edman.

Skidskyttarnas skjuttränare blev sjuk i förra veckan och fick flytta ut från OS-byn och upp till SOK-villan. Men när sedan Kalla & Co också blev sjuka och skulle flytta upp till villan fanns det inte plats för alla.

Då åkte Edman ut ut huset och fick sätta sig på ett plan hem till Sverige…

– Det är tufft, men så är det, kommenterar Wolfgang Pichler.

Edmans tio år gamla OS-guld väger alltså inte lika tungt som Kallas nytagna.

***

Det har körts en enda herrstafett i skidskytte i Whistlers OS-banor genom åren – vid för-OS i fjol.

Den vann Sverige – utan Björn Ferry.

Nu kör han sista sträckan i dag medan Carl Johan Bergman, som alltså är frisk, tar hand om andrasträckan. Det brukar vara tvärtom, men förmodligen beror rockaden på att man var osäker på Bergmans start.

/Flinck, Whistler

LÄNGD. Björgen är OS-drottning (så välförtjänt) och Sverige slutade femma i stafetten.

Men lite i skymundan noterar jag att Ryssland bara blev åtta i damstafetten och börjar slå lite i historieböckerna.

Det visar sig, förstås, vara de ryska damernas överlägset sämsta stafett i OS-historien.

2010: 8:a.

2006: Guld.

2002: – *

1998: Guld.

1994: Guld.

1992: Guld.

1988: Guld.

1984: 4:a.

1980: Silver.

1976: Guld.

1972: Guld.

1968: Brons.

1964: Guld.

1960: Silver.

1956: Silver.

* Fick inte ställa upp 2002 på grund av för höga blodvärden.

Innan vi vågar oss på en slutsats så tar vi oss också en titt på den ryska/sovjetiska medaljutdelningen för längddamerna vid de senaste spelen.

1988: 8 medaljer (varav 3 guld).

1992: 9 (3).

1994: 5 (3).

1998: 7 (5).

2002: 3 (3).

2006: 4 (1).

2010: 1 (0).

För tolv år sedan tog man alltså samtliga fem guld samt ytterligare ett silver och ett brons. Här i Vancouver har det fram till lördagens tremil blivit ett brons.

Inte bara jag som ser en trend här, va?

Och så till 10 000-kronorsfrågan: Vad beror detta på?

Någon som har en vild gissning?

Jag låter frågan hänga i luften så länge och kan bara säga att det diskuteras en hel del i skidvärlden om hur Ryssland ska resa sig som längdnation till hemma-OS i Sotji om fyra år.

Vilka metoder kommer de att ta till?

Eller som en ledare inom svenska längdlandslaget sa till mg häromdagen:

– Har de kunskapen, tränarna och kulturen att klara det den rena vägen?

/Flinck, Whistler

LÄNGD. Jag glömmer aldrig presskonferensen på Hotell Hasselbacken på Djurgården hösten 2007.

Svenska längdlandslaget var i upplösning sedan fyra av de största åkarna brutit sig ut och bildat ett eget lag: Team Mekonomen.

In stövlade Gunde Svan som ny sportchef, satte sig vid podiet och förklarade att målet var att i OS 2010 skulle Sverige vara världens bästa längdnation.

Vi är rätt många som lett lite, nej skrattat, åt den där målsättningen.

Men nu är vi där.

Visst, det återstår några dagar av OS, men låt oss suga på den här tabellen lite:

Och då har vi haft en långt ifrån optimal utdelning under detta OS: de två ”givnaste” medaljerna var ju Emil Jönsson i sprinten samt teamsprinten herrar. Vi har också ett par fjärdeplatser och förmodligen rök det ett guld eller silver, eller i värsta fall också ett brons, i dagens damstafett när Anna Haag blev sjuk häromdagen.

/Flinck, Whistler

VANTAR. Varje morgon jag vaknar och tittar ut genom fönstret ser jag det här:

Bortåt 100 människor står i kö för att komma in i OS officiella souvenirshop här i Whistler.

Jag gick ner och frågade vad folk köade för.

– De röda tumvantarna, sa en expedit.

– Vi får in 500 varje dag. Vi öppnar klockan nio och folk står här utanför från klockan sju för att få tag i ett par. Alla är slutsålda inom en timme. Varje dag, fortsatte hon.

”The red mittens” som de de stickade vanterna kallas här är större än allt annat på OS – hockeyn, Lindsey Vonn, damernas konståkningsduell… ja till och med Marcus Hellner.

/Flinck, Whistler

MAT. Vår kamerakvinna Jossan hängde på på middagen i kväll. Och levererade dagens citat.

Det blev taparestaurangen rakt över gatan från våra lägenheter – en ny favorit.

Jossan tog för sig av köttet.

– Förbannat gott kött. Jag är ju egentligen vegetarian…

Är du?!

– Ja, men det kommer och går.

***

För övrigt kändes det som att OS-luften började gå ur en något i dag.

* Efter flera dagars klarblå himmel kom regnet och snöblasket tillbaka.

* Skidskyttetstafetten blev som väntat inget speciellt.

* Längtjejernas sjukstuga ovanpå det.

* Slutet börjar nalkas: fem dagar, en skidskyttetävling och fyra längdlopp kvar.

* Porten till vårt lägenhetshus har blivit en pissoar på nätterna.

Ja, till och med arrangörerna tacklar av:

/Flinck, Whistler

SKIDSKYTTE. Helena Jonssons och de andra damernas OS är över.

Jonsson fick själv sätta betyg på sitt OS och var ärlig både mot sig själv och andra:

– Underkänt, absolut.

Hon skyller inte på någonting.

Hade hon fått göra om OS menar hon att hon gjort exakt samma förberedelser.

Ärligt, frankt, rättframt… vad ni vill.

Chefen (en av dem alla) bad mig förklara varför det inte blev några medaljer för Helena (framför allt) men också för Aco.

Okje då, en snabbanalys:

* De andra var bättre.

Där har vi en enkel basförklaring: konkurrenterna har helt enkelt varit bättre, snabbare och säkrare än i världscupen. Och i skidskytte kan man inte påverka motståndet, så länge man inte skjuter ner dem ute i spåret vill säga.

* Svenskorna var inte bättre.

Både Aco och Jonsson menar att de känt sig i bra form hela OS. Men det innebär inte att de, till skillnad från många av konkurrenterna, varit i bättre form än i världscupen generellt. Aco har visserligen varit snabbast i spåret i ett par OS-lopp, men det är hon nästan alltid i världscupen också.

* Tappade skyttet

Jonsson inledde med noll bom i sprinten men var ändå inte bättre än tolva. I jaktstarten missade hon allra första skottet och då, just där och då, förvandlades omvärldens förhoppningar till förväntningar och krav hos henne.

Det klarade inte Jonsson av.

Hon tappade självförtroendet i skyttet helt till distansen och hennes första skyttekris på ett par år förvandlades snabbt till hennes första riktiga motgång i karriären. Den klarade hon inte av att vända på ett par dagar.

* OS-debutant

Jonsson (och alla andra tjejerna utom Aco, som gjorde sitt tredje) gjorde sitt första OS här och sa efteråt: ”Det här var en nyttig läxa. Jag har lärt mig att OS är ingen lek.”  

Jag håller med förbundskapten Eklund: ”Sitt första OS är något man bara måste ta sig igenom.”

Eller som Andrea Henkel sa till mig: ”Jag är glad att jag tog mitt guld i min allra första OS-tävling (2002), innan jag förstod hur stort ett OS är.”

* Vallamissen i premiären

Aco säger nu i efterhand att hon kände sig oslagbar innan, och till och med under, premiären i sprint. Men varken hon eller Helena hade toppskidor (det var väl inget fel på själva vallan utan snarare på valet av skidor) och hamnade långt efter samtidigt som sprinten är den mest öppna av distanserna då det bara är två skjutningar (vem som helst kan ha en bra dag på vallen och sätta tio skott) och alla dessutom är pigga då det är första distansen.  

Det var just i sprinten Aco hade behövt vara snabbast, precis som hon var i masstarten. Det spred sig en osäkerhet redan där hos damerna.

Det där var min snabbanalys av det svenska damfiaskot. Ett försök till förklaringar, inte bortförklaringar eller ursäkter alltså.

***

Nu till något roligare:

Nisse på Bildbyrån, världens roligaste fotograf, bloggar kul från herrarnas storslalom i dag:

Lite kul med storslalomen. 104 åkare fanns på startlistan. Allt från österrikiska förhandsfavoriter och norska fartvidunder till en mexiare född 1959 och en senegales. Blåbären förgyller.
Här närmast nedan är han senor Von Hohenlohe från Mexiko. Född 1959.

***

Längddamerna får svårt att få ihop ett bra lag i stafetten på torsdag efter ”epidemin”.

Skidskyttets förbundskapten Staffan Eklund är osäker på om han får ihop något lag över huvud taget till herrstafetten på fredag.

Men det handlar inte om virus där.

– Nej, alla fem grabbarna packade in sig i en bil i dag och drog till Vancouver. Vi får väl se om de ens kommer tillbaka hit igen. Du vet ju hur Ferry är…

/Flinck, Whistler

LÄNGDSKIDOR. Ferry är av. Hellner på.

Häromdagen var det Barometern som vaskade fram en klassisk lokalvinkel på Ferry.

Efter Hellners bragd på tremilen ville inte Kristanstadsbladet vara sämre utan dundrade på med:

Lite kul var det ändå att syrran hans missade nästan hela bragdloppet för att hon själv var ute och körde Göingemaran.

/Flinck, Whistler

LÄNGDSKIDOR. Det här är Eirik på VG. Han är från Norge. Och han ringer hem.

Till nästa OS ska norrmännnen börja med röksignaler i stället. Det tror att det blir enklare.

***

En dag åkte två krönikörer upp till längdskidorna i Whistler från Vancouver. Samtidigt. Utan att de visste om varandra.

En av dem skulle bort.

Det blev Farbrorn. Han som är yngst alltså. Till vänster på bilden. Bank.

/Flinck, Whistler

CURLING. Emil Karlsson har fått en själsfrände i – Carl Lewis.

– Jag älskar curling, säger Lewis på plats i OS-arenan för curling.

– Curling är en perfekt tv-sport då en är så lätt att förstå. Det händer något hela tiden och matcherna varar inte så länge. Det är skoj att vara på läktaren också, snacka med de amerikanska tränarna och få med sig hela upplevelsen, säger friidrottslegendaren, som är på plats på sitt första OS.

Nu får Karlsson se till att ta sig till curlingarenan och få Lewis tips inför Sveriges matcher.

/Flinck, Whistler