Garmisch

Jag hade inte med burken med guldfärg till dagens tävling. Om Patrik Järbyn vunnit hade jag inte haft någon förberedd idé på segerbild eller textvinkel. Det slog mig när han hade åkt 35 sekunder och ledde klart. Sedan ramlade Patrik nio gånger utan att ramla och var till sist i mål på rena skämstiden. Dagens näst tyngsta utmaning var över.
Dagens tyngsta kom strax efteråt när labyrinten av reportrar väntade. Alltså, ärligt talat, vilka är alla dessa mediestationer som hugger i super-G:ns tjutrea? Finns det inte för många med mitt jobb när en mikrofonkåt stjärna som Järbyn till sist känns mikrofonasexuell?

Jag ska inte överdriva, vi svenskar fick ändå en gottepåse av fina stunder med Super-Patrik. Låt mig lista tre som inte publicerats någon annanstans än:

3. Patrik får tobakssug, gräver i fickan och utlöser en lavin.
Tre snussorter av olika märken, grovlek och sälta faller ner i snön. Så väl har Patrik garderat sig för att få sin perfekta stund i målområdet. Han hanterar dem som en kemist, öppnar rätt lock och delikatessbakar sin prilla utan att sluta prata.
2. Patrik ber Hans Olsson ta i lite.
När Olsson startar står redan Järbyn hos oss och gaggar. Han säger att Hans har alla chanser nu när solen ligger rätt. En minut senare kör Hans ut och Patrik är oförstående. ”Jag kom också långt ut där men orkade i alla fall jobba mig tillbaka igen”, säger han.
1. Patrik vill hem.
Patrik bor i USA med sin amerikanska, norskättade fru. Hans två barn uppfostras med ungefär tio delar engelska och en del boråsiska. Det ska bli skillnad på det.
– Frugan och jag och barnen flyttar till Sverige i ett år. Om det blir 2012 eller 2013 får vi se. Killarna ska lära sig svenska. Jag måste säga det: Sverige är världens bästa land. Jag trivs jättebra där.
– Jag pratar bara svenska med grabbarna. Men jag är den enda. Alla deras kompisar, mamma, svärföräldrar och alltihopa pratar bara engelska. Jag vill verkligen att de ska känna var de kommer ifrån och känna sin rötter.

Jag ska bort på störtloppsträning nu. Mejla mig om ni har någon fråga jag ska framföra till Anja.

/Kristoffer Bergström

Garmisch.

Jag gillar den nya Anja. ”Jag har åkt ungefär hundra gånger bättre än idag” sa hon efter tiondeplatsen, och det stämmer ju. Men å andra sidan har hon varit ungefär hundra gånger otrevligare än idag.

Jag var förtjust också i Tjuranja. Under OS förra året pratade jag med henne varje dag, men det gick strävt. Mina frågor blev allt fattigare, hon slöt sig alltmer i åkningen och vred helst bort huvudet. Ett tag kändes det som en kompisdag om hon höll blicken inom nittio grader från där man stod.
Surt? Ja, men härligt på det där Wassbergsättet.

Den där butterheten finns inte längre. Det tydligaste exemplet finns på band i början av min tiominutersfil från den mixade zonen. Anja hade dröjt en halvtimme med att komma dit och närapå behövt manchete för att ta sig igenom djungeln av alla jävla mikrofoner och kameror. Väl på plats väntade hon inte på några frågor utan sa rakt ut till oss:
– Jag hatar webb-tv.
(Tystnad.)
– Ursäkta mig, men hur många har det blivit senaste året?

Det var inte grinigt, utan kamratligt. Som om hon delade med sig av en spontan åsikt till polarna. Som om Anja hängde med sina tio vänner, de där med diktafon.

/Kristoffer Bergström

… Och så en kvart senare, när tyska lokaltidningar, italienska hobbymagasin och österrikiska låtsassajter fått sina citat hade Anja bara en intervju kvar. Gissa formatet.

(Sorglig sanning: det är jag som skuggar Anjas ansikte. Mitt huvud är så ångestframkallande stort att det skymmer solen för folk som är tre meter bort.)

Garmisch.

Jag är inte förvånad. Med trekvart kvar till Anjas stora start dansar tyska bergaindianer med strass på axlarna för publiken. Sångaren joddlar inte bara, han falsett-joddlar. Nu hissas genomskinlig plast upp i spännande mönster. Wah, trianglar! Kvadrater!

De allmänna läktarna är smockade medan Gold and Silver Tribunes skiner blå av de tomma stolarna. Min vän Jenny Modin har myror i benen, magen och huvudet. Hon vägrar sitta i pressummet utan står i tv-reportrarnas fålla utan att ha någon kamera. Och själv… är jag pirrig. Lite som när man är kär, men inte i en person utan i femton. Som om jag vill hitta ett ståtligt träd och rista in ”KB +” och sedan fylla i alla i truppens initialer.

Jag vill så gärna att Anja tar sig ner för den vertikala hockeyplanen och tar medalj idag. För hennes skull, men lika mycket för att det publika intresset ska väckas därhemma. Annars är det risk att ni glömmer bort festen här nere och fokuserar på allt stort som händer i Sverige bara.

/Kristoffer Bergström

Garmisch
Kvinnan bar ingen bricka och stoppades därför utanför pressområdet.
Vakten vägrade släppa in henne trots vädjanden, men fick ge sig när en kollega rusade dit och viskade ett par snabba ord:
”Det där är Lindsey Vonn”.

Veckan har varit svajig för en av världens bästa.
Lindsey Vonn föll på träning i Österrike och dunkade huvudet i marken. I sviterna av smällen ställde hon in helgens tävlingar och siktade på att komma pigg till VM.
Väl framme i Garmisch förbannade Vonn det isiga underlaget i pisterna.
”Backen är extremt gropig och isig från start till mål”, skrev hon på Facebook och fortsatte:
”Jag har aldrig sett en bana preparerad på det sättet under hela min karriär, inte ens nära”.
Inga ord räckte
Sista problemet uppstod vid reportrarna. Inte för att de var närgångna, utan för att hon inte kunde nå in till dem.
En av VM:s stora idoler saknade den laminerade identitetsbricka som ackrediterade personer bär. Därför stoppades hon av en vakt vid presscentrumets entré. Stämningen hann aldrig bli hätsk, men Vonns ord om att hon skulle in på en presskonferens verkade heller inte bita, så hon fastnade där tills ytterligare en vakt skyndade dit och identifierade henne.

Kristoffer Bergström, Garmisch

(Där bakom stolpen sitter vakten. Hud som pansar, hörsel som en råbock, ögon som digitalkameror. Och skidintresse som en argentinare),

*****
Bonusmaterial (presenteras varje dag. Alltid bortanför huvudämnet, alltid tveksam kvalitet):

Frågan har svävat i luften länge nu. Jag har bara inte hittat rätt namn. Men så gick jag över gatan från hotellet när det bara sa PLONK i huvudet, som om snilleblixten var av metall. Naturligtvis! Så ska jag heta om jag blir hiphopartist!

Så var VM-truppen presenterad här i Sundsvall.

Låt oss börjar med att konstatera att det blev en större trupp än förväntat – detta för att det finns en del frågetecken. Och redan helgen före VM, i världscupen i Drammen, kommer ett par namn bli reserver.

På herrsidan kommer Teodor Peterson och Mats Larsson göra upp om den sista sprintplatsen .- Hellner, Jönsson, Modin är klara sprintåkare.

Även på damsidan kommer sprintlaget plockas ut: sex åkare skulle vilja köra, men bara fyra får plats.

Att både Jens Eriksson och Tiio Söderhielm kommer med visar också på att det finns en viss osäkerhet tror jag på distanssidan. Bakom de fyra storfräsarna – OS-hjältarna – finns flera bra åkare men ingen riktigt sylvass. Nu får formen avgöra. Det kan också vara så att alla de fyra stora åkarna (Hellner, Olsson, Södergren och Richardsson) tar hand om alla distanslopp.

Det är kul att VM börjar närma sig. Bara två veckor kvar till Drammen och sen är cirkusen i gång.

Det känns aningen bättre än före SM. Kalla har visat formbesked,  Haag är på rätt väg. Hellner är stabil, Johan Olsson tillbaka och Hanna Falk övertygande.

Trots Emil Jönssons skada så finns det förhoppningar om ett bra mästerskap.

Men det kommer inte bli lika guldkantat som i Whistler.

Petra Thorén

Otepää, Estland (varför bränner inte Sverige upp Hellner när Norge Eldar Rönning?)

Kan vi inte, sådär dumpatriotiskt, bara jubla högt?
Inte viska tråkigheter som ….. pssss…legkovcolognabauerolsson…?
Snälla?
Okej: waaaahaaa!!! Vilken tävling!!! Marcus Hellner tippade sig själv runt plats tjugo och var till sista åtta tiondelar från pallen. Fjärdeplatsen är hans bästa någonsin i klassiskt.

Och så Stål-Danne. Han som låg fyra sekunder efter dagens favorit Vylegzhanin när bara en backe återstod, men lika på väg mot mål – och sedan ”spurtade” ner ryssen.

Ja. Jag ler bara. Skrattar åt hur killen som låg sjuk för drygt en vecka sedan just nu, just idag, är världens näst bäste klassiska åkare.

/Kristoffer Bergström, Otepää

Äh. I all lycka skickar jag med en tävling. Vad föreställer den här bilden? Om ni har en gissning så skriv en kommentar nedan. Jag lovar att skicka en ryggsäck till den som gissar bäst. Ni kan få välja mellan en från OS i Vancouver och en med texten ”Jag är en rökfri ryttare”.

Otepää, Estland.

Allt är som det brukar.
Ett knippe stjärnor – Cologna, Bauer, Legkov, Olsson –  skippar Otepää. Vi journalister värker fram texter om hån och förkylningsskräck. En åkare har stoppats av för höga hb-värden, men Krista Lähteenmäki har den goda smaken att inte vara ryska, så inga misstankar kastas mot henne (lex Britta).

(Behöver påpekas: självklart har Krista inte gjort något fel, det är inte godtroheten jag raljerar över utan misstron mot andra).

Och snart ska jag försöka hoppas på ett par svenska tjejer som knappt hoppas själva. När jag pratade med Anna Haag igår kallade hon tio klassiskt för en favoritdistans, men ändå har hon aldrig varit bättre än sjua på sträckan. Och formen var bra, men inte pallbra.
Liknande saker sa Anders Södergren och Marcus Hellner. Därför får vi gå till det närmaste Nostradamus vi kommer: Nordvall. Han heter Torbjörn i förnamn, är presschef och självsäker.
– Where is Daniel Richardsson? undrade en Fis-anställd i går.
– I don’t know. But he will win tomorrow, sa den synske.
Sedan pratade de inte mer.

***
Det är andra gången jag är i Otepää. För två år sedan var det plattmark och ett partytält. Tjejer i gröna sponsorkläder delade ut småflaskor örtsprit till reportrarna trots att morgonloppen inte kickat igång. Reportrarna drack.
Nu är en rödteglad koloss uppsmälld här. Han – för vissa byggnader har kön – är ful och fet, men funktionell. Läktaren är kvartsfylld med ester, men mer är inte att vänta när tävlingen går fem mil från civilisationen.

Flaskorna är borta från pressrummet, men alkonyttjandet på konstiga tider kvar. Jag hatar att exotisera, avskyr att glorifiera, men vill ändå visa:
På Hotell Dorpat bor mestadels journalister och andra som är tillresta i jobbärenden för tävlingen. När jag kom hem från middagen igår bildade kebabsåsen och salladen en fin linje bortåt korridoren.

På väg mot Dorpat hade jag mött hänghuvuden. De hade druckit för mycket och var på väg hemåt. Nu följde jag såsspåret, det var enkelt. Utanför granndörren låg fyllekäket kastat. För diskretionens skull var köttresterna invirade i folie. Man vill ju inte grisa ner.

Det anmärkningsvärda? Klockan var elva på kvällen.

Tid gick. Jag gick ner till restaurangen där tolv män satt och hällde i sig starköl. Två per man, tre, fyra.

Det anmärkningsvärda? Klockan var åtta på morgonen. Barnfamiljer åt yoghurt bredvid.

/Kristoffer Bergström, Otepää och Tartu, Estland

Sista etappen idag, monsterbacken i Alpe Cermis.

Åkarna kör 9 km, klättringen uppför är på 3.7 km. Det är ett mastodontprov efter en veckas tävlingar och många är slitna. Fick precis beskedet att Anders Södergren inte kör backen, han känner sig sliten och vill inte riskera något.

Anders hade en lättare förkylning inför Tour de ski och gör bäst i att vila och ladda – VM är inte långt borta nu.

Räkna med att Marcus Hellner och Charlotte Kalla kommer att köra för sin heder i dag efter skid och vallamissen i går.

En som trots eländet i går var glad, hon är alltid det var Anna Haag.

När hon lämnade den mixade zonen var det med orden: ”Hej, då” Ses i morgon! Med gladare miner”

Innan skidåkarna ger sig upp i backen har vi ett antal föråkare ute. Torgny Mogren till exempel och Vegard Ulvang. De kör en liten förtävling. Det ryktas om vätskestopp på vägen. Och det finns ett Vasaloppsrep – en och en halv timma har de på sig upp annars ryker de.

Petra Thorén/Cavalese

Pust, bara ett lopp är kört men vilket race.

Först Northug show, visste det i går att han hade något på gång. Annars hade han aldrig varit så avslappnad som när jag träffade honom och fick en av två enskilda tidningsintervjuer (inte en norsk tidning hade chansen). 

Sen Hellners sammanklappning. Dåliga skidor, men också en seg kropp. I målområdet kastade han handskarna skrek FAN och gav sig iväg på en skidtur för att smälta allt. Och för att inte vräka ur sig dumheter till oss.

Han kom lufsandes efter en lång stund. Fortfarande putt. Vilket jag förstår. Han är som tur är en vinnarskalle.

Sen när Dag Malmström från Radiosporten frågade om han skulle köra i morgon lackade Hellner till igen. Varför skulle jag inte det? menade han. Dagge sa att andra som ligger bättre till drog sig ur. 

Som du då..? svarade Hellner.

Jösses vi får hoppas att han inte spränger sig – före backen i Alpe Cermis i går. Kan dock bara gilla det. Utan inställningen . – ingen vinnare.

NU, KAlla!

Petra Thorén, Cavalese

Sista rycket nu i Tour de ski. Alla börjar bli lite trötta, märker jag. Inte bara skiåkare då. Just nu ligger internet nere i presscentrat, det är kaos men folk bara skrattar åt eländet, vi är alla i behov av nätet men vad ska man göra. Så tävlingarna då: det kommer att bli en jäkla körning på herrsidan (20 km klassisk sti). Alla kommer att jaga bonussekunder på de fem spurtpriserna som är. Sen är det bonusekunder i mål också.

På damsidan två spurtpriser och målgång. Där jagar Kalla sekunder. Varken Hellner eller Kalla är som vassast i klassisk stil men behöver alla sekunder de kan få. Räkna med att Hellner tar för sig, han är en tuffing i spåret även om han inte gillar masstart.

Efter tårtkalas med Petter Northug i går, han firades på sitt hotell inför pressen sjung det norska landslaget vackert (?!). Innan dess gav han en exklusiv intervju till två svenska tidningar.

Sportbladet var en. Läs intervjun på nätet om du vill. Där får du en bild av en mjuk och fin  Petter Northug – sådan som han är när trycket lättat.

/Petra Thorén, Cavalese