Liberec, Tjeckien

Det är nu vi behöver positiva bilder.
Vi har tre mil tungsnö. Vi har Charlotte Kalla mot den längre, äldre och mer rutinerade kvartetten Steira, Shevchenko, Saarinen och Kowalczyk.

Jag vet att Charlotte är stark nog för att rå på dem, och nu när loppet går över alla slingor finns det gott om uppförsbackar där hon kommer till sin rätt.

Men det är ett mentalt spel också.

VM har inte varit helt lyckat för Sverige, jag bedömer det som starkt tvåplussigt, och stafettfloppen igår sitter i allas huvuden.

Därför ska vi boosta Supercharlotte med energi nu. Nu lyfter vi landet och vågar tro på det dåraktiga, på att hon är bäst.

Jag bidrar med två bilder på Liberec största optimister. Det är den här hybrisnivån vi ska upp till:

1. ”Kunde Hannibal med elefanter kan vi med en tjeckisk småbil”

Jag tror att det är jäveln i rödsvart som är ledaren bakom detta. Runt svenskhotellet har det snöat i sex dygn, du måste använda tryckborr för att nå igenom snölagret och ner till asfalten – då ringer han sina tre polare och föreslår en tripp upp i bergen med sommardäcks-skodan.

2. ”Men Willi, vad ska du göra nu när jeansaffären i Ålborg kursade?”

Finanskristider väntar. Du är arbetslös på Jylland.
Men istället för att scrapbooka och läsa Milleniumtrilogin köper du upp ett danskt restlager med textilier – och söker lyckan i Nordtjeckien. För att locka familjer dealar du till dig ett blått flygplan som vippar barnen för en femma medan mamma kollar fräscha blusar.
Det är så rart, Willi, det är så extremnischat. Banken måste ha gett dig K pronájmu-banderollen – uthyres – i samma kasse som lånebeviljandet.

Hur gör ni för att peppa?

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien

Klockan åtta kommer torget härnere – jag har en känsla av att det inte heter Medal Plaza mer än de här veckorna – krylla av flaggor. Små tjejer i gula jackor säljer mulled wine, på scenen spelar artisten poppig cello och varenda besökare är en partystarter. Mitt i festen kommer en speaker ropa två dräpor på något främmande språk innan en klar engelsk röst ropar put your hands together for Sweden on sixth place.

Jag hoppas att det blir tyst då. Inte som en protest, inte för att håna svenskarna, men för att det här inte är någonting att applådera. Alla som klappar gör det i vänlighet.

Marcus Hellner pratade igår om tvekampen mot Northug. Men sedan Daniel Rickardsson pumpat sig djupare ner i skämtsnönoch blivit ifrångliden med 1.20 var loppet kört redan innan han duttat Johan Olsson i ländryggen.

Nej, vi saknade inte Anders Södergren, han hade inte räddat medalj. I första hand saknade vi en startman, i andra hand lite geist. Det var tydligt att varken Johan eller Mathias trodde på medalj när de gav sig av.
De genomförde loppet, de tävlade inte.

Och så Marcus.
Två gånger har jag sett honom ta ut varenda muskel. När han vann i Gällivare kollapsade han i en frysande, flåsande hög. Samma sak efter femtondeplatsen i klassiskt i Otepää.

Så här såg han ut idag:

En glad typ. Som min kompis Gustav. Som killen man hyr 40 Year Old Virgin ihop med.

Marcus vet så väl att han inte gjorde sitt allra bästa. Han tyckte snön var jobbig. Han sparade sig till femmilen.

Och jag har inga problem med det, men jag kommer heller inte att köpa den där äckliga glöggkopian och klappa händerna ikväll.

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien

Kuken.
Ja, varför ska jag vara mer polerad när den förbannade, muterade vinterkräksjukan just plockat vår största favorit? Nu har fem svenskar sjuknat in, för ni visste väl att Emil Jönsson var sjuk inför VM?

Och jag hade tänkt hålla på saken, men med Anders Södergens dystra besked var det bara att piska ut nyheten: skiten är italiensk. Allt från Italien är dåligt. Jag hatar Fontana di Trevi och Fabrizio Ravanelli.

Visst är historien helt osannolikt sannolik: Hur halva laget blir ombokade för att nån jävel räknat fel (”hm, tjuåtta personer säger ni… och två i varje rum…. det får jag till… sju rum, stämmer det?”). Så drar Anders, Emil, Anna, Britta och Mats till nya National Park och checkar ut därifrån som tickande virusbomber.

Jag driver en blogg i tidningens namn, så jag ska sansa mig. Jag vill inte att ni åker till Valdidentro för att göra upp med hotellet. Jag vill inte att ni slänger in en fackla när det är folktomt så att skiten bränns till grunden på samma sätt som gammelsvenskarna gjorde med hus där tuberklerna härjade. Och jag vill inte stå där bredvid och skrika ”ha, där fick du för Anders! Ha, känns det lika konstigt i väggarna som det gör i magen på vår hjälte?”.
För det får man inte önska på arbetstid.

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien

Nej, här finns bara en åsikt. Jag önskar att jag kunde kärring-mot-strömma mig, men ni såg samma sak som jag:
Lina vaknade flera gånger i natt och var inte stark nog för att haka på Finland. Britta höll i fyra kilometer. Anna är inte tipptopp efter barnmatsdieten.

Kvar är vår stjärna. Ja, vi ska ställa krav på Charlotte Kalla inför lördagen, för hon är briljant. Kan man uppfinna dumheter som sprintstafett så borde man kunna konstruera en disciplin som går ut på att man startar med tre världsåkare tio, tjugo och trettio sekunder framför sig. Sedan vinner den som tar in mest på täten.

Charlotte körde 42 sekunder snabbare än underbarnet Kristoffersen. 20 bättre än super-Follis och 18 bättre än Saarinen – trots att finskan också fick jaga under sin sträcka.

Grattis till bronset, tjejer. Om FIS skulle råka fippla bort tre medaljer vet jag vem som borde få den kvarvarande.

***
Charlotte pratar aldrig om resultatmål, hon vill alltid hitta en bra känsla och säger sig inte kunna styra hur de andra kör. Då sätter jag målet: Allt annat än topp fem på tremilen är ett misslyckande. Hon har sextio procents chans på en pallplats.

***

Så till de trista beskeden:
Ni minns säkert Zlatans Aftonbladetbojkott. Han tyckte sig ha blivit felbehandlad, uthängd. Nu har det hänt igen.

Hela damlaget bojkottar nu den här bloggen, om än på ett mer subtilt sätt. Upplägget är lika snillrikt som diaboliskt: så länge jag inte rycker upp mig får jag ingen tillgång till deras högra kinder.
Där står de i den mixade zonen och täcker över, skymmer. Där försöker jag med tjyvtrix men med ödlereflexer viker de undan sina huvuden.

Så Jan Helin, ryck in och hjälp mig nu. Ordna blommor. Åk ner och ta i hand. För så här kan vi inte ha det.

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien.

Jag publicerade ett photoshopskt bländverk igår, men delgav aldrig mina tankar om silvret. Precis som för Anders Södergren ser jag det som en personlig bragd. Med Annas historia ska det ju inte gå.

Hon kan bara träna hälften så mycket som de andra i världseliten. Och skulle man fått frysa tiden precis när den italienska mördarstenen ligger en meter över hennes huvud så skulle all läkarexpertis, Boston Teapartys superfemma och Anna själv vara enade om att hon hade en tiondel kvar av karriären.

Jag är så jävla imponerad över dig, Anna. Och över dig Lina, som varit så sjukdomsdrabbad men ändå är den som sportsligt var mest delaktig i silvret.

***
Och ni historiefreaks kanske vill veta ursprunget till något så folkligt som en sprintstafett. Den är ju längdåkningens vagga, min favoritdisciplin:

För femhundra år var Gustav I en jagad man. Kung Kristian II:s hejdukar förföljde upprorsmannen genom Bergslagens snölandskap. Men så fort danskarna närmade sig så glödde det till i Gustavs ben och han stakade sig till ett nytt försprång.

Till sist hanns Gustav ikapp, men av två frihetskämpande dalmasar. I Sälen vände de tre skidåkarna och beslutade sig för att störta regimen.

För att hedra vår nations vändpunkt instiftades en tävling utifrån Gustavs åktur. Man beräknade att han stakat sig fram i sex gånger 1,6 kilometer.
Så när Lina och Anna krossade de onda Follis och Longa var det inte bara vackra tv-bilder – det var en bragd med anor från 1500-talet.

/Kristoffer Bergström

——–
Edit: Jag rörde ihop begreppen. I historieböckerna står det att sprintstafett är onödigt. Där står också att jag hatar disciplinen.

Liberec, Tjeckien

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien

Jag har bytt åsikt. Man ska dra växlar av ett kval. I alla fall om Kuitunen och Saarinen ställer upp och håller sina ryggar tjugofem meter framför motståndarna hela loppet. Uj-uj-uj.

Under Tour de Ski knockade Virpi världseliten med en dryg minut. Då kallade jag henne för en supervarelse, en mutant. Det inlägget plockades bort direkt eftersom det ansågs kränkande. Så jag väljer ett annat sätt att beskriva superfinskorna:

Som att de inte är oslagbara.

Jag kan utan svårighet komma på tjugo-trettio hypotetiska taktiker för att ha en chans mot dem. De flesta innehåller ett stickvapen eller gift, en innehåller Jeff Gillooly som är Tonya Hardings exman.

Lina Andersson lät inte lika orolig efter att ha slagits med ungefär tio sekunder.
– Det är bara att hänga med nu, så ska det gå bra, sa hon.

Och ja! Där har vi ju den taktik jag glömde! Häng med Virpi! Häng med Aino-Kaisa! Gå om i slutet!
Kämpa inte om silver, Lina och Anna, kämpa mot finskorna.

/Kristoffer Bergström

Liberec, Tjeckien.

Björn föll. Kalla föll. Emil tabbade sig. Kalla föll igen.

Det låter som en sorgens dag. Men öppna upp käkbenen igen, det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, vi gör saft av citronerna. Om det inte går på automatik kan du ta hjälp av Torbjörn:

Häpp!
Här finns inga krokodiltårar!
Här finns bara glädje över att vara bäst. Även om bilden inte visar presschef Nordvalls glädje så gjorde orden det.
– Vi är bästa sprintnation i världen. Inget annat land hade fler åkare i finalen, sa han. Och ja, han såg rätt stolt ut.

Och Torbjörn har rätt, från och med i år räknar man just så.
Dessutom vinner det fotbollslag som har bollen när domaren blåser av medan höjdhopp egentligen avgörs av vem som hoppar längst in på mattan.

Nu har jag inget mer att skriva, så jag skickar in en bild på Kalla när hon står upp. Sådana behövs också.

/Kristoffer Bergström, Liberec

Liberec, Tjeckien.

Är ni såna där växeldragare? Såna som har sett Anna Olsson komma tolva och direkt räknar bort hennes medaljchanser? Som tänker att Emil Jönsson måste bli två sekunder hurtigare om han ska ha chans på guldet? Att Petra Majdic storhetstid är över?

Lägg ner nu. Det är ett tidskval. En tävling där vi mestadels sållar bort folk med dålig balans, några sydamerikaner och ett par föredettingar.
För dramatikens skull måste vi nollställa. Låt oss vara melodifestivalens telefonväxel. Låt oss tycka att alla är lika mycket värda.

***
Det enda sorgliga är att Björn Lind föll i första kurvan. Björn är en av världens fem bästa tidskvalare och har inte missat att komma topp 30 på flera år.
Lind var extremt kort i tv, han hoppade över mixedzonestaketet och lämnade oss reportrar med en sista kommentar.
– Jag har haft många tråkiga besvikelser i livet.
Och så log han och gick.

***
Och Anna Olsson, kanske landslagets mest verbala och pondusfyllda stjärna, kan vi tycka synd om också. Hon kvalade okej, men hamnade i dödens kvart. Follis, Nystad och Majdic. Alla tre är starka medaljkandidater, alla är åtminstone lika bra som…  ska vi säga Kalla?

/Kristoffer Bergström, Liberec

***
Och så ett bakomkulisserna-material du gärna kan hoppa över:

Min tunnelbana från Hägersten tar tjugo minuter till centralen. Flygtåget till Arlanda tjugo minuter till. Sedan följer flygplatsväntan, två timmar på planet, flygbuss in till Prags centrum, irra runt efter en gratis-studentbuss till Liberec, hitta presscentrum för ackreditering och sedan dra ut till skidstadion.

Det är en lång resa. Framför allt eftersom den är poänglös.

Den här bilden togs precis när Anders Södergren ryckte från täten på andra varvet:

Här blev han upphunnen av klungan:

Jag, TV4-Maud och TV4-Sofia ser samma sändning som ni under loppen. Skillnaden är att vi gör det på en hackig SVT-stream från en datorskärm.

Många vill slå mynt av skid-VM. Ett klädföretag har hyrt in Horace Engdahl som AD för att få allting korrekt.

/Kristoffer Berg ström, Lebi….Libi… äh, ni vet.