Val di Fiemme
Jag ska hylla de tre andra svenskarna lite längre ner, men låt mig ägna ingressen åt Emil Jönsson.
Att vara stor idrottsman handlar inte om att aldrig förlora.
Det handlar om att bli bättre också av förluster.
—
Kanske sa Marcus Hellner det bäst:
– Det känns inte som att jag vann medaljen, jag fick den av Emil.
Det är förstås överdriven ödmjukhet, Marcus drog upp så högt tempo som underlaget tillät på sin första, tredje och femte sträcka. Men det var inte Hellner som positionerade sig rätt i sista klättringen, det var inte han som spurtade förbi Poltoranin och sånär knep guldet.

Älskade Emils val

Jag gillade Charlotte Kallas försök att dra i mjuksnön, jag gillade hur Ida Ingemarsdotter höll finskorna bakom sig och hur Marcus Hellner klev förbi fältet trots att varje kraftansträngning borrade honom längre ner i underlaget. Emil Jönssons insats älskade jag.
I torsdagens sprint brände Jönsson en medalj genom att rycka i sista uppförsbacken och glida först neråt upploppet. Problemet då var den så kallade slipstreamen, alltså att de bakom möter mindre luftmotstånd och därför får upp högre fart och kan glida förbi. Jönssons offensivlusta, hans hopp om att vinna istället för att ”säkra” hem en medalj, renderade plats fyra.

Släppte ledningen

Det hade Jönsson med sig i dag på sin sista sträcka när han tampades med täten i sista uppförsbacken. Svensken pumpade på, men han ryckte inte för att komma först. Han lät Aleksej Poltoranin gå först, slipstreamade sig förbi och såg ut att vinna.
Visserligen tog sig världens bäste sprinter, Nikita Kriukov förbi, men hade Jönsson igen valt torsdagstaktiken kunde det mycket väl slutat med en ny fjärdeplats.
Efter att silvret var bärgat kommenterade Emil sitt taktiska val.
– För medaljer var det perfekt. För guld går det att diskutera.
Ja, kanske vore segerchanserna större om han disponerat loppet annorlunda. Men riskerna var ännu högre, så jag tycker att han valde rätt.
Och jag vill korrigera det jag skrev i början. Troligen sa Emil Jönsson det bäst:
– Det är förbannat mycket skönare att vara tvåa än fyra.