”Silverland, silverland, ensam i ett silverland.”

Så sjöng Roger Pontare i melodifestivalen 2006 och kanske är det dags att damma av den gamla dängan och göra den till det svensk mästerskapshymn. För kanske har de svenska åkarna känt så i takt med att missnöjet växt på hemmaplan efter de uteblivna guldmedaljerna. Den stora snackisen, vid sidan om Uppdrag Gransknings ganska trötta reportage, har ju varit frågan om begreppet Silversverige är bu eller bä. Det har i svensk press varit skilda åsikter kring denna fråga där DN:s Johan Esk i veckan menade att man som svensk skulle vara stolt över de fina platserna medan Aftonbladets Robert Laul utan att överdriva sågade den nöjdhet som de svenska åkarna visade efter att ha radat upp andraplatser.

Jag har de senaste veckorna gått från glad skidentusiast till noggrann skidanalytiker i takt med framgångarna i tävlingen på bloggen. Jag tror att vi i något år framåt får leva med att slåss om andraplatsen bakom våra suveräna grannar i väst. Jag tror också att vi måste börja passa oss för vår närmsta granne i öst. Halvfinne som jag är tror jag att de på riktigt börjar återhämta sig från de hemska skandalerna i detta millenniums begynnelse och kommer börja prestera på nivåer av vad de gjorde på det glada nittiotalet.

Men tillbaka till årets VM. Mina behållningar har varit: Anna Haags ryck mot finskan i stafetten, Ingemarsdotters fantastiska prestation på sprinten, Emil Jönssons härliga leenden inför alla sina starter. Till sist har man inte kunnat göra annat än att bli imponerad av Northug och Björgen och på det totalt överlägsna sätt de har tagit sig an detta VM.

Jag tror dock att Sverige kommer tillbaka. Silversverige, som är ett begrepp som i mina öron ändå låter bra, kommer knyta näven i fickan, gå upp 100 träningstimmar till per år och i Sotji-OS ge Norge en riktig kamp om gulden.

Som avslutning på denna krönika vill jag på Anrells vis ta upp några händelser som under de senaste veckorna fastnat i mina tankar.

⃰⃰ ⃰ ⃰

Alla pratar om Northug men vad jag vet var det inte första gången han förlorade en spurt mot Kriukov, känns som den kära ryssens otroliga kapacitet hamnat lite i skuggan av Northugs glans.

⃰⃰ ⃰ ⃰

Det har i veckan återigen diskuterats om huruvida Sverige skulle kunna stå emot om ryssen anfaller, och låt oss i så fall hoppas att de slår till i ryggen på oss likt Kriukov gjorde på stackars Jönsson. Då kommer Sverige vara lika chanslösa som Jönsson var.

Janne Piipponen, segrare i Sportbladets tipstävling som pågått under hela VM.

Val di Fiemme

Vi har pluggat tabeller. Vi har hejat och våndats. Och vi har överglänsts av en man med Sveriges sensitivaste mage. Janne Piipponen vinner tipstävlingen vi haft under årets VM. Jag och Petra Thorén ringde upp för att gratta och be om ett par tips.

Hej Janne. Varför är du så himla smart?
– Jag började tippa med hjärtat och magkänslan. Sedan i mitten försökte jag läsa på mycket mer, men då gick det dåligt. Så jag gick tillbaka till magen och vann.

Kan du skidor eller är du mer som bläckfisken Paul?
– De senaste åren har jag börjat åka mycket och titta ganska mycket. Så jag kan en del.

Vi förlorade mot dig fyra av sju gånger. Bland annat trodde vi på brons till Anne Kyllönen i damernas sprint. Hon rök i kvartsfinalen. Hur uppfattade du våra tips?
– Jag tittade inte på dem så mycket förrän jag insåg att jag var tvungen att slå er och… nej, jag var strået vassare.

Du ska få något materiellt pris. Jag har inte riktigt bestämt vad än. Dessutom får du möjlighet att publicera en krönika här på Sportbladet. Tänker du utnyttja utrymmet?
– Det var därför jag gick med i tävlingen, för att få skriva någonting. Det kommer att handla om Silversverige, om det är bu eller bä. Ska vi hurra eller är det värdelöst?

Avslutningsvis: ge oss pallen på herrarnas femmil imorn.
– På rak arm säger jag Cologna etta, sedan Northug och sedan Olsson. Magen säger så.

/Kristoffer Bergström, Val di Fiemme

Och ps: krönikan publiceras här inatt eller tidigt imorn. Kanske kommer hela eller delar av den med i papperstidningen imorn, men det har jag inte tagit med mina chefer än.

Säg inte du, säg inte du, säg inte du. Märkligt det där. Efteråt funderar jag mest på om Kungen (får man säga han?) drev med mig…

VAL DI FIEMME. Eftermiddagen har varit som en extra lång körning i torktumlaren.

Det blir så efter framgångar.

Det blir ännu mer så när Petter Northug vinner.

Så med lite distans slår jag mig ner i presscentrat i Cavalese. Snart prisutdelning och mängder av svenska och norska journalister sitter och öser hem material, det är Petter Northug  säger ”Han är en pojk med en dröm” hit, ”Ni måste hitta en talang i de svenska skogarna” dit. Det är fler Petter-utspel än analyser av Sveriges nya mästerskapsåkare Calle Halfvarsson.

Jag låter Petter hållas lite och ja, jag vet att han inte vann stafetten ensam. Utan Gjerdalen, Rönning och Röthe hade Sverige haft ett guldläge. Men det var Petter Northug som till slut avgjorde duellen. Möjligen känner jag (och några till för vi var väl fler?) mig som en landsförrädare eftersom jag ”avslöjade den svenska taktiken” för norrmannen dagen före. Inget ovanligt. Herrtränaren Arild Monsen sa det till oss, vi som hörde tog med oss taktiken till norrmännen för att att se hur de såg på den. Så funkar det ofta. Och det hade inte spelat någon roll oavsett just på sista sträckan när de ändå gick tillsammans så länge.

Sveriges plan att försöka gå loss på de två första klassiska distanserna, men Daniel Richardsson hade ingen överfart och Johan Olsson kass skidor (hua inför femmilen om det blir klisterföre). Dessutom var den klassiska banan inte så utslagsgivande, men det var kanske bara tur för Sverige det. Marcus Hellner gjorde en bra tredje sträcka. Han gick med när Alexander Legkov drog upp tempot och skickade ut Calle Halfvarsson i täten med Ryssland.

Vad som hände sen var lite av en fars. Täten började söndagsåka. Som en feg masstart över en mil. När Petter Northug gick på ettans växel uppför en backe som han var på fjälltur var det en ren parodi. Dagens åkare är så jämna att ingen vågar gå i från, man sparar sig tills det blir körning av.

Och visst det blev körning, en dramatisk sådan.

Calle Halfvarsson drog upp tempot och i den sista backen satte han, som planerat, in rycket. Men utan riktig toppfart i benen blev avståndet alldeles för litet.

Det var spännande en kort stund, men när de gled in mot upploppet gjorde Petter Northug en liten fartökning på tre skär och guldduellen var avgjord. Petter Northug har de tre senaste dagarna varit outstandig. Och det är bara att vika sig, han åker bäst skidor just nu.

Petter Northug var också en gång en pojk med en dröm. Så jag tycker vi låter Calle Halfvarsson, 23, drömma på. Han har kapacitet för att kliva upp på pallen individuellt.

Petter Northug var på sitt första VM i Sapporo 7, 5, 24 och 1 (stafett). Calle Halfvarsson har på sitt första seniormästerskap slutat 7, 7, 6, och 2 (stafett).

Vi får väl se i framtiden, Petter.

Sverige tog i och med dagens medalj sitt sjätte silver. Vi bor i silverland och svårare än så är det väl inte.

Svensk längdåkning är på de flesta sätt, både på herr och damsidan, näst bäst i världen just nu.

Petra Thorén

Vilken bottenlös dramatik vi bjöds på. Ofantliga prestationer, rafflande sistasträckor, omkastningar i slutminuterna som förändrade totalt.

Guldstriden?

Såklart inte. Jag pratar om vinterns viktigaste prestigetävling: vem i Sverige (nåja) är bäst på att analysera längdskidor?

I dagens final tippade Janne Piipponen och David E identiskt på sex av sju nationer, så avgörandet rörde om Jannes Finland eller Davids Tjeckien skulle bryta sig in bland de tio främsta.

Efter tre sträckor låg Finland elva och Tjeckien tia. Martin Jaks hade sex sekunder till godo på Matti Heikkinen. Båda rusade iväg furiöst, vilket man
lätt gjorde i jämförelse med de såsiga åkarna i tätfältet.

I mål hade Jaks gjort fjärdesträckans näst bästa tid. Succé, alltså? David-seger? Håhå, inte alls, för Heikkinen var bäst av alla på sträckan och tog Finland från elfte till femte plats. Tjeckien kom elva.

Jag skälver än.

Får jag nu göra en anmälan? Kan Janne mejla mig sitt nummer, så ringer jag upp och gör segerintervju och diskuterar eventuellt innehåll i en krönika?

Jag har kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se.

Tack alla ni som gjort den här tävlingen så fin. Som bonus på söndag hoppas jag kunna överlämna tippandet åt Janne Piipponen, så att alla ni andra får chans att besegra landets skarpaste analytiker.

Vi hörs.

Kristoffer Bergström, Val di Fiemme

Petra tippade Norge. Hade hon inte gjort det skulle en liten elak man från Storbritannien kommit och tagit hennes ackrediteringsbricka. It’s over for you now, dear, skulle han sagt.

I övrigt tog vi en poäng till och landade på tre. Rätt svagt, men vi har varit sämre.

Andel som slog oss: 35 procent

Bäst: alla som vann. Ingen hade med Ryssland, så fyra poäng gav delad seger till Janne Piipponen, David Eidhammer, Abel, andersaverborn, Åsen, Fredrik Stenkvist.

Och det innebär bakifrån räknat att vi har ett fint skikt med singelsegrare. De får inget pris, men om de ser mig någonstans på ett café lovar jag att betala deras te och kex.

En seger:

Anders Grubbström, Anton Hellgren, Aron, Atle, Axel Ljunghammer, Bigriver, Björn Daniels, BK Sliten, C Ottersten, cider, daniel, Dennis Westermark, Erik Stenquist, Gnool, Jakob Minell, Jarmo Jauhiainen, Joakim Brenden, Joel Nordin, Johan Sjölander, Johannes Larsson, Jonas Thuresson, Joni Myllykoski, Josef å, Kjenys, Kristoffer Hultgren, Magnus Nyman, Maria, Martin, Mathias Sundberg, Mats Svensson, Mattias Larsson, Matts B, Micke, Mikael Carlsson, Pontus Oscarsson, Rasmus Lian, Richard Juventino, Robin Nilsson, Stefan Engström, Teija Flink, Thomas, Thomas Jansson, Tore, Ulf, Victor A,Viktor Agrell.

Nästa kategori är för de mer analytiska. De har vackrare handstil och går runt i små marinblå koftor och har vänliga frisyrer. Ni vet vilka ni är, ni med två segrar:

andersaverborn, Christoffer Johansson, Johan Ilhamn, Malin S, ninasema, Parfit, Åsen.

Tresegerfolket borde belönas, men jag äger för få saker. Vad vill ni ha av mig? Begär på kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se så kaaanske jag förverkligar:

Abel, David Vinqvist, Fredrik Stenkvist, Stian.

Men nu lägger vi underkategorierna åt sidan. Genom lysande slutledningsförmåga, analytiskt sinne och inte ens en gnutta tur har två läsare tagit sin fjärde seger. Grattis till David Eidhammer och Janne Piipponen. Hurra! Om det inte vore så påträngande så kunde ni andra ha hitta.se:at deras namn och grattat era övermän.

Jag skulle aldrig räkna ihop era totalpoäng och kora vinnaren därigenom. Det är för simpelt, tävlingen byggde ju inte på poäng utan på att slå oss. Det har ni gjort fyra gånger på sex tävlingsdagar, vilket är eminent.

En sådan här kamp om krönikeutrymme och strudel kan bara avögras med det ni gör bäst:

Vilka kommer fyra till tia i herrarnas stafett?

Ja, ni hörde mig.

Jag hoppas att ni hinner se det här innan loppet börjar, så att vi får två finaltips. Poängsystemet är simplare i finalen: en poäng per lag som ni får in. Strunt i placeringen, de ska bara inom spannet.

(Ni andra får tippa under mästarmötet, men ni har inget att vinna mer än lite strålkastarglans).

Okej?

Kristoffer Bergström, Val di Fiemme

Val di Fiemme
Idas spya, Emmas återtåg och Charlottes defilering mot mål.
Bakom vårt femte silver ligger många händelser som du kan glömma genast.
Det minnesvärda i dag var Anna Haags show.
***
***
Norges stafettlag är som en glänsande, ståtlig idrottskropp. Muskler, klokhet och teknik i symbios, så för att rå på den måste man identifiera solar plexus och slå hårt.
I går pratade damtränaren Rikard Grip om att Heidi Weng kunde vara den ömma punkten. Möjligen kunde 21-åringen falla igenom på förstasträckan, sa Grip, och då skänka Ingemarsdotter ett avstånd på tio sekunder.
När loppet startade såg alla att luckan skulle bli större än så. Men åt andra hållet. Weng sprang ifrån Ida i uppförsbackarna och drygade ut på flackarna. Vid växling var gapet 35 sekunder, guldet var inte längre avlägset utan borta.

Trodde mer om konkurrenterna

Sedan körde Emma Wikén upp oss till tredje plats, Anna Haag till andra och Charlotte Kalla defilerade i mål. Silver igen. Vår femte, vilket gör att medaljmålet är uppnått med tre lopp kvar.
Jag är glad över medaljen, men förundrad över att motståndet inte var starkare. Jag trodde mer om USA, mer om Finland, och trodde att det skulle behövas ännu starkare insatser av svenskorna.

Haag i gammal OS-form

Skärskådar vi dem får vi:
1. Ida Ingemarsdotter: ett plus.
Åttonde bästa tid, en spya efter målgång, 35 sekunder efter Heidi Weng.
2. Emma Wikén: fyra plus.
Körde upp oss från åttonde till tredje plats. Tiden var underlägsen Justyna Kowalczyks, vilket bara är väntat, men nio sekunder segare än Therese Johaug som ändå hade kassa skidor.
3. Anna Haag: fyra plus.
Taktisk finkörning. La sig enligt plan i rygg på Riitta-Liisa Roponen och väntade in läget. I sprintbacken ryckte hon utan att få lucka, i sista uppförn försökte hon igen och kom loss.
Vinterns bästa insats av Haag. En doft av Vancouver 2010.
4. Charlotte Kalla: tre plus.
Höll jämna steg med Marit Björgen, som i ärlighetens namn semesterkörde hem guldet. Och stannade på upploppet för att hämta en flagga. Kalla hade tredje tid och silvret var aldrig hotat.

Val di Fiemme. I dag är det stafettdag i Val di Fiemme.

Så här tidigt på morgonkanten är det mörka moln men ingen nederbörd.

Den stora frågan är inte vem som vinner i dag utan hur mycket de vinner med. Även om Sverige ska försöka ”knäcka” Heidi Weng på första sträckan har jag svårt att se hur de ska kunna skaka Sverige. Eller USA för den delen.

Sen har vi finskorna att se upp med. De är starka, inte minst på de klassiska distanserna. Min outsider: Frankrike. Aurore Jean på första sträckan är en tjej som tagit stora kliv i världscupen i vinter.

Vore kanske bra för oss att gambla lite och sätta en outsider som ger poäng. Men jag faller lite för utmaningen.

Här är min pall:

1. Norge.

2. USA.

3. Sverige.

Hur tippar du? Atle, prickar du ettan och tvåan i dag igen?

En refklektion från gårdagen. Det var inte helt lätt att förutse att Gjerdalen, Norge, skulle komma trea. Han skulle inte ens kört. Han hoppade in för sjuke Martin Johnsrud Sundby.

Petra Thorén

Det är svårt att slå oss på dagar med bara ett lopp. Jag var precis lika svajig som senast, men eftersom ingen av oss hade Gjerdalen på pallen så krävs det antingen Olsson eller Northug på rätt plats, eller att man har med båda. Det hade sju av er, vilket tätar till ställningen i jakt på vem som blir Sveriges (nåja) smartaste längdanalytiker.

En fråga bara: andersaverborn, har jag missat någon av dina segrar? Det känns som du alltid har typ rätt, men jag noterar bara en seger.

Antal segrare: 27 procent av er.

Alltså: Stian, Fredrik Stenkvist, Jakob Minell, Jarmo Jauhiainen, andersaverborn, David Vinqvist, Atle

Mest beröm till: Atle, som prickade in ettan och tvåan och därmed tog fyra poäng.

Tre vinster:

David E, David Vinqvist, Janne Piipponen, Stian

Två vinster:

Abel, Christoffer Johansson, Fredrik Stenkvist, Johan Ilhamn, Malin S, ninasema, Parfit

En vinst:

andersaverborn, Anders Grubbström, Anton Hellgren, Aron, Atle, Axel Ljunghammer, Bigriver, Björn Daniels, BK Sliten, C Ottersten, cider, daniel, Dennis Westermark, Erik Stenquist, Gnool, Jakob Minell, Jarmo Jauhiainen, Joakim Brenden, Joel Nordin, Johan Sjölander, Johannes Larsson, Jonas Thuresson, Joni Myllykoski, Josef å, Kjenys, Kristoffer Hultgren, Magnus Nyman, Maria, Martin, Mathias Sundberg, Mats Svensson, Mattias Larsson, Matts B, Micke, Mikael Carlsson, Pontus Oscarsson, Rasmus Lian, Richard Juventino, Robin Nilsson, Stefan Engström, Teija Flink, Thomas, Thomas Jansson, Tore, Ulf, Victor A,Viktor Agrell, Åsen

Kristoffer Bergström, Val di Fiemme

Val di Fiemme
Det finns visst lopp med två vinnare.
Jag gläder mig mest åt att Johan Olssons snåriga, snarstuckna sätt gav VM-silver.
Men jag gläder mig också åt att Petter Northugs krafturladdning gav guld.

***
Ah. Efter silver, silver och silver fick vi äntligen vad vi ville ha det här mästerskapet. Johan Olsson vann just silver.
Jag raljerar inte, Sveriges fjärde VM-medalj 2013 kom efter en uppvisning i disciplin. Ledarna ville att Johan Olsson skulle tävla i skiathlon förra veckan, han hade ju medaljchans, men svensken sa nej. De frågade igen, han upprepade sitt nej.
Väl ute i spåret på femton kilometer fritt öppnade Olsson i rimlig fart, men till synes inte medaljfort. Han visste så väl att den sträva snön och heta luften krävde sina sparade krafter på andra halvan. Sedan malde han på. Det mest spektakulära var att det skedde så ospektakulärt. Inte en överambition, inte en backe med tunga ben, bara fort fort fort.

Kramade familjen

När alla gått i mål framträdde en underlig topptio-lista. Några av de bästa hade vid första mellantiden legat på plats 15, 20, 22 och 32, men alltså disponerat loppet bättre än högen av åkare som brände ut sig för tidigt (däribland Marcus Hellner som föll från sjunde till sjuttonde).
Johans tendens var också positiv. Från fyra i starten till tvåa resten av loppet, ett tag runt tio kilometer till och med på väg ikapp Northug.
Efter silvret kramade han sin fru och sin dotter och förklarade för oss att han var hyfsat lycklig, jodå, men att kramarna var bättre än medaljen.
Sedan kom han in på dispositionen:
– Jag kunde inte åka en tiondel snabbare idag.

En uppvisning i psykologi

Ska vi då återkoppla till ingressen? Blev jag verkligen glad över Petters, en skrämmande norrmans, åttonde VM-guld i karriären?
Jo, för det här var lika mycket psykologi som stavteknik. Petter erkände efter medaljmissen i skiathlon att hans bästa chans på ett individuellt guld just hade rykt. Numer var han outsider.
Istället för att mantla offerrollen vred han i sitt huvud om det till att inget fanns att förlora. Petter upphäver tesen att det gällde att starta lugnt, för i sin unika skidvärld gick det lika bra att vara överlägsen från start, fortsätta genom alla mellantider och vinna med tolv sekunder.
Jag är inte mycket för idrottsögonblick där vinnare ler, har sol i blick och fanorna vajar. Jag vill ha det som i Petter Northugs målgång. Han var så stel att han bara fokuserade på att hålla stavarna brett så att han inte ramlade. Pupillerna paniskt framåt, munnen skev, höften krampande, bara ont ont ont.
Efter att han korsade mållinjen klarade han inte ens av att falla som folk. Han gled ut mot staketet innan kroppen dunsade i snön och undvek en krock. Han frustade, slemmade. Bröstet hävde. Han vann.

Två vackra ögonblick

Jag skriver detta i ett presscenter i Italien. Petter gick just. Bland de sista frågorna undrade någon om han hade tagit det här guldet om han redan hade haft ett från skiathlon.
– Nej, sa Petter. Nej, man måste vara beredd att gå hela vägen ner i källaren. Det hade jag inte varit då.
VM:s vackraste ögonblick inför det här loppet var Marit Björgens ryck ifrån Therese Johaug på skiathlonen. Att jag är så glad nu är att vi fått två nya ledare:
VM:s vackraste ögonblick hittills är Petters målgång i dag.
VM:s vackraste svenskögonblick är när som helst under Johan Olssons stabila silverlopp.

/Kristoffer Bergström, Val di Fiemme