Val di Fiemme
Det finns visst lopp med två vinnare.
Jag gläder mig mest åt att Johan Olssons snåriga, snarstuckna sätt gav VM-silver.
Men jag gläder mig också åt att Petter Northugs krafturladdning gav guld.

***
Ah. Efter silver, silver och silver fick vi äntligen vad vi ville ha det här mästerskapet. Johan Olsson vann just silver.
Jag raljerar inte, Sveriges fjärde VM-medalj 2013 kom efter en uppvisning i disciplin. Ledarna ville att Johan Olsson skulle tävla i skiathlon förra veckan, han hade ju medaljchans, men svensken sa nej. De frågade igen, han upprepade sitt nej.
Väl ute i spåret på femton kilometer fritt öppnade Olsson i rimlig fart, men till synes inte medaljfort. Han visste så väl att den sträva snön och heta luften krävde sina sparade krafter på andra halvan. Sedan malde han på. Det mest spektakulära var att det skedde så ospektakulärt. Inte en överambition, inte en backe med tunga ben, bara fort fort fort.

Kramade familjen

När alla gått i mål framträdde en underlig topptio-lista. Några av de bästa hade vid första mellantiden legat på plats 15, 20, 22 och 32, men alltså disponerat loppet bättre än högen av åkare som brände ut sig för tidigt (däribland Marcus Hellner som föll från sjunde till sjuttonde).
Johans tendens var också positiv. Från fyra i starten till tvåa resten av loppet, ett tag runt tio kilometer till och med på väg ikapp Northug.
Efter silvret kramade han sin fru och sin dotter och förklarade för oss att han var hyfsat lycklig, jodå, men att kramarna var bättre än medaljen.
Sedan kom han in på dispositionen:
– Jag kunde inte åka en tiondel snabbare idag.

En uppvisning i psykologi

Ska vi då återkoppla till ingressen? Blev jag verkligen glad över Petters, en skrämmande norrmans, åttonde VM-guld i karriären?
Jo, för det här var lika mycket psykologi som stavteknik. Petter erkände efter medaljmissen i skiathlon att hans bästa chans på ett individuellt guld just hade rykt. Numer var han outsider.
Istället för att mantla offerrollen vred han i sitt huvud om det till att inget fanns att förlora. Petter upphäver tesen att det gällde att starta lugnt, för i sin unika skidvärld gick det lika bra att vara överlägsen från start, fortsätta genom alla mellantider och vinna med tolv sekunder.
Jag är inte mycket för idrottsögonblick där vinnare ler, har sol i blick och fanorna vajar. Jag vill ha det som i Petter Northugs målgång. Han var så stel att han bara fokuserade på att hålla stavarna brett så att han inte ramlade. Pupillerna paniskt framåt, munnen skev, höften krampande, bara ont ont ont.
Efter att han korsade mållinjen klarade han inte ens av att falla som folk. Han gled ut mot staketet innan kroppen dunsade i snön och undvek en krock. Han frustade, slemmade. Bröstet hävde. Han vann.

Två vackra ögonblick

Jag skriver detta i ett presscenter i Italien. Petter gick just. Bland de sista frågorna undrade någon om han hade tagit det här guldet om han redan hade haft ett från skiathlon.
– Nej, sa Petter. Nej, man måste vara beredd att gå hela vägen ner i källaren. Det hade jag inte varit då.
VM:s vackraste ögonblick inför det här loppet var Marit Björgens ryck ifrån Therese Johaug på skiathlonen. Att jag är så glad nu är att vi fått två nya ledare:
VM:s vackraste ögonblick hittills är Petters målgång i dag.
VM:s vackraste svenskögonblick är när som helst under Johan Olssons stabila silverlopp.

/Kristoffer Bergström, Val di Fiemme