Här kommer en till resenär som vill berätta om resan – läs Veronicas berättelse!

Vad ska man hitta på när mannen i ens liv ofta reser iväg på golfresor med sitt killgäng. Jo, man reser själv! Så jag Veronica från Tullinge bestämde mig för att göra det.

Jag satt och surfade runt på nätet och letade träningsresor och hittade via Wellness en resa till Portugal, började med att kolla in bilder på tidigare Wellnessresor och gillade det jag såg. Men då började tankarna snurra i huvudet, är detta för mig? Småmullig, otränad och rökare! Men jag vill ju vara en person som tränar och prioriterar det, inte vara rökare och tänka på vad jag stoppar i munnen.

Tänk om alla på resan är supertränade och då skall jag komma med dåligt flås och ta en cigg efter passen. Nä nu får jag tänka om, göra om och göra rätt. Bokade resan, sa inget till någon på en vecka och hade en liten klump i magen. Resa själv utan min familj (man och fyra barn) för första gången och sluta röka! Började med att tala om det för min man, som blev lite paff och sa ”men jag vill också” och jag svarade ”inte en chans, detta vill jag göra själv. Skall jag sluta och röka måste jag göra det helt själv. Då kan jag vara sur och tvär hur mycket jag vill”.
Nu har jag varit rökfri snart i en vecka och det går så bra, så bra att jag blir lite misstänksam. När kommer smällen när skall jag bli sur, tvär och rastlös? Jag har till och med kunnat dricka lite öl och vin och det har fungerat. Jag vet att den stora utmaningen kommer när jag kommer hem, men då får jag plocka upp allting som jag har fått med mig härifrån.

Första kvällen i matsalen var lite pirrig, vart skulle jag sätta mig? Vid ett kompisgäng där 3-4 tjejer åker tillsammans, där känns det lite svårt att komma in eller vid ett par som bara har ögonen för varandra. Men till min glädje såg jag att det var flera som åkte själva precis som jag. Det vara bara att slå sig ner och vi blev ett gäng som har hållit ihop under veckan. Vi stöttar och puschar varandra att gå på pass och vågar utmana varandra att testa nya träningsformer. Jag har lärt mig hur man joggar på bästa sätt och att stavgång inte är töntigt! Så nu när jag kommer hem skall jag ut och gå stavgång med min man.

Många rökfria pussar från Veronica
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är många som är sugna på att dela med sig av sina tankar om veckan – läs Ylvas berättelse!

Mitt namn är Ylva och jag är en av deltagarna på Aftonbladet Wellnessresa här i Portugal, april 2014. Fick chansen att gästblogga och jag tar gärna den chansen!

Jag tycker om tydliga träningsmål som är utmanande, roliga, möjliga att uppnå och värda att fira.

Ett av mina mål för 2014 är att springa tolv lopp på tolv månader; WinterRun, Premiärmilen, SpringCross, Kungsholmen Runt, Vårruset, Stockholm Marathon, Blodomloppet, Tjejmilen, Fjällhalvmaraton, Midnattsloppet, Lidingöloppet och Tunnel Run. Ett mål som ger chans till tolv firanden och som bidrar till att hålla träningsmotivationen uppe under lång tid.

Lopp för mig är joggningens och löpningens folkfest. Med nummerlapp på magen blir du framhejad av publik och medtävlare. Du blir peppad att klara av nya stordåd, om det så är att slå ett rekord eller att för första gången ta dig runt en uppmätt bana. Med musik, publikstöd och happenings längs vägen kan du ta din löpning till en högre nivå och får chans att njuta av uppmärksamhet och stunden. Du får stå med darriga ben på startlinjen och känna nervositet. Du får gå i mål med uppsträckta, stolta armar och du får guldmedalj, banan och sportdryck och kan njuta av känslan av att ha presterat! Att delta i lopp att våga göra löpning till en lagsport; du blir lika trött och lika nöjd som tusentals andra idrottare. Du får känna trötthet och utmattning och får en chans till välförtjänt firande och vila. 

Stockholm Marathon är det lopp i år som jag ser fram emot och fruktar mest. Länge har sträckan 4,2 mil känts som en omöjlighet för mig att jogga eller ens promenera. Jag har lite olika långa ben, lite svag coremuskulatur, ganska kort löpsteg och är inte någon jättetalang när det gäller idrott och rörlighet. Men ingenting är omöjligt och genom att springa lite längre, lite oftare och ibland lite långsammare (!) har jag insett att även den distansen kan vara genomförbar.

Uppladdningen inför maraton och de övriga loppen innebär för mig regelbunden effektiv träning utan särskilt stor tidsåtgång. Varje vecka blir det kortare lunchjogg med kollegor på onsdagen, basketträning eller kvalitetspass/intervallöpning på torsdagen, långdistanslöpning och lite styrkeövningar hemma på helgen. Däremellan sysslar jag med jobb, mat, umgänge, vila och allt annat som är roligt, viktigt eller måsten.

Till vardags tar träningen alltså inte så mycket av min tid. Men inför de kommande loppen ville jag vika en hel vecka åt fokuserad träning, lära mig mer och få extra motivation och inspiration. Wellnessresan med Aftonbladet och Springtime Travel är den chansen och hittills är jag mer än nöjd. Knappt tvåhundra glada och intressanta människor från Sveriges alla hörn är på plats i Portugal för att leva och semestra enligt den magiska triangeln TRÄNING-KOST-VILA. Jag är en av dem.

Vi yogar, går stavgång eller springer på morgnarna – äter hotellfrukost – tränar styrka, kampsport eller funktionell rörlighet – äter lunch på stranden – dansar, springer eller går stavgång – äter middag på hotellet – lyssnar på intressanta föreläsningar kring kost, träning och hälsa – och umgås, solar samt sover.

Många reser ensamma, en del reser i par, en del reser i grupp… Men tillsammans är vi ett sällskap som har roligt, kopplar av, rör på oss så mycket eller så lite vi vill och lär oss mer om fysik och träning. Ledarna är bra, maten är näringsrik, hungern är stor och aktiviteten är hög! Vi har bland annat varit i bergen och rört oss i underbar grönskande miljö med en härlig grupp människor; stavgångare, löpare, vandrare. Allt i en salig röra med bra ledare, färgglada kläder och givetvis världens godaste glass efteråt!

Jag känner mig upplyft och laddad av den energi som jag hittills har fått under Wellnessresan. Den energin tillsammans med min tidigare uppladdning och träning gör att jag är säker på att jag kommer att klara av mina tolv lopp och däribland även Stockholm Marathon.

Låt oss fira redan nu! Klapp på axeln och ”well done”. Är det något jag har lärt mig så är det att det aldrig är fel att ta ut glädjen i förskott… Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan. Glad tolv gånger i onödan!

Tjing!/Ylva
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Aldrig någonsin, inte ens i min vildaste fantasi, hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle klara av att göra en armhävning när ena handen är på en kettlebell. Men jag gjorde det! Och inte bara en, utan flera. Inga knän var i, utan här snackar vi hardcore – jag stod på tårna.

Detta tror jag är något som alla resenärer i Portugal har fått upplevt – att vi klarar av så mycket mer än vad vi tror. Träning ger resultat och jag tränar för att vara stark. Något jag absolut inte vill känna är att jag inte orkar köra en tung skottkärra eller bära massor av matkassar. Med en stark kropp blir vardagslivet betydligt enklare!

Så ge inte upp! Fortsätt träna och kämpa på och du ska se att det lönar sig.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är dags för en resenär att få gästblogga – läs Andreas berättelse!

Hej hej på er, alla fina bloggläsare!

Det är eran nu helt klart bästa gästbloggare hittills som sitter och har bestämt sig för att just gästblogga. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Andreas Eldh är vad jag heter, jag är en 18-årig snubbe som bor norr om Stockholm i förorten Sollentuna. Jag går just nu sista året på gymnasiet på en skola som heter Consensum och min inriktning är friskvård. Det jag på min fritid lägger mest tid på är att spela innebandy och att äta kebab, innebandyn spelar jag i Täby FC, och kebaben äter jag 9 av 10 gånger på Cafe Park i Sollentuna.

Det jag tänker berätta är hur jag med hjälp av kebab och innebandy kan leva mitt liv fullt ut och alltid må bra och alltid vara glad. Det ligger till så här att min vardag är ganska så fullspäckad ut av olika träningspass för att hålla formen så hög som möjligt. Under innebandysäsong så står jag på innebandyplanen cirka 6 gånger i veckan, oftast uppdelat på 4 träningar och 2 matcher. Utöver det så tränar jag mycket löpning och för det mesta inriktat på snabbhet för att få upp min explosivitet. Den är i det sämre slaget om man jämför med min kondition kan jag säga. Nu till det som gör mina dagar till en bättre dag. Kebab, denna underbara maträtt som får mig att verkligen leva. Den finns alltid där, spelar ingen roll om man är glad eller ledsen, snygg eller ful. Ja, den är alltid där och redo att bli uppäten. Kebab äter jag cirka 5-7 gånger i veckan, och det har jag gjort i snart 4 år. Man kan nu faktiskt säga att det är som min bensin, det som får mig framåt. Så för att sammanfatta det ni nyss har läst. Har man några saker i livet som man verkligen älskar att göra/utöva så ska man verkligen göra det. Prio ett in life är ändå att man ska må bra, lite kebab kan man alltid springa bort. Jag kan även säga att de dagar jag inte ätit kebab och ställer mig på innebandyplanen så finns det inte på kartan att jag kan komma upp i den nivå jag har i mig dom dagarna då jag ätit kebab.

Nu till hur jag kan sitta här och skriva detta inlägg. Ja, för det första så är det ju för att det är just Wellness som håller i den här veckan. Hade kunnat bli lite knivigt om så inte hade varit fallet. Men det jag får göra nu är någonting som inte alla får möjligheten till att göra. Jag har fått åka med Spring Time till Portugal för att ägna en vecka åt att träna och även hålla i ett pass för en grupp deltagare på ett träningshotell. Det hade inte varit möjligt om det inte varit för min stjärnlärare Jyrki Päivärinta som fixade så att jag med några klasskompisar kunde rulla hit en vecka.

Med detta sagt så säger jag puss och kram och hoppas att ni fortsätter att läsa Wellnessbloggen!

/Kebabkungen

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är faktiskt med en liten klump i magen som jag skriver det här – nu går strax bussen till flygplatsen!

Det här var min första träningsvecka med Wellness och det har slagit alla mina förväntningar och förhoppningar. Jag har haft turen att få lära känna ett gäng underbara människor och jag har nog aldrig tränat så mycket som jag har gjort under den här veckan.

Passen har varit varierande och föreläsningarna har inspirerat mig.
Jag kommer att leva länge på den här upplevelsen.

Stort tack till alla som gjorde den här resan möjlig!

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Jag tycker att det är dags för en resenär att få gästblogga – läs Ellies berättelse!

7 dagar, 168 timmar. Hur många förändringar kan man göra inom det tiden?
Fler än du tror!

Under dessa timmar har jag utsatt mig för både fysiska och psykiska prövningar. Innan flygstart hade jag bestämt mig för två utmaningar jag skulle ta mig igenom under träningsveckan i Turkiet:

1. Den fysiska utmaningen: Genomföra minimum ett crossfit-pass

2. Min mentala prövning: Gå på ett danspass (gah!)

Till vardags är jag en mycket fysiskt aktiv person och dessutom stortrivs jag i sociala sammanhang och är en av de personer som ”vågar ta plats”. Ändå var dessa två mål av storlek XL då jag betraktar mig som en relativt svag person muskulärt och det här med koordinationsförmåga har jag bara läst om. Förutom detta verkar jag ha en inbyggd spärr som innebär att jag hatar att vara i vägen för andra, allra helst på ett träningspass. Så förutom ovannämnda utmaningar skulle jag även konfronteras med detta.

Nu blev inte utfallet som förväntat; jag både utförde utmaningarna och tyckte om dem! Crossfit i olika konstellationer var hårt, tufft och kul och den enda person du möjligtvis är i vägen för är dig själv. Det blev totalt sex pass av denna härliga träningsform! Dansen gick förvånansvärt smidigt. Jag vill inte påstå att allt satt som en smäck, men jag försökte anamma vad Tobias Karlsson så klokt sagt; Hellre 100% fel än 50% rätt. Totalt blev det tre danspass för min del.

Mellan crossfit och dans löptes det även en mil i bergsterräng, pass som weightlates och bikini fit avverkades på löpande band, hela tiden med ett leende! Men nu innebär ju det här med wellness inte bara fysisk aktivitet och återhämtning. Vår mentala inställning påverkar vårt psykiska well being mer än vi tror. Dessvärre är vi människor dåliga på att träna våra egna inställningar och betraktelseperspektiv. Framförallt är vi kassa på att ge oss själva credit! Bristen på detta bidrar faktiskt till att vi får ett destruktivt synsätt på oss själva. Dessutom är det mänskligt att glömma, i synnerhet när det gäller att påminna oss själva om hur bra vi faktiskt är. Som tur var hade vi med oss Mia Törnblom på denna resa som påminde oss om detta faktum samt gav oss perspektiv på hur vi betraktar oss själva.

Det här sammanfattar hur jag upplever en riktig wellness-resa; fysisk utmattning och mental påfyllnad!

Slutligen vill jag framhäva något som David ”D-flex” Seisay uttryckte. Nämligen att det är viktigt att vi älskar oss själva och den kropp vi har just i dag, samtidigt som vi strävar efter den personen vi vill utvecklas till och den kropp vi vill skapa. Lyckas vi förmedla denna inställning till oss själva tror jag vi alla får mer wellness i vår vardag! Kom ihåg att för att utvecklas, både fysiskt och psykiskt, måste du våga utmana dig själv ibland!

Tack för en underbar vecka fylld av upplevelser och insikter!! 🙂

Kram Ellie, resenär och gästbloggare

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

OBS! Här kommer ett ego-inlägg!

Aldrig hade jag kunna drömma om att få fira min födelsedag här i Turkiet. I dag fyller jag år och vilken dag sen! Vi har tagit en tur in till Side där vi shoppade lite och svalkade oss med nypressad juice gjord på apelsin och granatäpple, gått på danspass, löppass och lyssnat på Tobias Karlssons föreläsning om hans spännande livsresa. Nu ska jag avnjuta en god middag i gott sällskap – because I am worth it!

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Fem lediga slöa dagar är himla skönt, men tydligen ingen vidare uppladdning inför ett långpass. Eller så hade jag bara en dålig dag i dag. 

Det lovade så gott, att endast iförd shorts- och t-shirt, springa 13 kilometer. Men det blev snarare lufsa. När munnen dammar efter tre kilometer och höfterna är så trötta att det känns som att rumpan ska trilla av efter nio är det inte roligt. Flera gånger tänkte jag, äh nu går jag i stället, men på något vis motade jag bort de tankarna och lyckades tuffa på hela vägen hem. Tur att det alltid känns lika bra efteråt, kanske till och med extra bra en sån här gång. 

Svartengrens i Vasastan har blivit en av mina favoritrestauranger. Trevlig och påläst personal, mysiga lokaler, godkänd ljudnivå på snacket och så den lilla detaljen att det finns en orgie av tvålar och handkrämer på toaletten.

I går blev jag dessvärre lite besviken på tillbehören, men för en köttälskare som mig själv är det proteinet som är huvudsaken. Även den nybakade kavringen får stora tummen upp. Så saftig att smaklökarna slog dubbelvolter! 

Under stressiga perioder får jag ofta svårt att sova både på kvällen och morgonen. När jag vaknar 05.30, som i dag, och är pigg går det inte att göra så mycket åt saken. Däremot försöker jag göra mitt bästa för att somna i tid. Inget som är enkelt när tusen saker snurrar i skallen. Något som verkligen har räddat min nattsömn vid dessa tillfällen och som jag nästan utvecklat ett beroende av är appen Pausa. 

Den innehåller fem ljudspår med olika längd. Det är mindfullnessövningar som egentligen ska ge ny energi, men på mig har musiken och Gunilla Lönnbergs lugna röst en sövande effekt. Dessutom är en ny app, som heter Somna, tydligen under utveckling. Kanske kan den få mig att även somna om på mornarna…