Wow, vilket väder alla duktiga Lidingölöpare som tar sig an de tre backiga milen har i dag. För min egen del är jag också glad att det inte regnar så att spåren blir alldeles leriga och extra jobbiga inför morgondagen.

Annars går jag som på nålar och vill bara att det ska bli söndag nu. Rastlösheten botas så länge med promenader i den soliga höstvärmen.

Bra mat att ladda med inför söndag kan enligt mig se ut så här.

En färsk laxbit som tillagats i ugnen tillsammans med riven potatis som blir till rårakor efter en stund i stekpannan samt gräddfil med massor av gräslök och citronpeppar i. Till det äter jag gärna ett lass grönsaker av blandad karaktär. Yummie!

Trevlig helg på er!

Förutom att jag halkade runt som Bambi i det leriga spåret, att det kryllade av knott som letade sig in i näsa, ögon och mun, och att en broöppning kylde ner mig på vägen hem så var kvällens 10 kilometer sagolikt bra.

Det får nog också bli sista rundan före söndagen. Nu tänker jag vila de sista dagarna, men stretcha. Äta lite extra kolhydrater och sova så mycket som det bara går.

Och visulisera att jag springer in i mål på en viss tid förstås!

Efter att en kollega (som dessutom är marathonlöpare) berättat utförligt om hur jobbig den 550 meter långa Abborrbacken verkligen är kände jag att det var läge att smaka på lite mjölksyra i kväll trots att tiden var knapp.

Vänster vad var inte på topp, men jag ignorerade det och körde ett gäng intervaller. Nötte backarna i Vitabergsparken och sträckte benen långa och spurtade så mycket jag orkade. Efter 35 minuter var jag helt slut och hade heller inte tid med mer. Benen (ja, förutom den där vaden då) och flåset kändes hur bra som helst och nu börjar jag blir riktigt taggad inför söndagen.

Nu – ett snabbt kvällsmål superbär och ett gäng sysslor att ta tag i innan energin försvinner.

Förutom en promenad och lite lätt styrketräning har det varit en lugn söndag på träningsfronten. Men jag har ägnat en del tankeverskamhet åt nästa veckas upplägg. De sista dagarna före loppet blir det bara lätt jogg för att hålla i gång benen. Men i början av veckan vore det skönt med ett längre distanspass eller ett par korta intervaller. Helst skulle jag få det gjort redan i morgon kväll, men jag ska testa ett nytt pass för jobbet på dagen. Det är inte riktigt läge att köra slut på sig så här veckan före så vi får se hur kroppen mår efteråt helt enkelt.

Annars är mycket sömn och bra mat är ett måste de kommande dagarna.

Kvällens middag bestod av kyckling panerad i solrosfrön med sparris- och bönsallad. Nom nom!

Det är den här tiden på månaden när jag bara vill ligga på soffan, se film och äta lakrits. Men eftersom jag är en sån som får dåligt samvete av att stanna inne när solen skiner proppade jag i mig värktabletter och snörade på mig löpardojjorna. Luften var härligt höstklar och krispig, men jag var helt fel klädd. Långbyxor och t-shirt är alldeles för varmt när termometern visar 15 grader (vilket det även ser ut att bli nästa söndag, så packa shortsen).

Tanken var att springa milen ganska lungt. Så jag la först fokus på att öva teknik i backar. Både uppför (inte säcka ihop och något högre knän) och nerför (inte bromsa stegen och landa mjukt). Men kunde så klart inte låta bli att snegla på tiden och sen maxa de sista kilometrarna. Återigen slutade tiden på 49 minuter och det känns så himla skönt nu när det bara är en vecka kvar.

Men nu är jag väldigt nyfiken – hur går det för er andra? För visst är ni väl några som ska springa Lidingö tjejlopp nästa söndag som hänger här?!

Huvudmassage… finns det något skönare?!

Jag somnade nästan när min frisör sköljde ur hårfärgen (sittandes i en massagestol dessutom). Men det sägs ju att en powernap ger energi och jag var i princip hög när jag klev ut från salongen. Så jag knatade till gymmet. Gick in med piffat fint svall och kom ut som en dränkt katt. Kanske inte det smartaste draget för den nya kulören, men det var hög tid att ta tag i hemläxan från kiropraktorn.

Och när jag kom hem låg det här och väntade på dörrmattan.

10 dagar kvar nu och det börjar kännas i maggropen.

Efter den nedslående rundan i fredags har jag inte känt något större löparsug, men med bara 11 dagar kvar till loppet är det bara att bita ihop. Så i kväll trotsade jag både stormvindar och piskande regn. Men för att vara snäll mot mitt försvagade psyke lämnade jag både pulsband och klocka hemma. Kroppen fick bestämma tempot.

Motvinden var djävulsk, axlarna krampade och benen ville ge upp efter sju kilometer, men på något vis tog jag mig ändå backe upp och backe ner och det blev till slut en mil. Tiden har jag ingen koll på men huvudsaken är att det överlag kändes bra. Och att det trots allt var kul att springa igen. 

Happy again!

För dig som ska springa Lidingö tjejlopp eller något annat lopp – missa inte det HÄR!

Den här helgen har varit en av de bästa på länge. Soliga varma dagar, en fantastisk Håkan på Grönan i fredags och en kräftskiva med finaste vännerna i går.

Kompisarna spärrade upp ögonen och sneglade misstänktsamt mot min mage när jag tackade nej till både bubbel, nubbe och vin på kalaset. Jag fick förklara att det inte var ett niomånaders uppehåll utan bara en gnutta renlevnadstänk inför Lidingöloppet. Lite nördigt kanske, men om jag nu har mitt mål i sikte så är vissa grejor lätt värt att offra för att nå hela vägen fram.

Och gissa om det känns bra i dag. Medan sambon ligger utslagen i soffan tänker jag snöra på mig löparskorna för en runda runt söder. Lätt värt som sagt!

Fick så smått krypa till korset i dag.Nacken ville tydligen inte alls kurera sig själv. Men det fixade Sofias kiropraktor i ett nafs. Aaah, lättnaden! Att kunna vrida huvudet utan smärta är ljuvligt. Nästa gång har jag lovat att gå dit direkt när det onda dyker upp. Men förhoppningsvis blir det ingen nästa gång.

För på köpet fick jag en liten föreläsning och några riktigt bra övningar. Problemet sitter inte i nacken, utan i mina framåtroterad axlar. Jag vet ju egentligen det här sedan tidigare, men rehabträningen glöms lätt bort när kroppen mår bra. Nu blir det skärpning. Framöver ska ett pass i veckan ägnas åt att stärka mina svagheter.

Men jag fick också ett annat tips som jag verkligen kommer få nytta av (särskilt om 20 dagar). Om jag andas på rätt vis – med magen – så kan jag till och med slippa krampen i nacken som jag brukar få när jag maxar löpstegen. Det tänker jag testa redan i kväll.