Duktiga Sofia får stå för dagens inspiration. Hon tänker nämligen springa hem från jobbet. Själv blir jag kvar här i några timmar till. Nästa månads omslagsintervju ska renskrivas (whatta a woman!) och sedan väntar mer jobb, fast ute på fältet. Så i dag blir en vilodag från träningen. 

Nu – kaffe, kaffe, kaffe!

Huvudmassage… finns det något skönare?!

Jag somnade nästan när min frisör sköljde ur hårfärgen (sittandes i en massagestol dessutom). Men det sägs ju att en powernap ger energi och jag var i princip hög när jag klev ut från salongen. Så jag knatade till gymmet. Gick in med piffat fint svall och kom ut som en dränkt katt. Kanske inte det smartaste draget för den nya kulören, men det var hög tid att ta tag i hemläxan från kiropraktorn.

Och när jag kom hem låg det här och väntade på dörrmattan.

10 dagar kvar nu och det börjar kännas i maggropen.

Efter den nedslående rundan i fredags har jag inte känt något större löparsug, men med bara 11 dagar kvar till loppet är det bara att bita ihop. Så i kväll trotsade jag både stormvindar och piskande regn. Men för att vara snäll mot mitt försvagade psyke lämnade jag både pulsband och klocka hemma. Kroppen fick bestämma tempot.

Motvinden var djävulsk, axlarna krampade och benen ville ge upp efter sju kilometer, men på något vis tog jag mig ändå backe upp och backe ner och det blev till slut en mil. Tiden har jag ingen koll på men huvudsaken är att det överlag kändes bra. Och att det trots allt var kul att springa igen. 

Happy again!

För dig som ska springa Lidingö tjejlopp eller något annat lopp – missa inte det HÄR!

Hur samma sträcka kan skilja sig så mellan gångerna finner jag inget svar på. Inte heller känns det logiskt att milen går lättare efter en lång arbetsdag än under en solig fredagsförmiddag.

I dag var benen så sega och trötta att jag knappt tog mig hem.

I förrgår var jag så här nöjd efter ett par lugna sköna 10 kilometer som ändå slutade på 50 minuter. Det är den känslan jag tänker ta med mig nu och fortsätta fira helg. Och dagens tid är redan glömd.

Invigde Wellness-tishan häromdagen som alla i mitt team på Lidingöloppet kommer springa i och den får fem plus!

Löpningen i går gick sisådär, men intervaller i sex kilometer får väl ändå räknas som godkänt med tanke på nacken. Flåset var det inget fel på, axlarna var dock ömma och tyngde ner varenda steg. Mitt löparsjälvförtroendet är inte på topp och jag försöker trösta mig med kiropraktor-Magnus ord om att jag kommer känna mig stel och öm i ett par dagar till. Men gud vad jag längtar efter att få springa och känna att kroppen är stark och lätt.

Tills dess blir det som sagt fokus på att stärka rygg och bål. Jag tänker bland annat nöta den här övningen. Den tränar övre delen av ryggen, främst musklerna mellan skulderbladen och baksidan av axlarna. Grym för hållningen och särskilt bra för oss kontorsråttor. 

Foto: Mia Carlsson

Fick så smått krypa till korset i dag.Nacken ville tydligen inte alls kurera sig själv. Men det fixade Sofias kiropraktor i ett nafs. Aaah, lättnaden! Att kunna vrida huvudet utan smärta är ljuvligt. Nästa gång har jag lovat att gå dit direkt när det onda dyker upp. Men förhoppningsvis blir det ingen nästa gång.

För på köpet fick jag en liten föreläsning och några riktigt bra övningar. Problemet sitter inte i nacken, utan i mina framåtroterad axlar. Jag vet ju egentligen det här sedan tidigare, men rehabträningen glöms lätt bort när kroppen mår bra. Nu blir det skärpning. Framöver ska ett pass i veckan ägnas åt att stärka mina svagheter.

Men jag fick också ett annat tips som jag verkligen kommer få nytta av (särskilt om 20 dagar). Om jag andas på rätt vis – med magen – så kan jag till och med slippa krampen i nacken som jag brukar få när jag maxar löpstegen. Det tänker jag testa redan i kväll.

Okej, kroppen och jag är inte riktigt vänner för tillfället. I morse när jag blev upp ur sängen hade den åldrats med 50 år. Minst.

I och för sig är förkylningen bortblåst men halvvägs in i gårdagens pass (vad får du veta i nästa Wellness) knakade min nacke till. Sen kom låsningen och efteråt kunde jag knappt vrida på huvudet. Sambon har knådat bort det värsta men det sitter något vid ena skuldran som inte känns riktigt bra. Ett kiropraktorbesök skulle nog vara på sin plats, men just nu är träningsvärken så fruktansvärd att jag inte vet vad som är vad. Och jag går inte till läkare och liknande förrän läget är akut. Det kanske inte är så smart alltid, men lite ont (eller mycket) dör man ju inte av.

Förra gången släppte låsningen av sig själv efter en lugn joggingrunda. Man ska inte underskatta kroppens förmåga att göra sig av med såna här dumheter. En god ursäkt för att slippa soffläge i kväll om inte annat.

Min räddning just nu: Liniment och sambon (som lätt skulle kunna byta bana och bli massör).

God morgon!

Det ser ut att bli en dunderfin tisdag. Tyvärr får jag inte vara ute och njuta av den förrän framåt lunch, men det gör inget. Jag ska äntligen få dra på mig träningskläderna igen. Och det är ingen mjukstart som gälller. Om jag hade fått välja själv så hade jag nog föredragit det för en gångs skull. Men jag har i alla fall fått med mig chefen på dagens jobb. Så nu ska vi svettas tillsammans. Det kommer bli så mysigt…

Jag är inte riktigt träningsfrisk, men kry nog för att jobba. Gissa om det känns skönt för min rastlöshet. Just nu sitter jag och planerar hösten och inser att den kommer bjuda på något alldeles extra. Nämligen Boot camp i Portugal.

Vill du ge dig själv en utmaning tycker jag att du ska hänga med på den här lite hårdare träningsveckan. Självklart kommer du att få tid att slänga dig i havet och bara njuta av sand mellan tårna också. Men Martin Lidberg kommer drilla dig i kettlebells och parträning medan Fredrik Paulún kommer föreläsa om de senaste koströnen. Förutom det blir det mängder av andra träningspass som boxning, yoga och löpning så klart. Jag längtar!

Sugen? Läs mer och boka HÄR!

Det är konstigt det här med att hjärnan kan lura kroppen att den inte vill. För det var så jag kände inför kvällens löparrunda. Jag var lite för trött, lite för hungrig och bara allmänt icke-sugen. Jag vet ju varför. Det är bara några veckor kvar till loppet och då blir min inställning automatiskt mer åt hållet ”jag borde” och ”jag måste” än ”jag vill”.

Men sen är kroppen så fantastisk att den också kan övertala hjärnan att få som den vill. Kvällens 11 kilometer började oerhört lugnt, men slutade med att jag maxade. Och hade jag inte fastnat bakom den här klungan hade det blivit en riktig dundertid. Men klockan stannade ändå på 55 minuter – vilket betyder att jag nu nått den måltid jag satte upp i våras. På en icke-sugen-att springa-dag!

Behöver jag säga att löparlusten nu är större än nånsin?