Men hörrni nu finns det inga ursäkter längre. Har ni inte redan insett det är det hög tid – ge er ut och spring. 

För det första: ljuset! Om man har tur och inte slutar jobbet allt för sent hinner man ut innan det blir mörkt. Dessutom bjuds vi nu på de vackraste solnedgångarna. Såna där som man måste stanna och titta på för att slippa snubbla över sina egna fötter. 

För det andra, luften! Lungorna älskar den här svala krispiga luften som gör löpningen så mycket lättare.  

Men det här med att klä sig för löpning när temperaturen ligger kring nollan eller någon grad under är halvklurigt. Gränsen mellan bastuvarm och irriterande kall är hårfin.

Det allra viktigaste är att knoppen är varm. En mössa där inga isande vindar letar sig in under tyget, samtidigt som svetten försvinner på något magiskt vis är ett måste. Och ja, min är aningen för stor, men hellre det än för liten.

Och har man slarvat bort sina underställsbyxor får man leta upp ett par shorts för att inte förfrysa rumpan. Och så kan man alltid missmatcha de knallrosa detaljerna med röda. 

Ja, snygg var jag inte under gårdagens runda men vem bryr sig… Redan i kväll springer jag faktiskt igen. Det går inte att låta bli just nu!

I dag har jag varit och lyssnat på ett gäng författare (inom genren kost och träning) som alla släpper böcker i vår.

Det var väldigt mycket snack om LCHF och ironiskt nog satt många och mumsade på frallorna som bjöds när första författaren berättade om sin syn på kolhydrater. För den som vill fördjupa sig i kombinationen träning och lågkolhydratkost kommer det att finnas möjlighet i vår. Själv är jag skeptisk, men nyfiken.

Efter någon timmes sittande och lyssnande klev yogaläraren och författaren Ulrica Norberg fram och gav oss en stunds aktiv paus. 

Träffade också Malin Ewerlöf och vi pratade bland annat om Lidingöloppet. Det var ju hennes träningsprogram som hjälpte mig (och flera Wellness-läsare) att springa milen under 50 minuter i somras. Malin menar så klart att alla kan bli löpare och i april kommer boken ”Blir en bättre löpare”. Efter att ha sneglat i utkastet känns den given i min bokhylla. 

Här på redaktionen har vi just frossat i lussekatter. Och på tal om det.

Den 13 december anordnas det ett speciell lucialöpning här i Stockholm. Syftet är att sprida ljus och få folk att hitta träningskompisar för att slippa springa ensamma i mörkret. Ni förstår varför jag nappat på det här!

Dessutom kan man kan skänka en slant till välgörenhet, vara med på skattjakt och få fina erbjudanden på träningskläder och prylar. Visst låter det trevligt?!

Det enda som behövs är en pannlampa! Kika in här om du vill läsa mer. Annars tycker jag att du drar i väg ett mejl till mig på johanna.bjorklunds@aftonbladet.se. Du som gör mig sällskap får nämligen en julklapp i form av en Wellness-tisha (se bild här)!

Hoppas vi ses den 13:e.

Som variation, men mest för att utomhus-löpardojjorna var nyduschade efter lerbadet i går, gav jag löpbandet en chans i dag. Det är säkert sju-åtta månader sedan jag sprang inomhus och inget jag längtat efter med andra ord.

När jag kom ner i gymmet blev jag direkt påmind om varför jag föredrar att springa utomhus… naturen är aldrig upptagen. Men i stället för att bara stå och vänta vid sidan av (som så många gör) tog jag mig an typ det tråkigaste jag vet. Roddmaskinen. Men tråkig betyder inte dålig. Nej, nej, att ro är grym träning. Bara alldeles för enformig för min rastlösa skalle. Men 2000 meter senare, lagom då min rumpa somnat, blev ett av banden äntligen lediga.

Eftersom jag redan var uppvärmd hoppade jag på intervaller direkt. Långa, 1 kilometers intervaller, där max fick ligga på 13 km/h och vilandet på 11 km/h. Det blev bara fem, flåsiga och väldigt svettiga, kilometer totalt.

För att pressa sig själv är ju löpbandet fantastiskt. Och är man siffernörd som jag kan det vara riktigt intressant. Men löpning utomhus vinner ändå. I alla lägen.

Men för att lindra sambons oro kan jag gå med på att då och då skippa mörkret och springa inomhus. Det är inte så tokigt att få variera mössa och vindjacka mot shorts och linne heller.

Ja, som stämningshöjare för adventskänslan var den gröna gräsmattan inte uppskattad när jag pyntade lägenheten tidigare i dag. Men som löparväder är 12 plusgrader mer än man kan önska av november.

Solen lyste stundvis upp dagens åtta kilometer som annars var rätt besvärliga. Berit må härja som värst söderöver men här blåste det fasen motvind hur jag än vände näsan. Benen var tunga, de leriga spåren hala och vindjackan för varm. När jag sedan spurtade i sista uppförsbacken fick ett okänt föremål vind under seglen och träffade mig rakt i ansiktet. Möter ni en fläskläpp som går med trötta tunga steg i morgon är det antagligen jag.

Nu – soffan, Bron och glögg.

För att variera min löpning hade jag planerat in intervaller till kvällen. Distanspassen måste varvas med andra rundor, både för utvecklingens och för motivationens skull.

I alla fall. Tunga, jobbiga backintervaller var det bestämt. Vågade mig dock inte in den kolsvarta parken, utan hittade en annan ganska lång backe med skaplig lutning intill hus, lampor och bebyggelse.

Sagt och gjort. 15 gånger spurtade jag med stora kliv upp för den där backen. Mjölksyran kände jag inte av alls, i stället brände det i lungorna av den kyliga luften och blodsmaken anades redan efter femte rundan.

Men det var en ganska härlig kombo ändå. Det är roligt att utmana sig själv. Ja, jag tycker faktiskt att blodsmaksträning är roligt. Förbaskat roligt till och med. Det ska kännas att kroppen får jobba. För känslan efteråt, när man får kliva in i värmen, trötta ut bålen med ett gäng övningar och sedan belöna sin käre kropp med lite stretch, den är otroligt fin. 

Ja, det är precis vad doften av smörstekta kantraller är. Svårslaget. Tillsammans med pasta och riven parmesan utgjorde de måltiden som jag stoppade i magen efter dagens löpning.

Löpningen var hyfsat nära svårslagen den också – för att vara den här lite halvtaskiga veckan. Jag har varit trött, stressad och inte alls på topp humörmässigt (den tiden i månaden) och när dessa faktorer sammanstrålar får alltid träningen ta ett steg tillbaka. Jag har prioriterat bort den för att få sova, vila, hinna ikapp och varva ner.

Välbehövligt, men kanske inte det smartaste valet ändå. Oftast är det ju träningen som också ger energi. Så i dag tog jag mig äntligen tid. Men när tiden är knapp struntar jag i pulsklocka och eventuella målsättningar. Då springer jag bara på känsla och låter den styra benen. Så i stället för att dagens löpning blev si och så många kilometer, blev det 65 minuters andningspaus och tankerensning. Gött!

Nu ska jag ägna mig åt något helt annat som också är gött. Och svårslaget. Nämligen bakning.

Läser hos Helena att motionsspåret i Älvsjö inviger ny belysning i afton med celebert besök.

Hade det inte varit för att jag är oerhört bekväm när det kommer till min träning hade jag tagit tagit mig dit. Men jag trivs bäst i mina hoods som jag når från dörren. I kväll har dessutom sambon lovat att göra mig sällskap så jag slipper ta mig an de 11 mörka kilometerna allena.

Tummen upp för det. Springer ni i kväll?

Amos sportar oklanderlig klädsel under en kvällspromenad i helgen.

Ja, det slog mig under ännu en halleluja-runda i går kväll. Att jag har blivit så löparfrälst den här hösten beror till stor del på att förutsättningarna har varit just, optimala.

Den milda hösten har gjort att övergången från sensommar varit ljuv som en smekning för en fryslort som jag utan obehagliga överraskningar som köldknäppar.

Den torra hösten med relativt många soltimmar och utan burrigt regn har gjort att mungiporna pekat uppåt av att få sparka runt bland torra löv (det är ju löjligt roligt). I stället för att halka runt på blöta löv i leriga spår.

Den skadefria hösten som jag tackar lite förvånat för. Vaderna har varit mjuka och hjälpsamma, benhinnorna har varit överkomligt stumma och nackspärren har, med lite hjälp, hållits på säkert avstånd. Jag har varit utan minsta gnutta smärta alltså.

Men jag har en liten parantes. Om kommunen kunde avvara ett par kronor och lägga dem på fler gatlyktor. För om man såg stockarna och stenarna på backen så slapp man vricka fötterna. På vissa stråk sätter jag ner fötterna på ren chansning och hoppas på det bästa. Dessutom skulle vi tjejer (och säkert killar också för den delen) antagligen känna oss lite tryggare också.

Men annars så är den här hösten helt enkelt perfekt för löpning och jag uppmanar er alla att snöra på er dojjorna genast och ta en runda.

Ska jag fortsätta med den här höstlöpningen behöver jag ge mig ut på en shoppingrunda. Det må vara rena värmeböljan för årstiden, men snart smäller väl köldknäppen till och då lär jag behöva ett par vantar och kanske en varmare mössa.

Men kvällens 11 kilometer fick mig att inse att jag framför allt är i behov av något helt annat. Gissa vad?

Reflexer. Svarta byxor, svart mössa och svart jacka med ett par rosa ränder kommer man inte långt på bland bilar och cyklister.