På lördag väntar Boot camp i Portugal (tjohoo) och jag snickrar för fullt på de klasser jag ska köra där nere. Eftersom det är just Boot camp vi ska på så tänker jag inte låta deltagarna vila särskilt mycket alls under den timmen de är i mitt våld. Pulsen ska rusa, mjölksyran ska svida och muskler ska trimmas… ja, ni fattar, men jag behöver er hjälp!

Vilken är din absolut värsta och jobbigaste övning? Och varför? Den som skriver den bästa motiveringen vinner en snygg och funktionell Wellness-tisha som nedan (fast inte en som jag svettats i så klart). Så ska jag avsluta mina klasser i Portugal med just din övning!

Mejla mig på johanna.bjorklunds@aftonbladet.se och glöm inte att skriva din adress och storlek i fall du vinner!

Just nu sitter jag och försöker få ur mig närmare tiotusen tecken om vår nästa omslagsperson. Det är alltid ett berg att bestiga innan man rett ut vissa vinklar och dödat ett par darlings. Men snart är det värsta över och då brukar det bli kul att se berget formas.

Ett av de roligaste jobben jag har gjort för Wellness var när jag intervjuade och tränade med Dolph Lundgren. Inte bara för att han är en av filmvärldens mest vältränade människor, men för att jag har en särskild relation till hans mest kände karaktär Ivan Drago. Eller ja, snarare Dragos motståndare: Rocky.

En barndomsförälskelse.

Rocky-filmerna gick varma i VHS:en varje vecka när jag växte upp. Särskilt fyran. Jag älskade att se montagen när Sylvester Stallone tränade i Rysslands vinterlandskap, slängde stockar och sprang uppför berg.

Det är lite skämskuddevarning på det här, jag vet, men jag står för det. Det var en blandning av kärlek och att jag ville vara Rocky.

Därför var det extra roligt att få slå Dolph Lundgren i magen.

Foto: Börje Thuresson.

Dolph är för övrigt min nya förebild vad gäller stretching. Han är otroligt vig och smidig. Hela intervjun plus hans träningsprogram fanns i senaste numret av Wellness. Kika in här om du missade att köpa det. Fiffigt va!

I går dansade endorfinerna fortfarande i kroppen och det kändes som att jag lätt hade kunnat springa en mil igen.

I dag vaknade jag med halsont och ville helst ligga kvar under täcket. Men glad är jag fortfarande. Och ännu gladare blir jag av att se bilder från loppet. Sofia sitter just nu och lägger in ett gäng i nästa nummer av Wellness.

Det blir så snyggt, spana bara in de härliga tjejerna i mitt team!  

Foto: Magnus Sandberg.

För det första: grymt jobbat alla underbara läsare som sprang med oss i dag. Vilken energi ni smittade av er med. Härligt!

För det andra: den där Abborrebacken är inte så himla farlig. Det var snarare Karinbacken som kommer efteråt och starten (så sjukt trångt) som var det värsta under loppet.

Men annars hade vi då de bästa förutsättningarna. Cirka 16 grader, lätt vind och strålande sol.

Men starten… oj vad mycket människor som skulle trängas på den 2 meter breda skogsvägen. Jag blev lite förvånad över att så många använde armbågarna för att ta sig fram, för det hjälpte liksom inte.

Dessutom strulade min pulsklocka till en början så jag var osäker på hur mycket tid jag missat. 

Men efter ungefär tre kilometer började folket äntligen skingras och stegen kunde tas ut ordenligt. Spåret var riktigt fint, omgivningen vacker och kroppen kändes pigg. Men hjärnan var inställd på att det snart skulle bli riktigt tufft.

Så när den där Abborren dök upp blev jag lite förvånad över hur lätt det gick. Visst, den var brant. Och lång. Men inte alls så jobbig som jag trott.

I nerförsbacken efter fick jag håll och kunde inte dra på så fort som jag ville. Det släppte efter någon kilometer och jag hann precis återhämta mig innan Karinbacken dök upp. Vaderna gillade den inte alls, men med hjälp av några tjejer i mitt team så höll vi farten. 

Hjälpte gjorde även alla människor som stod bredvid och hejjade. Under spurten den sista kilometern var det dem som lyfte humöret och gav extra krafter. När jag kom in på upploppet hörde jag speakern ropa att tjejerna framför mig var inne på 49 minuter och de sista metrarna kändes ofantligt långa.

Målet klrarade jag, men på håret lär jag väl medge. Visst är jag nöjd men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag placerat mig lite mer strategiskt till vid starten. Om det nu går. Tiden blev i alla fall 49.42.

Tack alla tjejer i ”Team Johanna”. Hoppas ni har firat ordentligt. Nu sätter vi upp nya mål, eller hur?!

I mål med energistrålen Anna (som dessutom är en av våra fantastiska instruktörer på Wellness Boot camp som vi åker på om två veckor – det finns ett par platser kvar!).

Förutom att jag halkade runt som Bambi i det leriga spåret, att det kryllade av knott som letade sig in i näsa, ögon och mun, och att en broöppning kylde ner mig på vägen hem så var kvällens 10 kilometer sagolikt bra.

Det får nog också bli sista rundan före söndagen. Nu tänker jag vila de sista dagarna, men stretcha. Äta lite extra kolhydrater och sova så mycket som det bara går.

Och visulisera att jag springer in i mål på en viss tid förstås!

Efter att en kollega (som dessutom är marathonlöpare) berättat utförligt om hur jobbig den 550 meter långa Abborrbacken verkligen är kände jag att det var läge att smaka på lite mjölksyra i kväll trots att tiden var knapp.

Vänster vad var inte på topp, men jag ignorerade det och körde ett gäng intervaller. Nötte backarna i Vitabergsparken och sträckte benen långa och spurtade så mycket jag orkade. Efter 35 minuter var jag helt slut och hade heller inte tid med mer. Benen (ja, förutom den där vaden då) och flåset kändes hur bra som helst och nu börjar jag blir riktigt taggad inför söndagen.

Nu – ett snabbt kvällsmål superbär och ett gäng sysslor att ta tag i innan energin försvinner.

Förutom en promenad och lite lätt styrketräning har det varit en lugn söndag på träningsfronten. Men jag har ägnat en del tankeverskamhet åt nästa veckas upplägg. De sista dagarna före loppet blir det bara lätt jogg för att hålla i gång benen. Men i början av veckan vore det skönt med ett längre distanspass eller ett par korta intervaller. Helst skulle jag få det gjort redan i morgon kväll, men jag ska testa ett nytt pass för jobbet på dagen. Det är inte riktigt läge att köra slut på sig så här veckan före så vi får se hur kroppen mår efteråt helt enkelt.

Annars är mycket sömn och bra mat är ett måste de kommande dagarna.

Kvällens middag bestod av kyckling panerad i solrosfrön med sparris- och bönsallad. Nom nom!

Det är den här tiden på månaden när jag bara vill ligga på soffan, se film och äta lakrits. Men eftersom jag är en sån som får dåligt samvete av att stanna inne när solen skiner proppade jag i mig värktabletter och snörade på mig löpardojjorna. Luften var härligt höstklar och krispig, men jag var helt fel klädd. Långbyxor och t-shirt är alldeles för varmt när termometern visar 15 grader (vilket det även ser ut att bli nästa söndag, så packa shortsen).

Tanken var att springa milen ganska lungt. Så jag la först fokus på att öva teknik i backar. Både uppför (inte säcka ihop och något högre knän) och nerför (inte bromsa stegen och landa mjukt). Men kunde så klart inte låta bli att snegla på tiden och sen maxa de sista kilometrarna. Återigen slutade tiden på 49 minuter och det känns så himla skönt nu när det bara är en vecka kvar.

Men nu är jag väldigt nyfiken – hur går det för er andra? För visst är ni väl några som ska springa Lidingö tjejlopp nästa söndag som hänger här?!

Huvudmassage… finns det något skönare?!

Jag somnade nästan när min frisör sköljde ur hårfärgen (sittandes i en massagestol dessutom). Men det sägs ju att en powernap ger energi och jag var i princip hög när jag klev ut från salongen. Så jag knatade till gymmet. Gick in med piffat fint svall och kom ut som en dränkt katt. Kanske inte det smartaste draget för den nya kulören, men det var hög tid att ta tag i hemläxan från kiropraktorn.

Och när jag kom hem låg det här och väntade på dörrmattan.

10 dagar kvar nu och det börjar kännas i maggropen.

Efter den nedslående rundan i fredags har jag inte känt något större löparsug, men med bara 11 dagar kvar till loppet är det bara att bita ihop. Så i kväll trotsade jag både stormvindar och piskande regn. Men för att vara snäll mot mitt försvagade psyke lämnade jag både pulsband och klocka hemma. Kroppen fick bestämma tempot.

Motvinden var djävulsk, axlarna krampade och benen ville ge upp efter sju kilometer, men på något vis tog jag mig ändå backe upp och backe ner och det blev till slut en mil. Tiden har jag ingen koll på men huvudsaken är att det överlag kändes bra. Och att det trots allt var kul att springa igen. 

Happy again!

För dig som ska springa Lidingö tjejlopp eller något annat lopp – missa inte det HÄR!