Möjligen hade jag en kort mittlivskris i somras, då jag tyckte att allt stod stilla och inget hände, inte med mig i alla fall. Behovet av nya influenser kändes överväldigande, jag ville lära mig något nytt.

Jag anmälde mig till en nybörjarkurs i arabiska.

Arabiska visade sig vara skitsvårt.

Nu har jag kommit halvvägs in i min kurs och jag kan med viss möda presentera mig, säga att jag kommer från Sverige och… tja, det är väl ungefär det. (Fast jag kan dessutom alla skrivtecken. Nu sitter och jag och ljudar som en 6-åring, läser ord som jag inte har den blekaste aning om vad de betyder. Men i alla fall. Alla arabiska skrivtecken! Det är något nytt!)

Igår lärde jag mig också en fras som kan vara höstens nyckelmening. ”’Ana marida.” Jag är sjuk. Jag kan också fråga mina kollegor: ”Hal anti marida?” Är du sjuk?

Kanske har jag lärt mig all arabiska jag behöver.

Återuppstånden är sjuklingen, hurra! Efter tre dagars horisontalläge med Samarin, Resorb och lite Losec Mups som enda bränsle, har jag nu återvänt till den lite glest befolkade redaktionen.

Mejlkorgen var efter två dagars frånvaro tvärfull och efter att ha läst/svarat/ordnat med inkorgen tog jag mig tid att snabbt ögna igenom skräppostmappen.

Och döm om min förvåning – och massiva besvikelse – jag har gått miste om så mycket medan jag har legat hemma i magsjukans efterdyningar.

Minst tre advokater har försökt komma i kontakt med mig angående mina allra mest avlägsna släktingar i olika vrår av världen, som under olika omständigheter och tidsperioder gått bort och donerat sina enorma förmögenheter till mig.

En annan advokat företrädde en man som tydligen inte alls var släkt med mig, men erbjöd mig ändå att dela det miljonstora arvet med honom som en listig scam (i ett personligt mejl adresserat till ”undisclosed recipients:”).

Som om det inte vore nog har jag vunnit ett antal miljoner euro på ett lotteri jag inte ens visste existerade, och fått tips om otaliga effektiva/livsviktiga/extrapris-billiga sätt att ”make your woman want you even more” eller ”se ut som du har en superlyxig klocka – jättebilligt”.

Allt detta har jag missat medan jag slumrade framför dag-tv-såporna.

Sjukdagar är förluster på alla sätt.

Det är manfall på Wendela-redaktionen. Reporter-Helena är på planerat höstlov, på Bästkusten eller på Sveriges baksida eller vad man nu vill kalla det (Helena själv kallar det nog hemma). Boss-Lena är också ledig, hon har för ett par dagar flytt renoveringskaos till sommarstugan.

Tanken var att jag, Lina och Peder skulle hålla ställningarna men nu har Lina blivit sjuk. Alltså, man skulle kunna tro att vi är en dagisavdelning för vi har haft det mesta här på redaktionen den här hösten. Från skumma ögoninfektioner, via ansiktseksem (den var min, tack så mycket) till magvirus. Men svinet tror vi oss ha sluppit, ta-i-trä. Med tanke på vår benägenhet att dra på oss det mesta väntar vi otåligt på vaccinet, och håller tummarna att det kickar in innan svinet knockar oss.

Under tiden strävar jag och Peder på, och hoppas på Linas snara återuppståndelse.

Om fredagsplaner. 

Fredag och luften har dallrat av förväntan, ångest och lättnad. Dom som har planer. Dom som önskar dom hade. Och dom som bara vill åka hem.

Själv har jag ofta planen att åka hem och svimma i soffan. Men idag träffade jag A. Vi har haft en ständigt pågående plan att träffas sen jag såg hennes ryggtavla försvinna ut ur målfållan på halvmaran i september. Jag kom liksom aldrig ikapp. 

Ikväll skulle vi äntligen komma i kapp. I tisdags messade jag A: ”Men fredag då?” A svarar: ”Sorry kan inte.” Onsdag morgon, A messar: ”Förresten jag kan, om du inte fått andra plans för fredag?” 

HA-HA-HA. Andra plans! A är rolig. Riktigt rolig. Det var därför jag ville träffa henne idag.

Men nu hemåt.

På hösten är det fint t o m på pendeltågsstationen.
Ända tills: – Ährmfp… Vi har tyvärr ett hrmfp meddelande om ett hmm inställt hmmm tåg…!

Inte ett tåg i sikte.

Igår hände det.

Vi tittade på varandra med stela nackar, uppspärrade ögon och höjda ögonbryn.

Sportredaktionen skrattade.

Come again?

Jo, sportredaktionen skrattade. Alltså webbredaktionen. Alltså skrattade. Ett högt rungande skratt. Med mycket magstöd. En klassisk skrattsalva. Salva som i skottsalva (inte som i sånt jag kletar i mitt röda öga). Som fick oss att tystna i vårt coffee table-pladder.

Idag läser vi chefredaktörens blogg och får förklaringen.

Så skratta på, det är er väl unt!

ÄNTLIGEN får man vara med i tidningen!
I dagens Mat & vin-bilaga framträder jag som H som dopar sig med kladdkakemuffins.

Oj, va mina kamrater här är avundsjuka.
De vill också bli omskrivna i tidningen.

En av dem figurerade i en krönika en gång: när hon tappade två vinare i marken utanför jobbet en fredagkväll. Men det var i en annan tid och en annan tidning.

PS. Förutom om att läsa om MIG kan man hitta mycket annat spännande i Mat & vin-bilagan. Vad sägs om massa kladdkakerecept till exempel!

Vi måste tala om Farmville.

Som periodare/medelanvändare av Facebook har man sett Farmvillefebern gripa omkring sig.
Folk som aldrig satt sin fot på landet skördar och hittar svarta övergivna får och vaddomnugör.

Sedan kom Farmville-vägrarna. De inte bara inte spelar. De ICKE-SPELAR. Alltså berättar att de MINSANN INTE och så vidare.
Ofta är de samma personer som en gång MINSANNINTESKULLEGÅMEDIFACEBOOK.

Jag varken spelar eller ickespelar. Om ni förstår vad jag menar.

Men idag kände jag att det börjar bli ohållbart.

Just när jag tänkte att Martina, Kodjo och Hanna är VÄLDIGT UNDERHÅLLANDE i P3 på morgonen då – tada! – börjar allt plötsligt handla om att Hanna och Martina blivit Farmville-fanatiker och Kodjo är knäckt och har ringt in en hjärnforskare som ska prata om spelmissbruk.

Kanske måste man ändå ha en hållning – vägra eller skörda?

En gång i tiden skrev vi små centrallyriska meddelanden till varandra. Nu har Amelie fullt upp med att hålla de svarta fåren stångna på farmen. Ack.

Har ni sett något så dumt.

När jag gick i högstadiet var det en grej att att spexa till det på skolfotot. Det var sjörövartema och söderhavstema och i en parallellklass bytte man kläder med varandra så att alla killar bar tjejkläder och tvärtom. I nian var hela min klass av någon anledning vitklädda och gravallvarliga, som vore vi hämtade ur publiken från en Kentkonsert. (Självklart var det någon som glömt bort skolfotopakten och bröt av det tråkiga jämnvita med en uppiggande rutig skjorta, men ändå.) Det var aldrig någon som kommenterade det – var det för att det var på skoj? Blir det plötsligt en helt annan femma om man avviker från normen när man bara vill visa vem man är?

Det konstigaste är väl ändå att inte få se ut som man vill. Är det bara för att en årsbok är något som dokumenteras och sparas? Skulle det störa den där rektorn i år framöver, få honom att ligga sömnlös och grubbla över den smokingklädda flickan? Varför skulle hon inte få vara sig själv på ett skolfoto, när det handlar om att visa upp precis den person som hon är under årets övriga 364 dagar?

Att kroppsidealen på de glansiga magasinens omslag börjar te sig rent overkliga har vi uppmärksammat på Wendela.

Nu tar Playboy steget fullt ut och lämnar verkligheten helt: tidningens senaste omslagsbrud är ingen mindre än Marge Simpson. Med strategiska delar dolda bakom en stolsrygg sitter hon nu där, i all sin gula prakt. Inga stolar i världen kan dölja att Homers fru har snygga spiror.

Skönt med en omslagsbrud man inte känner att man behöver efterlikna! Eller kommer kanske blått hår säga ”vår 2010” mer än något annat…?

Våra påpassliga kollegor på Nöjesbladet har tidigare uppmärksammat Marges utvik, och frågade också er läsare vilka andra figurer ni helst vill se utvikta. Att Jessica Rabbit vann bland tjejerna tycker vi var lite fantasilöst – desto mer spännande är då att tänka sig Skalman bli bara Man. Utan sitt skal.