Rekordvecka
avHeja oss! Rekord förra veckan. Men jag orkar inte jubla så mycket, det är måndag morgon.
Vi kanske säger något om detta senare.
Heja oss! Rekord förra veckan. Men jag orkar inte jubla så mycket, det är måndag morgon.
Vi kanske säger något om detta senare.
När man ser en sån här väska på Centralen måndag morgon är det bara att följa efter.
Förra årets julklapp till alla aftonbladare.
Äntligen fick jag gå på Wagamama med vettigt lunchsällskap.
Och det hela utvecklade sig till en baby shower.
Frida fick en bl a en gais-skallra som barn två som anländer mycket snart ska tugga på.
Gais och gais, Jenny som valt ut grejorna, tänkte mest på att den var grön. Det är liksom hennes signalfärg.
Eller hur ska man tolka nyheten som slog ned som en bomb igår.
Jorden har wobblat, ur led är zodiaken.
Vi är inte de vi trott oss vara.
Jag är kanske inte Skytt längre, möjligtvis Ormbärare.
Detta är eventuellt bra nyheter.
Jag har alltid haft ett problem med att Skyttar förväntas bli präster eller veterinärer.
Jag är allergisk mot alla djur.
Och när jag försökte konfirmera mig fick jag kräkattacker och migrän och fick sluta.
Kanske kan Ormbäraren göra mig hel.
Bara jag slipper bära en orm för ormar är jag också rädd för.
Jag undrar vad vår husastrolog Mysia ska säga när hon kommer hem och Cavalli har blivit oxe.
Ur led är jorden.
Helt rätt, Jockis, säger vi.
Här är Linas blogg: blogg.aftonbladet.se/karlekosv
Gå nu in och skriv lite om era relationer.
Och kom ihåg: Om ni ger henne lite, så ska ni få lite.
Charmen med årstidernas växlingar bla bla bla.
Men tänk vad mycket tid och tankekraft man skulle frigöra om man inte hela tiden gick omkring och observerade väder och vind.
Min kompis som bodde i Kina ett år berättade att där diskuterade man aldrig vädret. När det regnade så regnade det ihållande, sedan slutade det. Man behövde inte luta sig ut genom fönstret, ”känns det inte som att regnet hänger i luften, eller va, nä kanske ändå inte”. Antingen var det regn eller inte regn.
Här håller vi på med vår centrallyrik.
”Ångan står som en kvast ur munnen när jag kliver av pendeltåget.”
Halkan blir en andligt tillstånd.
För att inte tala om hur det blir när det blir vår och knoppar brister och weltschmerz och hormoner som dansar polka och hej och hå.
Inte för att jag vet vad jag skulle tänka på om jag slapp tänka på att jag fryser om jeansen men är varm om min lila dunjacka.
Eller vad folk skulle göra för statusuppdateringar om dom inte kunde skälla på/hylla vädret.
Men något kanske man skulle komma på.
Hur många tankar när tanken är halvfull?
Hur många pollenallergiker köper medicin före pollenexplosionen?
Hur många rengör kaffemaskinen (sumplåda? filter?) vid den här uppmaningen?
Välkommen tillbaka, Lina!
– Tack, hahahahahaha…!
Hur känns det att vara tillbaka?
– Det känns… roligt. Och förvånansvärt snabbt som vanligt.
Det känns inte som att du varit borta ett halvår?
– Det känns lite som jag drömt.
Vad har du gjort?
– Jag har gått en skrivarkurs.
Du kan ju redan skriva.
– Mmm. Min första kritik, som jag fick av mina kurskamrater, var att jag hela tiden förklarade allt på ett journalistiskt sätt. Så förhoppningsvis har jag lärt mig att skriva på ett mer skönlitterärt sätt.
Ska du ge ut en diktsamling nu då?
– Nej.
Men du har startat en egen blogg. Varför?
– För att jag och Nya Chefen, som numera bara är Chefen, hade pratat om det innan och för att det är roligt att få skriva.
Promota din blogg lite nu då!
– Ja, jag har funderat på att lotta ut saker till folk som kommenterar. För det är ju ingen som kommenterar och jag vill ju ha diskussion.
Chefen (som står och tjuvlyssnar inflikar nu): Har du provocerat?
– Nej, jag vill vara vänlig och kärleksfull på min relationsblogg. Här stryker vi varandra medhårs, hahaha. Nej, men jag vill att folk ska berätta om sina relationer.
Monki inflikar: Men då får du berätta om dina relationer!
– Hahaha, men om dom ger mig lite, så får dom lite.
Varför vill du inte blogga på Wendelabloggen med mig längre?
– Därför att jag höll på att dö av prestationsångest.
Okej, men nu får jag censurera lite här.
– Då kan du också censurera det där om min roman.
Det har jag redan gjort.
– Jag måste få kolla mina citat innan du publicerar.
Äsch, du kan kolla över axeln…
Lina kollar sina citat.
Jävla lunchlådor.
Jag gick ut på jakt efter en ny hobby istället.
Virkgrejer närmare bestämt.
Men det hade dom inte i tygaffären. Hur tänkte jag? Klart dom är antagonister, sy- vs virkmensch. Den som virkar köper väl inte tyg, heller.
Det är som PC- och Mac-människor och aldrig mötas de.
Det blev inga virkpinnar.
Det blev ätpinnar och sushi istället.
Men nu läser jag att frk Bovary säger att man kan fingersticka.
Får gå och leta efter fingrar imorgon.
Har dom det i tygaffären?
Jag är i den åldern då man ska börja dreja, måla akvareller eller gå på frigörande dans.
Men.
Jag vill inte komma som the new kid on the block och bli uttittad av tjugo andra redan frigjorda 40+kvinnor som tänker ”men guuuud” när min neurotiska person snubblar in och är en allmän skam för kvinnosläktet med mina neurotiska ticks.
Jag har inget naturskönt ställe i Roslagen eller på Fårö där jag kan hämta inspiration till akvareller.
Jag hatar akvareller. I alla fall akvareller gjorda av mig.
Jag vill inte fylla mitt hem med sneda lerklumpar drejade av mig.
Och säg vad ni vill, ni som dansar frigjort, men min kropp behöver hårdare träning än så.
Och.
Jag orkar inte springa längre.
Jag kom av mig på grund av halsont, andras kräksjuka och annan skit.
Jag vill inte längre.
Jag tröttnade när hela Runners World är om, av, för och med familjen Herngren extended version.
Så.
Ge mig en ny hobby, någon!
Och inga materialsporter, jag hatar prylar i största allmänhet.